Vad innebär det att vara en effektiv förespråkare och varför är det obekvämt?

Att vara en förespråkare, särskilt för ett samhällsproblem eller för en orättvisa som man brinner för, är ofta en utmanande och obekväm upplevelse. För många av oss kommer inte förespråkande naturligt, och det kan vara svårt att övertyga andra att stå på vår sida. Ofta handlar det inte om att andra inte håller med oss, utan snarare om att vi är tvungna att ta oss utanför vår komfortzon, att konfrontera den obekväma känslan av att kanske inte bli förstådda, eller att stå i konflikt med etablerade idéer och normer.

Förespråkande innebär att vi tar på oss ett ansvar, inte bara för att förändra andra människors åsikter, utan även för att stå upp för något vi tror på, trots att det innebär att vi måste utmana oss själva på sätt som vi inte är vana vid. Som senatorn Marilyn Dondero Loop uttryckte det: "Var inte rädd, gör det bara. Och när du kliver in i förespråkandets värld och det känns obekvämt, är det okej. Alla som är involverade i barns liv kan och bör vara med." Att bara börja är det viktigaste, även om det känns osäkert och svårt i början.

En av de största hindren för många människor när det gäller att bli en förespråkare är rädslan för det okända. Vi oroar oss för att inte vara tillräckligt bra, inte kunna påverka resultatet, eller för att vi kanske inte vet hur vi ska agera i de situationer vi ställs inför. Dessa farhågor är vanliga, men de får oss inte att växa eller skapa förändring. För att lyckas i förespråkande måste vi våga ta risker, även om vi inte har en fullständig plan eller kontroll över varje steg i processen. Att bara ta det första steget är det som kommer att föra oss framåt.

En annan aspekt av förespråkande är att vi inte kan kontrollera alla beslut som tas längs vägen. Vi kan påverka, vägleda och försöka övertyga, men vi måste också vara medvetna om att resultatet inte alltid blir som vi tänkt oss. Det viktiga är att vi behåller vår vision och mål, även när vägen dit inte går som vi planerat. Ett tydligt och flexibelt förslag kan hjälpa oss att organisera våra ansträngningar, men vi måste vara beredda på att justera vår plan efter behov. Ibland kommer vi att känna oss som kontortionister, när vi måste anpassa våra handlingar och tankesätt för att komma vidare i vår kamp.

Förespråkande innebär också att vi måste vara beredda på att känna oss obekväma. Detta är särskilt sant när vi arbetar med frågor som rör mental hälsa, där ämnet ofta är mycket personligt och där det fortfarande finns stigma att övervinna. Den personliga sårbarheten och den sociala osäkerheten kan göra det svårt att tala öppet om egna erfarenheter, men det är också en del av processen. För att kunna förändra samhället behöver vi vara villiga att dela våra historier och stå upp för det vi tror på, även när det innebär att vi måste konfrontera våra egna rädslor och osäkerheter.

Att känna obehag under hela förespråkningsresan är inte bara normalt, det är något som vi ska förvänta oss. Varje förändring, varje framsteg, är resultatet av att vi har tagit oss förbi den obehagliga känslan av att inte veta om vi kommer att lyckas. Genom att vara villiga att ta risker och utmana oss själva, kommer vi att växa och lära oss av våra erfarenheter. Förespråkande är en resa, och det innebär att vi ständigt lär oss vad som fungerar och vad som inte gör det. Och ibland kommer vi att inse att vi kunde ha gjort saker på ett annat sätt. Men det är just dessa lärdomar som kommer att göra oss till bättre förespråkare.

Ibland känns det som om vi misslyckas, men detta ska inte avskräcka oss. Misslyckanden är en naturlig del av processen, och vi lär oss av dem. Om vi inte kände någon form av obehag eller inte mötte motstånd, skulle vi inte växa eller göra någon verklig skillnad. De största förändringarna i samhället har aldrig kommit genom att ta den lätta vägen. Det är genom att stå upp, genom att vara obekväm, och genom att inte ge upp när det känns som tuffast, som vi verkligen gör skillnad.

Hur kan man effektivt förmedla sitt budskap vid advocacy-arbete?

För att genomföra framgångsrik advocacy är det inte nog att bara agera på en fråga. Det krävs noggrant förberedda och strategiskt utformade meddelanden. Detta gäller särskilt i första fasen av advocacy-processen – att skapa ett tydligt och effektivt budskap. I denna fas spelar de tre A:na – medvetenhet, tillgång och handling – en central roll. Dessa element samverkar för att säkerställa att en advocacy-strategi inte bara når fram utan även får verklig genomslagskraft.

Medvetenhet är den första grundstenen. Innan någon form av advocacy kan äga rum måste det finnas en förståelse för vilken situation man befinner sig i. Vad händer just nu inom det ämnesområde som du vill påverka? Finns det ett allmänt intresse för din fråga? Har andra redan engagerat sig eller motsätter sig din sak? Vilka grupper eller individer är involverade? Att ha en god överblick över vad som händer på lokal, statlig eller nationell nivå kan ge fördelar på flera sätt. För det första kan det hjälpa dig att identifiera rätt ingångspunkt för ditt advocacy-arbete. För det andra kan du lokalisera potentiella allierade samt hinder för ditt arbete. Tredje fördelen är att du får en inblick i vilka nyckelbudskap som används, vilket gör att du kan börja formulera ditt eget budskap. Den fjärde fördelen är att du får reda på hur långt andra har kommit i sina advocacy-insatser och var du eventuellt kan bidra eller komplettera deras arbete.

Den tredje A:et, handling, handlar om det beslutade steget där du faktiskt framför din begäran – den så kallade "asken". Detta är det sista steget i den första fasen av advocacy-processen, och det kräver att du noggrant formulerar ditt budskap och din begäran för att kunna nå fram på rätt sätt. Det är här du når ut och presenterar det du vill att beslutsfattare ska förstå och ta ställning till. Innan detta steg har du dock byggt en stabil grund genom att skapa medvetenhet om frågan och få tillgång till relevanta personer. Handlingen i sig innebär att du gör ett välinformerat och genomtänkt framsteg för att få ditt ärende vidare.

För att ditt budskap ska nå fram på bästa sätt behöver du även behärska konsten att leverera ett så kallat "elevator pitch". Detta innebär att kunna sammanfatta ditt ärende på ett koncist och övertygande sätt, på den tid det tar att åka upp i en hiss – alltså på bara 30 till 60 sekunder. Denna färdighet är avgörande för att effektivt kunna kommunicera ditt budskap när du får tillfälle att tala med en beslutsfattare, vare sig det är i ett möte eller i en mer informell miljö. För att göra detta behöver du förstå vilka nyckelkomponenter som ska ingå i ditt meddelande. Det handlar om att vara kortfattad men samtidigt fånga essensen av vad du vill åstadkomma.

När du har bemästrat dessa grundläggande verktyg, kan du börja skapa dina meddelanden genom en systematisk process. Att utveckla ett budskap kräver en strategi som innefattar både dina mål och din målgrupp. Det handlar om att skapa ett budskap som inte bara är informativt utan också engagerar och motiverar. En sådan meddelandestruktur kan kallas för "Message Development Framework", där du bygger meddelandet steg för steg genom att sätta tydliga mål och förstå din publik på djupet.

För att verkligen få effekt, måste varje fas av advocacy-processen vara genomtänkt och strategiskt utförd. När du bygger din medvetenhet, söker tillgång och genomför handlingen, skapar du en solid grund för framgångsrik påverkan. Genom att förstå och använda dessa tre A:n effektivt kommer du inte bara att kunna kommunicera ditt budskap, utan också skapa de förutsättningar som krävs för att nå förändring.

Hur kan högre utbildning stödja en hållbar arbetskraft för skolbaserad mental hälsa?

Att säkerställa att skolor har tillgång till en tillräcklig mängd mentalvårdspersonal är en av de största utmaningarna i dagens utbildningssystem. Detta gäller särskilt för skolpsykologer, skolkuratorer och socialarbetare. Bristen på skolbaserade mentalvårdspersonal är ett påtagligt problem i många länder och är den största hindret för elevernas tillgång till stöd. En central aspekt för att tackla detta problem ligger i att förbättra utbildningen och rekryteringen inom högre utbildning.

I utbildningssystemet är det ofta så att advokatarbete för att utöka eller förbättra utbildningsprogram kan kännas både utmanande och förvirrande. De specifika reglerna, finansieringskällorna och behoven i högre utbildning skiljer sig avsevärt från de på lokal nivå. På universitetscampus är det nödvändigt att driva på förändring på flera nivåer. Advocacy behövs på institutionsnivå, inom de fakulteter som erbjuder programmen, på skolans eller fakultetens nivå, och även på det övergripande nivåer, som rektors- eller ledningsgruppens nivå. Därför krävs en god förståelse för det politiska och administrativa landskapet på högskolan.

Arbetskraftsbristen inom skolbaserad mental hälsa (SBMH) kan ses som en direkt följd av de otillräckliga utbildningsprogrammen inom högre utbildning. Om vi inte har tillräckligt med utbildade psykologer, kuratorer och socialarbetare som kan tillhandahålla tjänster till studenter, är det svårt att lösa de växande mentala hälsobehoven i skolan. Historiskt har det inte funnits en stark drivkraft för att argumentera för skolbaserade mentalvårdsprofessioners plats inom utbildningen. I många år har dessa professioner kunnat utföra sitt arbete utan att behöva slåss för sin existens. Men med den nuvarande bristen på arbetskraft har situationen förändrats. Detta behov av förändring är grundläggande för att möta dagens och framtidens krav på mental hälsovård i skolorna.

För att möta denna utmaning har "ARTERY Pipeline Framework" (Dockweiler, 2019) utvecklats. Detta är en ny modell för karriärvägar som kan tillämpas på alla skolbaserade mentalvårdsprofessioner, inklusive skolpsykologi, skolkuratorer och socialt arbete. Modellen bygger på fem pelare som arbetar tillsammans för att skapa en stabil och hållbar arbetskraft för att leverera mentalvårdstjänster i skolorna. Det handlar om att etablera och upprätthålla en kontinuerlig rekrytering, utbildning och bibehållande av arbetskraft inom detta område.

De fem pelarna i ARTERY-modellen inkluderar proaktiv rekrytering, utbildning på rätt nivåer, mentorskap, behörighetssystem och retention, där varje delsteg stöder nästa för att säkerställa ett hållbart flöde av kvalificerade yrkesverksamma. Det är särskilt viktigt att arbeta med "tidiga inträdespunkter", vilket innebär att identifikationen av och investeringen i unga, intresserade individer för dessa professioner behöver börja tidigt i utbildningssystemet. Detta kan innebära en starkare koppling mellan högre utbildning och skolor för att fånga upp intresserade studenter och forma deras karriärvägar redan på gymnasienivå eller tidigare.

En annan viktig aspekt som ofta förbises är hur denna utbildning måste vara i linje med både nationella och lokala standarder för att säkerställa att de yrkesverksamma är redo att möta specifika behov i sina samhällen. Genom att utbilda enligt standardiserade riktlinjer men också vara lyhörd för lokala krav skapas en balans mellan teoretisk kunskap och praktisk tillämpning. Detta gör det möjligt för de blivande yrkesverksamma att bättre förstå och möta elevernas faktiska behov.

För att säkerställa att skolor kan leverera omfattande mentalvårdstjänster till sina elever, krävs det ett långsiktigt engagemang för att förbättra arbetskraften inom skolbaserad mental hälsa. Det krävs inte bara nya utbildningsprogram utan också en förändrad inställning till hur utbildning, rekrytering och bibehållande av personal bör genomföras. Det handlar om att skapa en sammanhängande och stark struktur för arbetskraften och se till att dessa program får rätt stöd från alla nivåer inom utbildningssystemet och politiken.