Neo-reaktionärerna (NRx) representerar en utmaning mot den liberala demokratins grundvalar, och samtidigt en kritik av det som de ser som den västerländska civilisationens förfall. I centrum för NRx står tankarna hos tänkare som Curtis Yarvin och Nick Land, vars verk har definierat och formulerat ett ideologiskt alternativ till den etablerade politiska diskursen, inklusive den alt-höger (Alt-Right) rörelse som blivit allt mer framträdande under det senaste decenniet.

Till skillnad från den traditionella högern, som ofta anknyter till nationalism och konservatism, söker NRx rörelsen ett politiskt projekt som grundar sig på en teknologiskt driven acceleration av samhällsutvecklingen, i kombination med en kritik av modernitets och liberalismens etablerade normer. Neo-reaktionärerna förespråkar en återgång till en tid före den moderna liberalismen, där staten var starkt hierarkiskt organiserad och samhället mer fragmenterat i små enheter.

En av de mest utmärkande egenskaperna hos NRx är dess syn på "exit-rätt" – en idé som antyder att människor ska ha rätt att lämna sina nuvarande samhällen för att skapa nya, mer homogena gemenskaper, om de finner att det nuvarande politiska systemet inte passar deras intressen. Detta innebär i praktiken att om en grupp vita nationalister eller likasinnade individer skulle välja att lämna stadsområden för att bygga ett exklusivt samhälle i Montana eller New Hampshire, ser NRx detta som en legitim politisk handling. Rätten att "existera ut" ur ett samhälle ses som en grundläggande frihet, en frihet som NRx menar borde vara en kärna i alla politiska system.

Curtis Yarvin, en av de främsta intellektuella bakom rörelsen, skriver under pseudonymen Mencius Moldbug. Yarvin, som är en teknolog och programmerare från Silicon Valley, kritiserar de etablerade politiska institutionerna och ser dem som förlorade i sina liberalistiska ideal. För honom är historia inte en akademisk disciplin utan ett verktyg för att upprätthålla den rådande sociala hegemonin, en åsikt han delar med postmodernistiska tänkare som Michel Foucault. Yarvin kritiserar också det han ser som det liberala etablissemangets makt i USA, vilket han anser styrs av en vänsterorienterad elit, även om hans kritik ofta har en mer konspiratorisk karaktär. Hans försök att bygga ett alternativ till liberalismens hegemoni baseras på hans syn på historiens utveckling, och han ser gärna tillbaka på äldre politiska tänkare för legitimitet i sina argument.

Nick Land, å andra sidan, är en mer akademiskt etablerad tänkare och en annan viktig figur inom NRx. Tidigare professor vid Warwick University, Land blev känd för sina teorier om accelerationism, som kombinerar postmodern teori med en radikal kritik av det kapitalistiska systemet och statens roll. I hans verk "Dark Enlightenment" erbjuder han en mer utvecklad och systematiserad version av NRx, som samtidigt är mer distanserad från de rasistiska och kapitalistiska inslagen som präglade Yarvins tidiga skrifter. Land betonar att den teknologiska utvecklingen bör ses som en drivkraft för samhällets förändring, och han hävdar att den moderna världen borde accelereras snarare än bromsas.

Vad som gör NRx unik i förhållande till andra delar av Alt-Right-rörelsen är dess avvisande av liberalismen som ideologi och dess förespråkande av en starkt centraliserad och hierarkisk ordning. I stället för att bejaka en demokrati som bygger på folkets vilja, som den klassiska liberalismen gör, vill NRx skapa ett samhälle där det finns tydliga maktstrukturer och där individerna i hög grad är bundna av sina sociala och ekonomiska omständigheter. Detta är en radikal omtolkning av såväl det demokratiska projektet som liberalismens grundläggande värderingar.

Det är också värt att notera att NRx:s kritik inte bara riktar sig mot den politiska vänstern. Yarvin och andra inom rörelsen pekar på att många av de idéer som traditionellt förknippas med vänsterideologi, som statens starka roll och centraliserad makt, paradoxalt nog också är ett resultat av liberalismens hegemoniska inflytande. Detta innebär att NRx, trots sina starka högerpolitiska drag, faktiskt delar vissa idéer med kritiker på den politiska vänstern när det gäller statens makt och de institutionella strukturer som styr samhället.

För att förstå varför NRx har fått så stort genomslag, särskilt bland teknologiskt intellektuell och internetbaserad publik, är det nödvändigt att granska de underliggande tankarna om teknologins roll i samhället. Land och Yarvin ser båda teknologiska framsteg som en väg att omvandla samhället och förbättra de existerande maktstrukturerna. Medan många inom Alt-Right-rörelsen i allmänhet är mer inriktade på en återgång till nationell suveränitet och etnisk homogenitet, ser NRx i stället en möjlighet i att skapa små, självständiga stadsstater som kan navigera i en framtida, teknologiskt avancerad värld.

Detta innebär också att NRx inte är en monolitisk rörelse; snarare består den av flera olika tankegångar och fraktioner som ibland kan stå i konflikt med varandra. De vit-nationalistiska inslagen inom Alt-Right delar vissa värderingar med NRx, men de politiska målen och de metoder som förespråkas kan vara ytterst olika. Medan vit-nationalister ser en framtid präglad av separering och en återgång till en agrar eller klassisk ordning, förespråkar NRx en framtid där teknologin och en ny politisk ordning skapar en ännu mer hierarkisk och kontrollerad värld.

Den viktigaste förståelsen för läsaren är att NRx:s teorier om samhället och politik inte enbart är en reaktion mot samtida liberalism, utan också en form av filosofisk och politisk kritik som grundar sig i en mer teknologisk och postmodern syn på makt och statens roll i samhället. Genom att analysera dessa idéer på djupet blir det möjligt att bättre förstå de möjliga konsekvenserna av att applicera dessa teorier i praktiken, samt vilka alternativa framtidsscenarier som kan uppkomma ur deras genomförande.

Hur ska man förstå Curtis Yarvins kritik av neoliberala system och den liberala hegemonin i media?

Curtis Yarvin, en framstående figur inom det NeoReaktionära (NRx) tänkandet, erbjuder en skarp och nyanserad kritik av neoliberala samhällssystem. Hans verk, som ofta utmanar vedertagna normer kring demokrati och liberalism, väcker både intresse och förvirring. En central del av Yarvins argumentation är att han inte ser problematiken i dessa system som något som drivs av individer eller konspirationer, utan snarare som ett resultat av långsiktiga, systemiska processer. Detta är en grundläggande distinktion som skiljer hans tankar från många andra högerextrema eller alt-right-rörelser, som ofta fokuserar på att peka ut syndabockar eller en liten grupp av elitistiska aktörer. I stället för att använda en konspirationsteoretisk lins, ser Yarvin samhället genom en strukturkritisk prismat, där institutionerna själva, snarare än individerna i maktpositioner, blir föremål för hans kritik.

Yarvin går så långt att han ifrågasätter den så kallade "liberala hegemonin" som han menar genomsyrar alla moderna samhällen. I hans verk blir de liberala institutionerna – media, universitet och stat – komponenter i en övergripande struktur som han benämner "Katedralen". Denna term är inspirerad av Antonio Gramscis teori om social hegemoni, där han menar att de dominerande ideologierna i samhället inte är resultatet av en direkt politisk makt, utan snarare av en långsam och systematisk process där vissa idéer blir naturligt accepterade medan andra marginaliseras.

Yarvin ser inte denna maktutövning som ett resultat av en illvillig grupps handlingar. Han hävdar att den liberala hegemonin fungerar som en form av "mjukt totalitarism", där institutionerna inte nödvändigtvis tvingar sina medborgare genom direkt kontroll eller våld, utan snarare genom att manipulera offentlighetens uppfattningar och skapa en illusion av samförstånd. Genom denna "systematiska offentlig desinformation" upprätthålls legitimationen av regeringen, vilket gör att folk inte ifrågasätter systemets rättfärdighet.

I linje med dessa tankar, kritiserar Yarvin den påstådda rationella och vetenskapliga grund som de neoliberala institutionerna påstår sig stå för. Hans kritiska syn på "scientism" – idén att vetenskapen är den enda sanna vägen till kunskap – kan ses som en förlängning av tidigare vänsterteoretiker som Paul Feyerabend och Gilles Deleuze, som ifrågasatte den rationalitet som står till tjänst för de neoliberala makterna. Yarvins tanke är dock inte att vi ska överge rationalitet, utan snarare att vi bör omvärdera vad som verkligen innebär att vara rationell och objektiv, och inte låta dessa begrepp bli hegemoniska verktyg för de liberala institutionerna.

Yarvins verk innehåller även en viss libertariansk influens, där han belyser korruptionen inom den byråkratiska politiken och statens slöseri med resurser. Men här finns också en brist, som har påpekats av kritiker som Eric Sandifer, nämligen att Yarvin förbiser kapitalismens roll. Genom att fokusera enbart på statens slöseri och bortse från de enorma företagarnas och kapitalisternas påverkan på politik och samhälle, missar Yarvin en avgörande aspekt av maktrelationerna i dagens värld. Det är här som en annan teoretiker som Nick Land skiljer sig åt: Land belyser snarare den obevekliga kampen mellan kapitalism och demokrati, och hur den senare undermineras av en värld präglad av teknologisk acceleration och globaliserad hyperkapitalism.

I sina analyser av makt och politik drar Yarvin slutsatser som ibland känns ologiska eller till och med historielösa. Hans framställning av vänstern är en förenklad och ofta missvisande bild av ett ideologiskt landskap som är mycket mer komplext än han låter förstå. Genom att reducera vänsteridéerna till en kamp för "krig, anarki och brott", missar han det faktum att den västerländska vänstern har en rik och mångfacetterad historia som inte bara är en reaktion på liberalismens framväxt, utan också en del av en långvarig konflikt mellan hierarki och jämlikhet.

Yarvins kritik av universitetssystemet och hans idé om att "Katedralen" måste utmanas, utgör en central del av hans NeoReaktionära ideologi. I hans ögon är universitetsvärlden en viktig del av det system som upprätthåller liberalismen och därmed bör avskaffas som den dominerande intellektuella institutionen. Detta resonemang är starkt influerat av tidigare teorier om den kulturella och sociala hegemonin som etablerades av teoretiker som Gramsci och Foucault. Däremot saknar Yarvin en mer omfattande kritik av kapitalismens genomgripande inverkan på dessa institutioner, vilket gör hans kritik av det liberala universitetssystemet otillräcklig.

Yarvins teori om det "orwellianska" systemet – ett samhälle där staten upprätthåller sin makt genom att systematiskt manipulera offentligheten – påminner om äldre diskussioner om totalitarism och politisk kontroll. Här ligger en distinktion gentemot andra högerextrema teoretiker som ofta hävdar att fascismen är den största faran i dagens värld. Yarvin är inte övertygad om att statens största problem ligger i vänsteridéer eller i en direkt totalitär struktur, utan snarare i den subtila manipulationen av massornas uppfattningar, där staten är beroende av offentlig legitimitet för att behålla sin makt.

Den kritik som Yarvin framför är både djup och utmanande, men den är också ofullständig. Hans analys missar den viktiga kopplingen mellan politik och ekonomi, och han underskattar hur kapitalismens dynamik påverkar både stat och samhälle. Ytterligare reflektion kring dessa aspekter skulle kunna ge en mer nyanserad bild av hur maktutövning verkligen fungerar i vår tid, och hur den kan och bör utmanas på flera nivåer samtidigt.

Hur fungerar den neoreaktionära strategin och vad hotar den liberala ordningen?

Genom att omvandla den kulturella och sociala makt som ”Katedralen” representerar till ett finansiellt instrument som kan kvantifieras och handlas med, öppnas möjligheten att göra den hegemoniska makten inom politik och kultur reviderbar på samma sätt som ekonomisk makt revideras – inte genom politiska reportrar eller akademiska experter, utan genom en marknadslogik. Den ekonomiska eliten har redan ett system för mätning av inflytande – kapital – men de kulturella och intellektuella eliterna har traditionellt undgått denna typ av genomlysning. Detta förändras när makten inom universitet, media och byråkrati ses som investeringsströmmar snarare än som idéburen verksamhet.

Yarvins strategi för politisk handling är till synes absurd, men har visat sig oväntat effektiv. Istället för trötta metoder som dörrknackning eller massmöten föreslår han en subkulturell estetik där deltagarna bär kvasi-formella kläder och imiterar det sociala uppträdandet från en annan epok – en slags lekfull rekonstruktion av viktoriansk konservatism. Det handlar inte om att konfrontera det politiska systemet direkt, utan om att undergräva det inifrån genom kulturell infiltration. Universitetssystemet ses inte som något man bekämpar genom protest, utan som något man ersätter genom långsam, systematisk dekonstruktion.

I den tidiga eran av sociala medier, innan den fulla politiseringen av plattformarna, var detta en idealisk arena för icke-konfrontativ infiltration. Yarvin förespråkar en gramsciansk strategi där hegemoniska idéer ersätts gradvis snarare än genom massmobilisering. Denna idé bär spår av libertariansk taktik: det är idéernas krig som avgör framtiden, inte folkets viljeuttryck. Denna praxis attraherade unga, särskilt genom humor, memes och satir – en ny form av politisk kommunikation där politisk apati bekämpas med underhållning snarare än plikt.

Men den neoreaktionära rörelsen, NRx, är inte identisk med Alt-Right. Där Alt-Right är populistisk, agitatorisk och snabb, är NRx elitistisk, intellektuell och långsiktig. Alt-Right tog upp kampen mot Katedralen, men övergav Yarvins teknokratiska ideal till förmån för folkliga affekter och konfrontation. Detta gjorde att NRx inte längre kunde påverka utvecklingen – dess strategi var aldrig avsedd för massmobilisering. I själva verket betraktar Nick Land många av Alt-Right-aktörerna som för populistiska för att passa in i hans vision om en ny aristokratisk ordning.

I den liberala ordningen förblir universitetet en bastion för legitimitet och intellektuell auktoritet. Men den neoreaktionära kritiken har underminerat detta symbolvärde. I en tid präglad av åtstramningar ifrågasätts universitetets roll som motor för socialt och kulturellt kapital. Särskilt humaniora och samhällsvetenskap angrips för sin politiska slagsida – inte nödvändigtvis för att de har fel, utan för att deras sanningsanspråk uppfattas som elitistiska. I denna kontext blir akademisk frihet en politisk stridsfråga snarare än ett självklart fundament.

Exemplet Ungern – där genusvetenskap förbjudits – visar vägen för hur den neoreaktionära kritiken kan omsättas i policy. I Kanada ser vi lagstiftning som skyddar "högerextrem yttrandefrihet" på universitetens bekostnad. Det handlar inte längre om att vinna argument, utan om att förändra strukturen för vem som får tala och vad som anses vara vetande. Kritisk teori fångas lätt i sin egen fälla: den marginaliseras genom att bli internt specialiserad och uppfattas som irrelevant för en allmän publik.

Det ironiska är att både vänsterns kritiker och högerns reaktionärer riktar sin kritik mot samma mål: den nyliberala kunskapsproduktionen. Om båda sidor ser universitetet som ett problem – även om av olika skäl – riskerar distinktionen mellan dem att försvinna i offentlighetens ögon. Vad som förloras i denna likriktning är insikten om att även reaktionära projekt kräver sina egna institutioner, sin egen form av legitimitet. Och många inom Alt-Right är själva produkter av det system de kritiserar – utbildade, publicerade och beroende av den gamla ordningen. De vill inte riva ner allt, bara omstrukturera det i enlighet med sina egna kulturella ideal.

Det räcker alltså inte att minska finansieringen för humanistiska fakulteter eller skära i program – enligt Yarvin är det bara förhalning. Det behövs ett helt nytt system för hur samhället definierar och belönar kunskap. Den stora frågan kvarstår: kan ett sådant system byggas utan att reproducera den elitism man säger sig bekämpa?

Det är viktigt att förstå att den neoreaktionära rörelsen inte söker att ersätta demokratin med en ny form av kollektivism, utan snarare med en selektiv meritokrati där teknologisk effektivitet och historisk kontinuitet prioriteras över folkligt deltagande. Detta innebär ett radikalt brott med den moderna idén om medborgarskap. Dess lockelse ligger i dess förmåga att erbjuda klarhet och struktur i en tid av institutionell osäkerhet. Därför är det avgörande att förstå dess strategiska djup – inte bara dess retorik – om man vill bemöta dess inflytande.

Hur utvecklas lagring och transport av väte för framtidens energi?
Hur skiljer sig tyskt och engelskt ordförråd i vardagliga konversationer?
Hur ljud uppstår genom vibrationer och varför det är viktigt att förstå
Hur kan en modifierad RICE-enhet förbättra prestanda för CAES med vätgas?