Vad betyder religionens mångfald i en postmodern värld?

Religion har alltid haft en central roll i människors liv, men den moderna världen har genomgått förändringar som utmanar de traditionella uppfattningarna om tro och andlighet. Under större delen av historien var det en självklarhet att de troende i olika religioner förlorade sin plats i ett evigt liv. Kristna trodde fast på att hela populationer från andra världsreligioner skulle hamna i helvetet. Men denna tanke blev allt svårare att upprätthålla, och istället för att hantera detta direkt valde många att inte tänka på det alls. I dag, med en mer komplex och globaliserad värld, har vårt synsätt på religioner förändrats. De senaste två hundra åren har vi som samhälle blivit medvetna om en mångfald av religiösa perspektiv, och vårt sätt att se på religion har utvecklats i takt med att erfarenheterna av olika religioner och kulturella influenser har blivit mer närvarande i våra liv.

Under 1900-talet förespråkade vissa forskare en "perenniell filosofi" som låg bakom alla religioner, och hävdade att de olika doktrinerna bara var foten på ett berg, medan den sanna andliga målet låg högre upp. Flera såg gemensamma drag av fred, kärlek och förståelse som den röda tråden genom alla religioner. Det fanns ett försök att destillera en gemensam uppsättning trosföreställningar och etik från världens alla religioner, men denna idé har förlorat sin popularitet. Denna gemensamma tro visade sig inte existera på ett praktiskt plan, eftersom forskarna inte beaktade de djupa, lokala variationerna mellan religionerna. Istället för att försöka finna en universell sanning i alla religioner har dagens samtida samhälle kommit att omfamna pluralism och mångfald. Postmodernismen har visat sig vara bekväm med flera verkligheter och har förlorat intresset för någon form av universell berättelse som skulle kunna förena alla människor.

New Age-utövare kritiseras ibland för sin tendens att undvika socialt ansvar och för sin individualistiska syn på andlighet, som i mångt och mycket är inriktad på självförbättring snarare än kollektiv förändring. Denna form av andlighet ses av vissa som ett symptom på det materialistiska samhällets självhjälpskultur snarare än en lösning på det andliga tomrummet som kapitalismen har skapat. I själva verket är den ett uttryck för den typen av religiositet som skulle kunna förväntas från ett samhälle där yttre förändring och politiska utmaningar ofta tas för givet. Trots dessa kritikpunkter ser sig New Age-utövare som de som återupplivar det heliga i en modern, vetenskaplig värld, genom att bygga nya andliga strukturer för att tillgodose behovet av transcendent erfarenhet som förlorats i ljuset av upplysningens rationalism.

När religiösa rörelser förlorar förmågan att förhålla sig kritiskt till samtiden och istället stänger av världen för att upprätthålla sina egna dogmer, kan de hamna i en position där de, trots sina goda intentioner, förlorar det sanna budskapet om andlighet, kärlek och ömsesidig förståelse. Det är viktigt att förstå att religiös tro inte är statisk och att den måste kunna förhålla sig till världens förändringar utan att tappa sin essens.

Hur Kan Vi Återupptäcka Den Gudomliga Ekonomins Rättvisa?

I aposteln Paulus’ äventyrliga missionärsresor och de teologiska grunderna för dessa fanns en enda viktig förutsättning från kyrkan i Jerusalem innan de gav sitt godkännande: ”Samla in offer för de fattiga.” Detta förslag knöt samman evangeliets spridning med en grundläggande påminnelse om de fattiga. Psalm 22, som alla tidiga kristna från den judiska traditionen kände till, proklamerar: "De fattiga ska äta och bli mätta." Samlingarna som Paulus genomförde för de fattiga i Jerusalem blev senare en del av den liturgiska praktiken i det andra århundradet, då varje liturgi avslutades med en påminnelse: ”Kom ihåg de fattiga.”

För tidiga kristna var detta inget abstrakt minne, utan ett praktiskt handlande. Liksom Jesu sista måltid, då han sa ”Gör detta till minne av mig,” var det en akt av handling, en aktiv påminnelse om de behövande. Gordon Lathrop, i sin bok The Pastor: A Spirituality, betonar att diakoni – tjänandet av andra – är en grundläggande uppgift för prästerna och att detta tjänande konkretiseras genom handlingen att komma ihåg de fattiga. Prästen är till för att betjäna, vilket gör att hela den kristna teologin kan sägas vara formad kring den känslomässiga upplevelsen av att komma till Gud, den Gud som blev fattig för människans skull.

Det finns en motsägelsefull biblisk uppmaning: "Lär er att vara beroende." Detta betyder att vi ska lita på Gud, vars gåvor ges till hela gemenskapen. Det är en lärdom om ödmjukhet och om att se sig själv som en tiggare inför Gud, något som tydliggörs i Luthers sista ord: "Vi är alla tiggare." I varje kristen gudstjänst sker det som Luther kallade för "den fantastiska bytet": de troende byter ut sina behov mot Guds överflöd. De fattiga, likt brödet och vinet i nattvarden, är påtagliga, och Gud blir synlig i dessa handlingar.

I vår samtid är det många som ser förmögna individer som de som verkligen borde bära ansvaret för att lindra fattigdom. Enligt Oxfam International ökade de 100 rikaste miljardärerna sina tillgångar med 240 miljarder dollar under 2012, vilket skulle vara tillräckligt för att eliminera världens fattigdom fyra gånger om. Problemet ligger inte i att vi inte kan föda de fattiga, utan i att vi inte kan tillfredsställa de rika.

I denna kontext kan vi inte bortse från den kritik som riktas mot filantropi och välgörenhet som system. Enligt en rapport från Bread for the World skulle varje religiös församling behöva samla in 400 000 dollar per år under de kommande tio åren för att kompensera för föreslagna nedskärningar i federala program för hungerbekämpning och fattigdomsbekämpning. Föderala program bidrar tio gånger mer med matstöd än församlingar och välgörenhetsorganisationer. En enda dålig omröstning i kongressen kan radera ett helt års kristen välgörenhet.

Välgörenhet, som en individbaserad och privat sektoraktivitet, har blivit något som många konservativa uppskattar. Men det riskerar också att ersätta rättvisa. Välgörenhet får oss att tro att det räcker med att lindra konsekvenserna av en grym ekonomi snarare än att utmana själva systemet som skapar dessa orättvisor. Genom att fokusera på privat generositet riskeras samhällets strukturella problem att osynliggöras. Därför bör välgörenhet också handla om att ta ställning för de utsatta och för det system som skapar och vidmakthåller deras lidande.

Den verkliga kallelsen för välgörenheten bör vara att driva på för rättvisa, vilket i grunden handlar om att skapa en social struktur som inte lämnar någon utanför. En sådan rättvisa går bortom individens goda vilja och når de strukturer och system som gör att vissa människor alltid är i ett underläge. Rättvisa är den sociala och strukturella formen av kärlek, och den behöver formas genom kollektiv handling.

I dagens samhälle, där ideologierna för frihet och jämlikhet dominerar, återstår broderskapet som ett viktigt värde för en rättvis och hållbar värld. Gemenskap och jämlikhet är inte längre något att frukta, utan snarare de grundläggande pelarna för ett samhälle byggt på rättvisa och medkänsla. Dessa värden, djupt rotade i religiösa traditioner, är också de som erbjuder den mest stabila grunden för att övervinna de sociala och ekonomiska klyftorna som fortfarande definierar världen.