Hur Rust Belt städer påverkas av industrins nedgång och politiska förändringar

Rust Belt, ett uttryck som syftar på de postindustriella landskapen i den amerikanska Mellanvästern, är ett mångfacetterat fenomen som inte går att definiera enhetligt. I denna bok fokuserar jag främst på de stora inre städerna inom den amerikanska industriregionen, och definierar Rust Belt som de större urbana områdena (över 500 000 invånare, 2016) i de stater som gränsar till de Stora sjöarna: Indiana, Illinois, Michigan, Minnesota, New York, Ohio, Pennsylvania och Wisconsin. Städer som New York och Philadelphia utesluts från denna analys, då de inte passar in i den specifika stadsbyggnadshistoriken och invandrarprofilen som kännetecknar Rust Belt.

I den här boken undersöks framför allt de stora städerna i regionen, men även mindre städer som Flint, Gary, Saginaw och East St. Louis nämns för att ge exempel på hur olika urbaniseringstrender och rasrelationer utvecklats i dessa områden. Den geografiska och demografiska uppdelningen i Rust Belt gör att dessa städer har en unik och ofta problematisk relation till ras, urban nedgång och politiska strömningar, särskilt den konservativa rörelsen.

Etnoraciala mönster skiljer sig också åt i dessa städer. De stora städerna i Rust Belt har antingen en svart eller en vit majoritet. Det är en region där befolkningen är starkt koncentrerad i större urbana områden, vilket står i kontrast till andra regioner där de svarta befolkningarna är mer spridda över både landsbygdsområden och städer. Detta demografiska mönster, där de största städerna är dominerade av svarta befolkningar, skapar en politisk situation där begrepp som ”inner city” och ”svarthet” får en särskild betydelse och kan användas för att förstärka politiska konflikter.

Det är också viktigt att förstå Rust Belts roll i amerikansk politik. Regionen har länge varit en politisk slagfält, och när vi ser på valresultat genom historien ser vi att den varit en del av de mest konkurrensutsatta politiska områdena i USA. New Deal-koalitionen, som hade stor betydelse under Franklin D. Roosevelts tid, mötte både starkt motstånd och omfattande stöd från olika delar av denna region. Före medborgarrättsrörelsen var många av de rurala, icke-fackliga vita väljarna i dessa stater motståndare till New Deal. Men samtidigt hade de fackligt organiserade städerna ett betydande stöd för de sociala reformerna som Roosevelt förespråkade.

Att förstå Rust Belt handlar inte bara om att betrakta dess fysiska förfall eller demografiska förändringar. Det handlar också om att förstå de djupa politiska och sociala spänningar som dessa städer fortfarande kämpar med, och hur dessa spänningar har format både regionens identitet och dess framtida möjligheter. Det är en plats där ras, klass och politik ständigt krockar, och där varje förändring i stadens struktur återspeglar bredare samhälleliga och ekonomiska omvälvningar.

Hur vit flykt och rasism formar urbana samhällen och förstärker segregering

Enligt forskning om urbana samhällen och segregationen i amerikanska städer, är det inte nödvändigtvis själva rasen eller etniciteten som orsakar stadens nedgång, utan snarare de ackumulerade negativa faktorerna som är förknippade med svarta områden och deras invånare. Det finns en lång historia av förfall i bostadsområden, diskriminering och en kontinuerlig cykel av social och ekonomisk marginalisering som påverkar svarta samhällen. För många vita individer innebär närvaron av svarta människor i ett område en signal för att flytta, vilket leder till ytterligare förfallet av dessa stadsdelar.

Forskning visar att denna "vita flykt" inte enbart är en ekonomiskt rationell handling, som vissa hävdar, utan ett djupt rotat fenomen av rasistiska fördomar och sociala mönster. Studier har visat att även när man kontrollerar för ekonomisk status och socioekonomiska faktorer, förblir vita kvar i sina gamla vanor och undviker att bo nära svarta människor. Forskarna Samuel Kye och Jackelyn Hwang har båda observerat att denna reaktion är mer uttalad i medelklassområden än i fattigare kvarter. I Chicago har till exempel närvaron av svarta människor visat sig vara den största faktorn för att hindra gentrifiering i vissa områden.

Denna mönster av "vit flykt" är inte enbart en historisk företeelse; den pågår fortfarande och har en aktiv inverkan på stadens segregation. I boken Evicted beskriver Matthew Desmond hur även de allra fattigaste vita människorna är beredda att göra stora uppoffringar för att undvika att bo i stadsdelar där svarta människor dominerar. Även när det gäller politiska ledarskap har svarta stadsområden ofta bemötts med misstänksamhet och motstånd, trots att svarta människor har lyckats vinna politisk makt i vissa städer.

För vissa samhällen, särskilt de som har genomgått ekonomiskt förfall, har valet av svart ledarskap ofta varit föremål för starkt motstånd från vita invånare, företag och regeringar. Detta fenomen har lett till det som politiska forskare kallar den "hollow prize" – ett begrepp som beskriver hur svart politiskt ledarskap inte har lett till verklig makt eller förbättringar för de svarta stadsområdena. Trots att svarta ledare har arbetat för ekonomisk tillväxt och ett "hälsosamt affärsklimat", fortsätter deras styre ofta att ses som "antibusiness", vilket skapar ett hinder för att locka investeringar och utveckling.

Förorten och den urbana centrala staden har varit i ständig konflikt, där de mest rika och ekonomiskt starka stadsdelarna och förorterna har kämpat för att distansera sig från de innerstadsområden som ofta har en stor svart befolkning. Städerna har också kämpat för att få till stånd en regionalisering, som skulle ha gynnat de innerstadsområden som drabbats av vit flykt. Detta har lett till en struktur av "defensiv lokalism", där förorter och rika områden arbetar för att locka till sig höginkomsttagare och avvisa de fattigare och mer beroende av offentliga tjänster.

Det är en komplex situation som inte bara handlar om ekonomiska beslut eller rasmotstånd. Det handlar om en djupt rotad rädsla och fördom mot svarta samhällen, vilket skapar ett självförstärkande system av segregation och misslyckande att återuppbygga de stadsdelar som påverkats av dessa negativa trender.

För att förstå denna problematik på djupet är det också viktigt att reflektera över det fortsatta motståndet mot integrering, trots att många vita personer idag teoretiskt stödjer idéer om integration. När det kommer till konkreta val om bostäder och stadsdelar är denna stöd för integration ofta inte lika stark. Många människor tenderar fortfarande att undvika blandade stadsdelar, vilket undergräver möjligheterna för verklig integration och förstärker stadens segregerade karaktär.

Det är också viktigt att förstå att denna dynamik inte bara påverkar de svarta samhällena utan även de vita, som ofta känner sig pressade av dessa strukturer att upprätthålla status quo, även om detta leder till ett förlorat potential för hela städer att blomstra. Den ekonomiska, sociala och politiska strukturen som upprätthåller denna uppdelning skapar en konstgjord barriär som inte bara hindrar svarta människor från att blomstra, utan också hindrar hela staden från att utvecklas på ett hållbart och rättvist sätt.

Hur påverkar rivning av hus samhällen i förfall och vad betyder det för stadsutveckling?

Rivning har länge varit en del av stadsplanering, och även om det ofta framställs som en lösning på problem i utsatta stadsdelar, har det visat sig vara långt mer komplicerat. Det finns en lång tradition av rivning som ett medel för att förnya och utveckla städer, men i de mest drabbade områdena har denna åtgärd ofta inte lett till förväntade positiva resultat. Tvärtom har massrivning, istället för att återuppbygga samhällen och öka deras livskraft, ofta fördjupat de ekonomiska och sociala klyftorna.

När vi talar om rivning inom stadsutveckling, handlar det inte bara om att riva för att göra plats för nybyggnation eller för att få bort olämpliga byggnader. I städer som Detroit eller New York har rivning ofta använts för att hantera problem som brottslighet, brandattacker eller förfall i bostadsområden. Tankegången bakom denna politik är enkel: om vi tar bort de fysiska platserna för brott och nedgång, kommer investeringarna att återvända och ge plats för nya samhällen. Det verkar som en logisk strategi, men dess effektivitet har ifrågasatts.

Trots kritik från aktivister som Jane Jacobs, som kämpade mot tanken på att enbart riva för att skapa "ordnade" samhällen, fortsatte rivningar som ett svar på stadens förfall. Särskilt i stadsdelar med stor andel afroamerikanska invånare var rivningar ofta kopplade till både socioekonomiska och rasistiska faktorer. Enligt James Baldwin var det som hände "Negro removal" - ett begrepp som fångade hur svarta stadsdelar rensades bort för att skapa plats för nya, mer "effektiva" stadsstrukturer.

I stället för att återuppbygga hela samhällen efter rivning, ledde dessa åtgärder ofta till att människor tvingades flytta till andra redan hårt drabbade områden, vilket skapade överbelastning och missnöje. Genom åren blev rivning mindre en del av en större plan för stadsförnyelse och mer ett lokalt, ekonomiskt beslut för att hantera tillfälliga problem.

Det har visat sig att massrivningar, snarare än att återuppbygga områden, har lett till en fördjupning av social marginalisering. De rivna områdena har sällan fått den ekonomiska och sociala återuppbyggnad som förutspåddes, och ofta har dessa stadsdelar förlorat ytterligare värde och funktion efter rivning. Även om vissa hävdar att det finns regenerativa effekter av rivning – att om man rensar bort det gamla, kommer nya investeringar och samhällen att komma – har empiriska data pekat på motsatsen. Rivning har lett till mer förfall, inte mindre.

Hur har rivningar påverkat den urbana marknaden i Rust Belt?

Under den senare delen av 1900-talet genomgick städer i den amerikanska Rust Belt en dramatisk omvandling. Stora områden av stadens bostadsstruktur förlorades genom rivningar, en konsekvens av ekonomiska förändringar, nedläggningar av industrier och en omfattande urban förnyelse. Denna omvandling var inte bara ett resultat av mekaniska faktorer som ålder på byggnader eller byggnadsstandarder, utan också ett politiskt beslut som kom att definiera stadens framtid.

Städer som Chicago, Detroit och Cleveland, som en gång varit ekonomiska nav under industrialiseringen, fick på 1950- och 1960-talen stå ut med massiva rivningar i samband med urban förnyelse. Även om dessa rivningar inte var enbart beroende av de fysiska förhållandena hos de byggda strukturerna, var de en del av en större, politiskt driven vision om att förvandla städerna till mer "effektiva" och "välordnade" urbana miljöer. Effekterna av dessa rivningar är än idag tydliga och har påverkat områdena på många sätt.

För att förstå hur rivningar har påverkat marknader och samhällen är det viktigt att titta på olika typer av områden som har genomgått dessa processer. Tre distinkta typer av grannskap kan urskiljas i samband med rivningar: extrem förlust av bostäder, måttlig förlust av bostäder och växande grannskap. Grannskap med extrem förlust av bostäder (EHLN) har sett en minskning på över 50 procent av sina bostäder mellan 1970 och 2010, vilket ofta reflekterar en kombination av ekonomisk nedgång och politiska beslut om rivningar. Måttliga förluster (MHLN) är grannskap där förlusten av bostäder har varit mellan 0 och 49,9 procent, medan växande grannskap har sett en nettoökning av bostäder.

Denna skillnad i bostadsförlust innebär också olika ekonomiska och sociala konsekvenser för varje område. Där rivningarna har varit som mest omfattande, har det ofta lett till svårigheter att stabilisera marknaden. Städer med stora procentandelar mark i dessa tillstånd har ofta stått inför ekonomiska problem, främst eftersom kommunernas ekonomi till stor del är beroende av fastighetsskatter. Följden blir att dessa städer inte bara förlorar fysiska byggnader, utan också viktiga skatteintäkter som behövs för att stödja offentliga tjänster.

Det är tydligt att rivningarna inte bara påverkade fysiska strukturer utan också den ekonomiska och sociala väven i dessa områden. Många grannskap, särskilt de som genomgick extrem förlust av bostäder, har fortfarande inte återhämtat sig från de ekonomiska förlusterna. Detta skapar en komplex bild där de långsiktiga effekterna på befolkning och samhälle fortfarande är påtagliga.

Rivningarna i Rust Belt-städerna var inte bara ett resultat av ekonomiska realiteter utan också ett uttryck för en politik som satte urbana förnyelseprogram i centrum för stadsplaneringen. Vad vi nu ser är en pågående debatt om hur denna historia ska förstås och hur framtida stadsutveckling kan ske på ett mer inkluderande och hållbart sätt.