Hur Epstein, Maxwell och Trump är sammankopplade genom makt, hot och hemligheter

Media och allmänhetens reaktion på de allvarliga anklagelserna mot Donald Trump och hans kopplingar till Jeffrey Epstein har länge varit en studie i undvikande och tystnad. När anklagelserna först började cirkulera, var den allmänna mediebevakningen ytterst begränsad, och många betraktade dem som oskyldiga rykten. Lisa Bloom, en framstående advokat, var en av få som uttryckte oro över detta och påpekade att det i en sådan här situation inte handlar om att fastställa skuld utan om att rapportera om att en stämning har ingivits mot Trump, och att denna skulle sättas i sitt sammanhang. Det är en fråga om att analysera fallets möjlighet att nå framgång, inte om att fälla en dom i förväg.

Trots dessa ansträngningar, stötte Bloom och Trumps påstådda offer på ett djupt motstånd. I slutet av 2016 var Bloom redo att företräda Jane Doe, som hävdade att hon blivit våldtagen av Trump som ung tonåring, och en presskonferens var planerad där Jane Doe skulle berätta sin historia. Men presskonferensen blev aldrig av. Både Bloom och Jane Doe utsattes för hot om våld, och Bloom fick sin dator hackad. Jane Doe, skräckslagen, valde att dra tillbaka sin stämning bara fyra dagar innan det amerikanska valet i november 2016.

Det är inte svårt att förstå varför denna historia inte bara skulle ha varit en stor nyhet – den borde ha dominerat medierna. En potentiell våldtäktsanklagelse mot en sittande president, kopplingar till Epstein och potentiella hot mot dem som försökte avslöja sanningen, är en berättelse som borde ha krävt omfattande uppmärksamhet. Men istället blev de tysta, tills det var för sent. Det var inte förrän den globala #MeToo-rörelsen väckte allmänhetens intresse som Epsteins namn återkom i nyheterna.

Jeffrey Epstein var inte ensam i sina brott. Han hade en nära samarbetspartner i Ghislaine Maxwell, som även hon spelade en central roll i att underlätta sexhandel och sexslaveri. Ghislaine var dotter till den brittiske förläggaren Robert Maxwell, en man vars död 1991 fortfarande är omgärdad av mysterium. Hans död inträffade under omständigheter som många misstänker var en avrättning, snarare än en olycka. Det var först efter hans död som mycket av hans hemligheter avslöjades. Han hade plundrat sina företags pensionsfonder och varit inblandad i dolda affärer som involverade den ryska maffian och pengar från Israels regering.

Robert Maxwells kopplingar sträckte sig också till israelisk underrättelsetjänst, Mossad. Han hade fått rykte om sig att vara en operatör för denna tjänst, något som avslöjades först långt efter hans död. Men ännu mer chockerande var att Maxwell, som hade hjälpt ryska brottslingar att skaffa israeliska pass, var djupt involverad i att stödja och skydda brottslingar som Semion Mogilevich, en av världens mest ökända maffiabossar. Hans samarbete med Mogilevich innefattade bland annat penningtvätt och hjälp med att skapa ett globalt nätverk för sexhandel.

Epsteins förmögenhet är fortfarande en gåta för många. Även om uppgifter från en av Epsteins revisorer antyder att Robert Maxwell var den verkliga källan till Epsteins rikedom, har det inte framkommit några konkreta detaljer om hur och när denna förbindelse började. Epstein blev rik på ett sätt som var förenligt med det typiska mönstret för dessa kriminella nätverk: genom utnyttjande av mäktiga personer och en fullständig förakt för de mänskliga liv han förstörde.

I Epsteins fall är det inte enbart hans egna gärningar som är viktiga att förstå, utan hela det nätverk som han var en del av. Hans kopplingar till personer som Donald Trump, Robert Maxwell och Ghislaine Maxwell ger en djupare inblick i hur rikedom, makt och korruption ofta går hand i hand med det systematiska utnyttjandet av andra. Men medan Epsteins brott, och de brott han delade med sina medarbetare, fick internationell uppmärksamhet, förblir många av dessa detaljer om hans nätverk osynliga för allmänheten.

Epstein var inte bara en ensam operatör; han var en del av ett mycket större system där mäktiga individer skyddade och understödde varandra för att dölja sina handlingar. Denna cirkel av korruption och makt sträckte sig över många av världens mest inflytelserika människor. Även när Epstein åtalades och hans empire föll, har det inte blivit möjligt att fullt ut förstå eller avslöja alla de personer och grupper som skyddade honom. Deras inblandning och de skador de orsakat kan ännu inte fullt ut förstås eller hanteras, och därför förblir många frågor obesvarade.

Hur blev nepotism ett nationellt säkerhetshot i USA?

När Donald Trump tillträdde presidentämbetet, hade hans vuxna barn redan tilldelats centrala roller i administrationen. Ivanka Trump och Jared Kushner fungerade inte som symboliska figurer, utan agerade som officiella rådgivare med direkt tillgång till känslig information och makt. Detta skedde utan någon formell kvalifikation eller erfarenhet, men med total immunitet mot ansvar. Påståenden om att de skulle vara modererande krafter inom en annars kaotisk och brutal administration visade sig snabbt vara ogrundade. De satte aldrig stopp för Trumps rasistiska retorik eller inhumana inrikespolitik. Tvärtom bedrev de sina egna internationella affärsintressen, ofta i direkt konflikt med amerikansk lag.

Jared Kushner, exempelvis, använde sin position för att påverka amerikansk utrikespolitik till förmån för länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten — länder som samtidigt hjälpte honom med att lösa personliga skulder. Detta är inte bara korruption; det är en omvandling av amerikansk utrikespolitik till ett privat affärsverktyg. Ivanka Trump, å sin sida, säkrade affärstillstånd och varumärken i Kina samtidigt som hon formellt representerade amerikanska intressen i handelsförhandlingar. Resultatet blir inte bara en kollision mellan privat och offentligt intresse — det blir ett systematiskt maktmissbruk utan rättsliga följder.

Den amerikanska medieeliten, ofta bestående av personer med egna familjeband till makt, har till stor del normaliserat detta beteende. Istället för granskning har vi fått en osund medieekologi där lojalitet, tystnad och ömsesidiga hemligheter prioriteras över journalistikens uppdrag. Trumps metod har aldrig varit att förbjuda kritik, utan att utöva social utpressning. Genom att samla på sig komprometterande information om såväl politiska motståndare som mediepersonligheter har han byggt ett system där självcensur är mer effektiv än statlig kontroll.

En avgörande komponent i denna maktstruktur är det som kallats för "Billy Bush-principen": varje gång Trump uttrycker något djupt stötande eller gör något uppenbart korrupt, finns det en medlem av eliten vid hans sida som skrattar, samtycker eller profiterar. Denna ömsesidiga skuld skapar en tyst överenskommelse — ju mer skit man delar, desto svårare är det att bryta sig fri. Därför har Ivanka och Jared, trots dokumenterade lagöverträdelser, aldrig blivit föremål för rättsliga åtgärder. De är för insyltade, och för många makthavare har för mycket att förlora på en verklig granskning.

Det allvarligaste är dock att Kushner, liksom Ivanka, fortfarande bär på klassificerad information, och att deras lojalitet aldrig varit till landet utan till deras egna affärsintressen och finansiella nätverk. Detta skapar ett säkerhetshot av kontinuerlig karaktär — inte på grund av vad de kan göra, utan på grund av vad de redan vet, och hur detta kan användas i framtiden.

Det är i denna struktur av nepotism, lojalitet till familj över

Hur vi minns och varför det är viktigt att kämpa för framtiden

I de amerikanska presidentmuseerna som jag har besökt med mina barn finns en påtaglig klyfta mellan den tid som skildras och dagens samhällsutmaningar. Varje plats jag besökt – från Harry Truman till Lyndon B. Johnson – har påmint oss om de stora problem som präglade varje era. Men dessa problem – ekonomisk nedgång, rasism och internationella konflikter – känns samtidigt märkligt tidlösa, som om vi aldrig har lyckats fullt ut lösa dem.

I Abilene, Kansas, i Dwight Eisenhower-museet, står en rad ord ingraverade på en vägg: “Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som lanseras, varje raket som skjuts iväg innebär i slutändan ett rån från de som hunger och inte får mat, de som fryser och inte får kläder.” Det var Eisenhower, en gång en militär ledare, som satte ord på en ångest som skulle visa sig vara ett varningstecken för vår samtid. Vi är långt ifrån den fred som han drömde om. Vi lever i Eisenhowers mardröm där varje beslut, varje handling, verkar fördjupa vår globalt hotade framtid.

När Trump blev president, kände jag en djup oro. Hans beslut att attackera de nationella parkerna och minska skyddade områden som Bears Ears och Grand Staircase-Escalante markerade inte bara ett slag mot vår natur, utan en attack på vårt gemensamma arv och våra kulturarv. Hans administration visade gång på gång att han inte bara skulle attackera ideologiska motståndare utan också själva fundamenten som håller vårt samhälle intakt. Genom att förminska betydelsen av klimatförändringar och genom att försvaga skyddet av viktiga naturresurser, skapade han en bild av en nation på väg bort från sina mest grundläggande värderingar.

Resan till de nationella parkerna har blivit min familjs sätt att påminna sig själva om det som fortfarande finns kvar att kämpa för. Jag har tagit mina barn till platser som White Sands och Grand Teton för att visa dem en vacker, orörd natur, men samtidigt för att påminna dem om att det finns en allvarlig kamp om framtiden. De stunder då vi var ensamma på en sanddyn eller vandrade mellan de höga bergen, var jag överväldigad av en tyst sorg – en sorg över att världen inte alltid kommer att vara lika vacker för mina barn. Den gränslösa känslan av tacksamhet för det vi fortfarande har, blandat med en bitter förståelse för vad vi förlorar, gör varje resa till en påminnelse om tidens gång och den pågående förlusten av vår gemensamma framtid.

När vi står inför det som kommer, både som familj och som samhälle, känner jag en djupt rotad känsla av att vi måste kämpa för det som en gång var bra. Men samtidigt inser jag att vi måste vara vaksamma på framtida manipulationer och ideologiska försök att omvandla vårt förflutna till en skräddarsydd myt. Den amerikanska historien, full av kamp och förändring, riskerar att förloras i ett nät av desinformation och politisk förvrängning. Det är inte bara de fysiska monumenten som hotas – det är även minnet av det som en gång var och som vi måste sträva efter att bevara för kommande generationer.

Och trots att jag inte förväntar mig att se ett snabbt fredligt resultat under min livstid, kommer jag aldrig att ge upp. Jag vägrar acceptera att förlora den framtid som mina barn har rätt att uppleva. Även i en värld där förväntningarna för framtiden känns dyster, måste vi fortsätta att kämpa för förändring, för att rätta till de fel vi har gjort och för att bygga en bättre värld – en värld där vi inte bara lever, utan också lever för något större än oss själva.