Vad betyder det att leva i en värld fylld av falsk information och manipulation?

I den digitala eran, där information sprids snabbt och utan hinder, har vi bevittnat hur politiska krafter använder olika tekniker för att forma och manipulera opinionen. Från propaganda till medvetna desinformationer, har dessa metoder blivit centrala i dagens politiska landskap. Särskilt på den radikala högerns webbsidor, där influenser sträcker sig över hela Central- och Östeuropa, kan vi se hur desinformation används för att styra känslor och handlingar.

Den största utmaningen som vi möter i denna situation är inte bara mängden information, utan också dess kvalitet. Enkelt uttryckt, ju mer vi hör av en viss typ av information, desto mer riskerar vi att börja acceptera den som sann, oavsett dess faktiska innehåll. Den politiska användningen av desinformation, särskilt inom radikal högerpopulism, förvränger inte bara fakta, utan också vårt sätt att förstå världen omkring oss. Det är inte bara att vi blir vilseledda – vi börjar förlora förmågan att känna igen sanningen när vi hör den.

Det är också viktigt att förstå hur dessa manipulationer sker i stor skala. Enligt statistik från sociala medier har det blivit tydligt att botnätverk och automatiserade konton spelar en avgörande roll i att förstärka desinformationens spridning. Genom att simulera mänsklig aktivitet och ge sken av en bredare konsensus, kan dessa konton påverka både opinionsbildning och valresultat. Detta är särskilt farligt när det gäller politiska funktioner på radikala högerwebbsidor, där det sker en aktiv manipulation av både textuell och visuell information för att förstärka extremistiska åsikter.

En annan viktig aspekt att beakta är hur sociala medier och nyhetswebbplatser påverkar våra politiska beslut. I vissa länder, som i Östeuropa, är propaganda så integrerad i det politiska systemet att den inte bara påverkar individens åsikter, utan också kan leda till konkreta förändringar i politiska riktningar och regeringsbeslut. Det är lätt att tro att vi är immuna mot denna typ av påverkan, men vår ökande beroende av digitala plattformar gör oss alla mer sårbara än vi tror.

För att förstå hela bilden måste man också överväga hur dessa teknologier utnyttjas på olika sätt beroende på region och politisk kontext. I Västeuropa kan desinformation vara mer subtil, spridd via mindre uppenbara kanaler, medan i Östeuropa och Ryssland kan den vara en mer direkt och kraftfull politisk strategi, särskilt i den post-sovjetiska eran där en blandning av historiska, sociala och ekonomiska faktorer gör att många är mer mottagliga för alternativa narrativ.

När vi ser på dessa fenomen måste vi inte bara förstå de tekniska aspekterna av nätverk och dataflöden utan också den mänskliga faktorn – hur människor tolkar och reagerar på information. Desinformation är inte bara en fråga om falska nyheter, utan också om hur vi som individer och samhälle hanterar och värderar information. Ett stort problem är också den bristande förmågan att kritiskt granska källor, vilket gör att många blir vilseledda av till synes legitima källor.

Så vad kan vi göra åt detta? För det första är det avgörande att utveckla en mer medveten och kritisk hållning till information. Det handlar inte bara om att verifiera fakta, utan också om att vara medveten om hur våra känslor och förutfattade meningar kan påverka hur vi tolkar det vi ser och hör. I en tid där desinformation är en av de största hoten mot demokratin, är det avgörande att utbilda människor i hur man genomskådar dessa manipulationer och utvecklar en starkare, mer medveten mediekonsumtion.

Slutligen är det nödvändigt att förstå att kampen mot desinformation inte enbart handlar om teknik. Den är också en kamp om värderingar, om att försvara de grundläggande principerna för sanningsenlighet och öppenhet i den offentliga diskursen.

Hur falska nyheter sprids snabbare än sanna: En studie av politikens påverkan på sociala medier

I en relaterad studie modellerade Törnberg (2018) falska nyheter som en komplex smitta, och påpekade betydelsen av ekokammare-effekten. Om vi liknar den virala spridningen av falska nyheter i ett socialt nätverk vid en skogsbrand, kan en ekokammare ses som den torra högen av ris som behövs för att sätta igång en liten gnista som sedan sprider sig över större träd och hela skogen. På så sätt spelar ekokammaren en avgörande roll för hur lätt falska nyheter sprids.

Grinberg et al. (2019) undersökte Twitter-användares exponering för falska nyheter under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016. Deras studie visade att falska nyheter utgjorde en betydande del av all nyhetskonsumtion på Twitter (cirka 6%), men att dessa nyheter främst exponerades för en liten andel användare – cirka 1% av användarna stod för 80% av all exponering för falska nyheter. Dessutom var spridningen av dessa nyheter koncentrerad till användare som var konservativt lagda och som engagerade sig starkt i politiska nyheter. Trots den höga närvaron av falska nyheter på Twitter, kom de flesta politiska nyheterna ändå från etablerade mediekanaler, vilket pekar på att majoriteten av användare inte blev påverkade av de falska nyheterna.

När vi vänder blicken mot Facebook visar en studie av Guess, Nagler och Tucker (2019) att andelen användare som delade falska nyheter under den amerikanska valkampanjen 2016 var relativt låg. Majoriteten av användarna på Facebook delade aldrig nyheter från källor som klassificerades som falska. För de som gjorde det, var denna aktivitet starkt partipolitisk, med konservativa användare som var mest benägna att dela denna typ av innehåll. Även om den procentuella andelen av människor som besökte falska nyhetssidor var betydande (cirka 27%), utgjorde dessa besök endast en liten del (ungefär 2%) av den totala informationen som användare konsumerade från nyhetsrelaterade sajter.

För att summera dessa studier kommer det fram till två huvudpoänger: För det första verkar förekomsten av falska nyheter på sociala medier vara överdriven och det verkar osannolikt att den skulle ha orsakat större förändringar i allmänhetens åsikter. För det andra pekar resultaten på att källor till falska nyheter verkar vara ett nischintresse. Detta innebär att deras påverkan på politiska diskussioner kan vara begränsad av de samma mekanismer som gör att dessa nyheter får spridning: algoritmer och filterbubblor som säkerställer att människor bara ser politiskt innehåll som de redan är benägna att hålla med om.

Den största faktorn i spridningen av falska nyheter är därför inte nödvändigtvis deras faktiska räckvidd eller övertygelsekraft, utan de sociala nätverkens dynamik och användarnas egna politiska filterbubblor, som gör att dessa nyheter sprids snabbare bland vissa grupper.

Hur Påverkar Ryska Inblandningar Västerländska Demokratier?

De senaste åren har legitimiteten hos valprocesser i västerländska demokratier upprepade gånger satts på spel av påstådda ryska inblandningar. Genom omfattande journalistiska rapporteringar och officiella utredningar har det blivit tydligt att aktörer associerade med Ryssland har varit inblandade i spridningen av desinformation och manipulation på sociala medier. Dessutom har cyberattacker utförts inför det amerikanska presidentvalet 2016 (Mueller 2019). Trots att den direkta effekten av ryska insatser förmodligen var liten, har det faktum att dessa inblandningar var både troliga och möjliga orsakat stor oro i Europa och Nordamerika. Händelserna kring ryska påverkansförsök har inte bara belyst Kremls ökande vilja att använda ett brett spektrum av verktyg i sin geopolitiska konfrontation med väst, utan har också avslöjat nybildade strukturella sårbarheter i de moderna demokratierna: sårbarheten i informationsmiljön för att sprida desinformation och sårbarheten i politiska kampanjers datasystem för hackerattacker från illvilliga aktörer. Detta har lett till utbredda krav på politiska åtgärder (Cherto och Rasmussen 2019).

Det är för tidigt att säga om mediernas uppmärksamhet kring rysk inblandning kommer att avta, men det står klart att fenomenet är ett distinkt uttryck som framträdde under senhösten 2016, framför allt i relation till det amerikanska presidentvalet. Det finns få tecken på någon kontinuitet mellan diskussionerna om rysk inblandning och de växande spänningarna mellan Ryssland och väst, som framför allt blivit märkbara efter annekteringen av Krim 2014. I västerländsk media är diskursen kring "rysk inblandning" starkt kopplad till politiska processer i västerländska demokratier och har påverkats kraftigt av den framställning som etablerats av amerikansk media.

Den ryska inblandningen som vi ser i dag är inte en isolerad eller unik handling. Snarare är den ett resultat av en långvarig geopolitisk strategi där Ryssland försöker balansera sin interna säkerhet med externa påtryckningar. Denna utveckling måste förstås i ljuset av de förändringar som sker i global geopolitik, där nya och mer subtila former av maktutövning, såsom digital påverkan och informationskrigföring, har blivit allt mer framträdande.

För att effektivt hantera denna nya typ av hot är det nödvändigt att inte bara fokusera på den ryska komponenten, utan också förstå de sårbarheter som existerar i västliga politiska system. Förändringar i medielandskapet, till exempel spridningen av sociala medier och digitala plattformar, har gjort dessa system mer mottagliga för manipulation. Denna öppenhet för externa inblandningar är en strukturell sårbarhet som måste åtgärdas på ett systematiskt sätt, genom både politiska och teknologiska lösningar.

Det är avgörande att västerländska demokratier inte ser på rysk inblandning som ett isolerat fenomen, utan som en del av ett större problem med globala informationskrig och nya geopolitiska maktspel. För att förebygga liknande problem i framtiden måste demokratier stärka sina egna strukturer och bli mer motståndskraftiga mot externa och interna hot mot informationsintegritet och politisk stabilitet. Det innebär att inte bara reagera på desinformation utan även förstå den underliggande dynamiken som gör dessa manipulationer möjliga i första hand.

Hur och varför högerextrema grupper använder symbolik och mytologi i sin propaganda

Högerextrema grupper i både Västeuropa och Centraleuropa har under de senaste decennierna i allt större utsträckning börjat använda sig av symboler och mytologi för att förstärka sina ideologiska budskap och organisera sina anhängare. I många fall handlar detta om en appropriering av symboler från forntida religioner och mytologier, som på olika sätt ska ge legitimitet åt den politiska rörelsen. Dessa symboler används för att skapa en känsla av historisk kontinuitet och återuppväcka en förlorad kultur, som ses som en motreaktion på den samtida globala och mångkulturella utvecklingen.

I Västeuropa har vissa högerextrema grupper blivit mer öppna i sin användning av keltisk mytologi eller en form av ny-spiritualism som står i opposition till den etablerade kristna religionen. Begreppet "Odinism", som introducerades av Pollard (2016), refererar till dyrkan av den gamla tyska guden Odin och har blivit en viktig del av denna ideologiska strömning. Denna form av andlighet betonar ofta etno-nationalism och ett behov av att återupprätta gamla hednisk-och-paganistiska traditioner som ska återföra samhället till dess "ursprungliga" värden.

I Centraleuropa har liknande tendenser också blivit allt vanligare. Här har högerextrema grupper i länder som Ungern börjat använda sig av symboler och element från pre-kristna religiösa mytologier, inklusive de gamla slaviska religionerna. Detta innebär att symboler som runor, traditionella kläder och gammaldags kampsporter som bågskytte eller hästridning ofta dyker upp i den kulturella arsenalen för dessa grupper. De strävar efter att framställa sig själva som bärare av en ursprunglig och oförfalskad kultur, där varje symbol har en djupt rotad betydelse som hävdar det egna folkets överlägsenhet och historia.

Högerextrema grupper har blivit skickliga på att använda digitala plattformar för att sprida sin propaganda. Webbplatser och sociala medier fungerar som viktiga arenor för att nå både sina anhängare och den bredare allmänheten. Dessa plattformar gör det möjligt att sprida bilder och symboler som är laddade med ideologiskt innehåll, ofta i form av banners eller animerade bilder, som fångar uppmärksamhet och väcker starka känslor. Propagandan riktas både mot "insiders", det vill säga medlemmar och sympatisörer, och "outsiders", den bredare allmänheten. Denna dubbla strategi är en central del i spridningen av högerextremismens idéer och värderingar.

Flera studier har visat hur extremhögergrupper är mycket skickliga på att använda sig av internet för att skapa gemenskaper och sprida sina idéer. Enligt De Koster och Houtman (2008) fungerar stormfront.org, en av de mest välkända högerextrema webbsidorna, som ett "andra hem" för många anhängare, där de inte bara får information utan även socialt stöd. Detta har skapat en internetbaserad subkultur där medlemmar kan samlas, diskutera sina åsikter och förstärka sina övertygelser i en virtuell gemenskap som på många sätt ersätter fysiska möten och traditionella institutioner.

Det är också viktigt att förstå att högerextrema grupper ofta benämns som "politiska sekter", där det primära syftet inte är att mobilisera en bred massrörelse utan att skapa små, tätt sammanhållna grupper som delar samma ideologiska grund. Veugelers och Menard (2018) betonar att i sekter är medlemskap mer viktigt än antal, och dessa grupper använder sig av en stark betoning på moral och identitet för att skapa en känsla av exklusivitet och samhörighet. En del av denna ideologi innebär att kampen mot "fienden" – ofta en diffust definierad kulturell, religiös eller politisk grupp – är central för gruppens sammanhållning och överlevnad.

I Polen och Tjeckien har vissa nationalistiska grupper börjat använda sig av militär symbolism och historiska referenser till landets krigshistoria för att förstärka sitt budskap. Dessa grupper framställer ofta sig själva som de enda som kan bevara landets identitet och skydda det mot yttre och inre hot, vilket resulterar i ett högst polariserat politiskt klimat. Här spelar propaganda en central roll, där medier och digitala plattformar används för att sprida bilder och symboler som skapar en känsla av kris och behovet av drastiska åtgärder.

Det är tydligt att högerextrema grupper, oavsett om de är inriktade på nationalism, etnisk överlägsenhet eller traditionell religiös ideologi, använder symbolik och mytologi för att skapa en stark kollektiv identitet. Dessa grupper förstår den psykologiska och kulturella kraften i symboler och använder denna förståelse för att mobilisera sina medlemmar och sprida sina ideologier.

Vad kan vi lära oss av Relotius-skandalen och dess konsekvenser för journalistik och samhälle?

Relotius-affären, som skakade den tyska journalistikens fundament 2018, är en av de mest chockerande skandalerna i modern tid. Claas Relotius, en framstående tysk journalist som arbetade för den välrenommerade tidningen Der Spiegel, visade sig vara ansvarig för att ha fabricerat en rad artiklar under flera år. Detta fusk gick obemärkt förbi under lång tid, trots att hans artiklar var nominerade till prestigefyllda journalistpriser och hade stor påverkan på läsare världen över. Vad hände egentligen, och vad kan vi som samhälle lära oss av denna incident?

Relotius började sin karriär som en lysande journalist och vann flera priser, inklusive CNN:s Årets journalist (2014) och det Europeiska Presspriset (2017). Hans artiklar publicerades i tidningar som Frankfurter Allgemeine och Neue Zürcher Zeitung, men det var i Der Spiegel som hans största framgångar kom. Här, i en tid då journalistik var ett sätt att bygga och upprätthålla förtroende mellan media och allmänheten, verkade Relotius vara en av de mest lovande unga journalisterna.

Problemet började synas först när hans artikel "Jaegers grenze" (Jägarens gräns) om en amerikansk milis som patrullerade gränsen mellan USA och Mexiko publicerades. Juan Moreno, som hade arbetat tillsammans med Relotius, började misstänka att något var fel. Moreno upptäckte att flera av de påståenden som Relotius presenterade i sin artikel inte kunde verifieras, och han började ifrågasätta sanningshalten i andra texter. Dessa misstankar ledde till en granskning av de artiklar Relotius hade publicerat, vilket så småningom avslöjade att åtminstone 14 artiklar innehöll betydande fabriceringar. Bland dessa artiklar fanns berättelser om personer och situationer som aldrig hade existerat.

Relotius metod var att skapa kompositkaraktärer – personer som var sammansatta av flera verkliga individer eller som helt enkelt var påhittade. I vissa fall hade han aldrig träffat de personer han beskrev och baserade istället sina berättelser på andra medier eller videoinspelningar. Hans artiklar, som i vissa fall var de mest uppmärksammade och belönade, var således inte bara osanna, utan också förmedlade en falsk bild av världen. Hans erkännande av att han hade fabricerat dessa artiklar kom i december 2018 efter en intern utredning och ledde till en offentlig ursäkt från Der Spiegel.

Vidare ställer affären viktiga frågor om hur medier och samhälle kan förhindra att liknande skandaler upprepas. Der Spiegel, som en av de mest inflytelserika tidningarna i Tyskland, gjorde ett försök att återställa sitt anseende genom att genomföra en intern utredning och skapa en expertkommission som skulle undersöka fallet och komma med förslag på hur man kan förhindra framtida skandaler. Ändå är det uppenbart att Relotius-affären är en påminnelse om att förtroendet för traditionella medier kan vara bräckligt, särskilt i en tid där fakta och fiction ofta blandas på nätet.

Därför är det inte bara en fråga om individens handlingar – det handlar också om systemet. I takt med att nya former av journalistik och medieplattformar växer fram är det viktigt att förstå de gränser som finns för hur sanningen kan presenteras och vilka mekanismer som behövs för att säkerställa att medielandskapet förblir trovärdigt. Detta gäller inte bara för traditionella medier utan också för sociala plattformar och digitala nyhetsbyråer som spelar en allt större roll i hur nyheter konsumeras.

För att effektivt hantera frågor om falska nyheter och hatpropaganda är det avgörande att skapa ett rättssystem som balanserar yttrandefrihet med ansvar. Den tyska regeringen har infört lagar som syftar till att begränsa spridningen av hatretorik och falsk information på sociala medier, men dessa åtgärder har också väckt debatt om var gränserna går för censur och övervakning. När lagstiftning träder in för att reglera innehåll på nätet, är det viktigt att den inte begränsar den fria och öppna diskussionen som är grundläggande för demokratin.

Sammanfattningsvis handlar Relotius-affären inte bara om en individs svek mot sin yrkesheder. Det är en symbol för de större utmaningar som journalistiken och medier står inför i dagens värld, där gränsen mellan sanning och lögn ofta suddas ut. Det är också en påminnelse om att ett system som inte noggrant granskar sina egna institutioner kan skapa grogrund för bedrägeri och förlorat förtroende.