I pandemins skugga blev språket inte bara ett kommunikationsmedel, utan en arena för maktutövning och ideologisk kamp. Det neoliberala paradigmet, med sin starka betoning på individens frihet och ansvar, omdefinierade nödvändighets- och skyldighetsbegrepp i den offentliga diskursen. Verb och modaliteter som "måste" och "bör" förlorade sin normativa kraft och omtolkades till symboler för tvång och förtryck, vilket undergrävde kollektivt ansvarstagande. I detta sammanhang framstod maskanvändning inte som ett allmänt folkhälsokrav utan som ett frivilligt, personligt val — en distorsion som manipulerades av politiska ledare för att förstärka en särskild politisk agenda.

Exemplet med Donald Trump illustrerar hur denna språkliga manipulation tog form i praktiken. I sina offentliga uttalanden avvisade han ansvar genom att ifrågasätta expertmyndigheternas auktoritet, samtidigt som han framställde sig själv som en försvarare av individuell frihet. Hans deklaration att maskmandat var något som skulle överlämnas till guvernörernas personliga omdöme var inte bara en retorisk strategi utan en avsiktlig överlåtelse av ansvar till medborgarna, vilket i praktiken blev ett verktyg för passivitet och kollektivt handlingsförlamning.

Denna överföring av agentur från en position med stor transitiv kapacitet — presidentämbetet — till den enskilda individen utan institutionellt stöd eller ramverk är unik i sin absurdhet. Det är som om en domare efter att ha dömt någon till fängelse skulle lämna verkställandet av domen helt åt åhörarna i rättssalen, med möjlighet för var och en att agera efter eget gottfinnande eller avstå från att agera alls. Effekten är en erodering av rättsstatens och samhällets förtroende och ett underminerande av kollektiv säkerhet.

Det är av vikt att förstå att denna språkliga korruption inte är en fråga om slump eller oförmåga, utan ett medvetet val av ledare som i kraft av sitt ämbete har en enorm påverkan på samhällsreaktioner och politiska processer. Att vägra att använda denna makt för att främja allmänhetens bästa, och istället exploatera den för egen politisk vinning, innebär en form av demokratisk svindel och ett svek mot det förtroende som medborgarna har investerat i dessa institutioner.

Utöver denna kritik av den neoliberala diskursens och vissa ledarskaps språkliga manipulation under pandemin är det också viktigt att reflektera över de långsiktiga konsekvenserna. När språkets normativa funktion undermineras i krissituationer, riskerar vi inte bara att förlora förtroendet för experter och myndigheter utan också att försvaga själva möjligheten till kollektiv handling. Detta påverkar i sin tur vår beredskap inför framtida kriser och vår gemensamma förmåga att hantera globala utmaningar som pandemier och klimatförändringar. Språket är mer än ord — det är ett verktyg för handling och gemenskap, och dess förlust av kraft kan skapa en fragmenterad och sårbar samhällsstruktur.

Hur Sycophanti och Maktdynamik Skapar En Ny Politisk Struktur under Trump

Under det tumultartade året 2021, efter upprorsförsöket den 6 januari vid Capitolium, verkade vissa av Trumps mest hängivna politiska allierade, som senator Lindsey Graham, uttrycka stark kritik mot honom. Men bara en vecka senare återvände han till Trumps sida, flygande med honom på Air Force One och sjungande hans lov. Denna snabba omvändning illustrerar en grundläggande aspekt av Trump-erans politik: hur lojala följeslagare ofta slår tillbaka mot tidigare uttalanden och handlar i enlighet med en djupare strukturell maktordning.

Denna dynamik är inte ny i politiska sammanhang, men i Trump-eran har den blivit mer uttalad och synlig. För att förstå detta måste man se på det sociala och politiska system som byggs kring en ledare, där lojalitet och underkastelse ofta överskrider ideologiska och moraliska övertygelser. Den sycophantiska politik som utvecklats under Trumps tid som president är en kraftfull påminnelse om hur makt fungerar i sådana hierarkier. Här fungerar följeslagarna som en typ av förstärkning för den stora ledaren, en handling som inte alltid involverar direkta hot eller belöningar, utan snarare en oskriven förståelse om att motstånd mot ledaren kan kosta politiska positioner.

När Graham, likt många andra republikanska politiker, valde att backa upp Trump, speglade detta en politisk "korruption" som inte nödvändigtvis är ekonomisk, utan snarare en korruption av självständigt tänkande. Genom att underkasta sig Trumps vilja och världsbilder, upprätthåller de en strukturell ordning där deras politiska framtid hänger på att de stödjer honom, oavsett tidigare uttalanden eller principiella ståndpunkter. Detta leder till en situation där politik inte längre handlar om idéer eller moraliska överväganden, utan om ren lojalitet till en man.

Trump personifierade, från början av sin kampanj, den typ av politisk ledare som inte erkände några regler för civiliserat beteende, än mindre för lagen. Hans berömda uttalande att han skulle kunna "stå mitt på Fifth Avenue och skjuta någon" utan att förlora väljare, illustrerade en strategi som syftade till att chocka och fascinerade hans anhängare. Det var en strategi som inte bara riktade sig till de redan övertygade, utan också till dem som fascinerades av tanken på att en ledare inte behövde följa några regler, och som såg det som en styrka i stället för en svaghet.

När politiker som representant Andrew Clyde och general Michael Flynn öppet förminskade allvaret i upprorsförsöket den 6 januari 2021 eller uttryckte stöd för mytiska kuppförsök, speglade de en struktur av sycophantism som inte bara var lokal för Trump utan för hela det republikanska etablissemanget. Dessa handlingar var en del av ett större narrativ som syftade till att stödja Trumps "stora lögn" om valfusk och ge legitimitet åt hans vision av politiken.

Bland Trumps närmaste rådgivare fanns personer som var inblandade i en rad kriminella handlingar, från valfusk och skattebrott till mer komplexa finansiella bedrägerier. När man betraktar dessa personer – som Paul Manafort, Michael Flynn och Roger Stone – framträder en tydlig bild av ett system där makt och lagbrott flätades samman. I många av dessa fall handlade det inte om direkta hot, utan om ett system där individer samtyckte till att delta i ett nätverk av olagligheter för att säkra sina egna positioner.

Därmed påminner Trumps administration om de sociala strukturer som kan ses i andra sammanhang där makt koncentreras till en individ. I Rio de Janeiro, där jag under en tid arbetade med studier av ungdomar som anslöt sig till kriminella gäng, såg jag hur den lokala hierarkin byggde på lojalitet till de som var på toppen av rangordningen. I vissa fall var det skräcken som drev denna lojalitet; i andra var det en önskan om tillhörighet och de materiella fördelar som följde med makten. På samma sätt, i den republikanska politiska strukturen under Trump, blev det klart att en förmåga att ifrågasätta eller stå emot ledaren förlorade sin legitimitet när de centrala symbolerna för makt och auktoritet slukade alla alternativ.

Detta mönster kan också förstås genom att titta på Trumps närmaste rådgivare och deras involvering i olika former av brottslighet. Som i fallet med de brasilianska gängen, där unga män sökte sig till ett system som lovade makt och skydd, valde Trumps allierade att förlita sig på denna maktordning för att bevara sina politiska positioner. Deras lojalitet var inte bara ett val, utan en överlevnadsstrategi i en politisk miljö där den som inte följer de oskrivna reglerna riskerar att förlora allt.

Det är viktigt att förstå att denna typ av sycophantism inte bara handlar om personliga fördelar eller materialistiska incitament, utan om en djupare förståelse av makt och social struktur. I Trump-eran har dessa system blivit mer synliga, men de är långt ifrån nya. Politiker som faller in i dessa strukturer gör det ofta för att överleva politiskt, men deras handlingar kan också leda till ett förlorat kollektivt ansvar. Det är denna förlorade ansvarighet som gör systemet farligt: det skapar en politisk kultur där individer inte längre ställer frågor eller ifrågasätter sina egna handlingar, utan underkastar sig den större strukturen av makt.

Hur Trumps politik skiftade rättighetsgränser och den mänskliga värdigheten hos migranter

Donald Trumps administration var en period präglad av en rad skiftande politiska beslut och åtgärder som, mer än något annat, försökte definiera gränserna för mänskliga rättigheter genom att marginalisera och demonisera migranter. Genom en rad exekutiva order och uttalanden konstruerade han och hans regering en gräns

Hur kvinnors offentliga liv betraktas genom korruptionslinser

Under det senaste decenniet har vi bevittnat flera politiska skandaler där anklagelser om korruption har varit centrala. Det är inte ovanligt att dessa anklagelser riktas mot kvinnor som har positioner i offentligheten. Ett exempel på detta är Hillary Clinton, där anklagelser om hennes missbruk av makt för privat vinning blev ett dominerande tema under valkampanjer och politiska debatter. General Michael Flynn, som själv erkände att han ljugit för FBI om sina kontakter med ryska tjänstemän och senare förlänades en benådning av Donald Trump, påpekade vid flera tillfällen att om han hade gjort en bråkdel av vad Clinton hade gjort, skulle han redan ha suttit i fängelse. Men till skillnad från honom, som kunde undkomma på grund av politiska skydd, förblev Clinton föremål för skarp kritik och utpekande av korruption, trots att hon aldrig åtalades för något brott.

Korruption definieras ofta som den olagliga approprieringen av offentliga medel för privata syften. Men denna definition kräver en förståelse för gränsen mellan det offentliga och det privata. Anklagelser om korruption är beroende av var denna gräns dras, och att upprätthålla denna uppfattning om en åtskild och ren offentlig sfär är ofta en politisk fråga. Sarah Muir och Akhil Gupta menar att idén om korruption som en form av avvikelse har sina rötter i europeiska och imperialistiska projekt, där korruption ofta förknippades med femininitet – en överträdelse av den strikt könsordning som styrde offentlig och privat sfär. Här handlar det inte om själva gärningen i sig utan om den uppfattning om offentliga och privata rum som skapar en omedveten genderdiskriminering, där kvinnor anses mer benägna att utnyttja sin position för privata syften.

Anklagelser om korruption gentemot kvinnor kan därför bli en projektion av en djupt rotad misstänksamhet mot kvinnors offentliga synlighet och makt. Susan Gal pekar på att begreppen "offentligt" och "privat" inte bara refererar till specifika platser eller aktiviteter, utan fungerar som indexerande begrepp som styr tolkningarna av individer och deras handlingar. När en kvinna i offentligheten uppfattas som inkonsekvent eller hycklande, blir detta en ingång för att anklaga henne för korruption – som om hon skulle vara en del av en osynlig, kvinnlig konspiration för att underminera den ordnade offentliga världen.

Femininiteten, särskilt i politiska sammanhang, får därmed en dubbelbetydelse: Å ena sidan är den en symbol för överskridandet av gränser mellan offentlig och privat sfär, å andra sidan ses den som ett tecken på bristande kontroll och disciplin i den offentliga sfären. Det är därför inte förvånande att samma retorik, som tidigare använts mot Hillary Clinton, snart återuppstod och riktades mot andra offentliga kvinnor, ofta genom slagord som "Lock her up!" – en fras som från början var förknippad med att förlöjliga Clinton och hennes påstådda maktmissbruk.

Enligt många observatörer är dessa symboliska och retoriska attacker inte bara en del av den politiska kampen utan också ett sätt att förstärka en könsspecifik maktstruktur där kvinnors roll i offentligheten ständigt hotas av att bli betraktad som en form av korruption. När Trump-kampanjen använde denna fras, var det inte bara ett politiskt verktyg för att demonisera en motståndare utan också ett uttryck för en djupt rotad misstro mot kvinnor som hade modet att ta sig in i politikens och maktens arenor.

Så småningom kom frasen tillbaka i ett annat sammanhang – i samband med #MeToo-rörelsen, som på allvar satte fokus på sexuella trakasserier och övergrepp, särskilt i arbetslivet. För många var det här ett sätt att återupprätta kvinnors rätt att tala ut om sexuella övergrepp, vilket var en reaktion på åratal av politiska tystnader och förnekanden. Trump, som själv blivit anklagad för sexuella övergrepp, använde sina politiska rallyn för att omvandla denna kultur av tystnad och förnekelse till en show av utpekande och förlöjligande av sina motståndare – särskilt kvinnliga anklagare som Christine Blasey Ford, som vittnade om att Brett Kavanaugh sexuellt ofredat henne under deras ungdom. Vid dessa tillfällen, där Trumps supportrar ropade "Lock her up!", återuppstod inte bara den gamla anklagelsen mot Clinton, utan också en ny typ av politisk rädsla och fientlighet mot kvinnor i offentligheten.

Det är viktigt att förstå att anklagelser om korruption mot offentliga kvinnor inte bara handlar om handlingar utan om hur dessa handlingar tolkas genom en könsfilter. En kvinnas offentliga existens är ofta förknippad med en ökad granskning av hennes privata liv och privata intressen. Därför blir kampen mot korruption och maktmissbruk också en kamp för att återställa ordningen mellan det offentliga och det privata, där kvinnor ofta ses som de som bryter mot denna oskrivna ordning.

Hur skiljer sig värdetyper från referenstyper i Swift?
Hur kan komponentprestanda och underhåll påverka hållbarheten i komplexa system?
Hur fungerar CO2-behandling och komprimering i koldioxidinfångning?