Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
Runor, ordet i sig väcker en mängd bilder och kan användas på flera olika sätt. För vissa påminner det om de blodiga, mystiska handlingarna hos teutonerna, som ristade sina symboler på trä och sten för att åkalla eller avvärja onda makter som häxor, valkyrior eller andra mystiska väsen. För andra representerar runorna medeltidens mystiska manuskriptskrifter, kryptiska markeringar av hemlig vetenskap och kunskap, gömd för de oinvigda och därmed ännu mer mystisk för att de är infogade i annars förståeliga texter, så frestande i sin nästan otillgänglighet. En annan grupp människor känner kanske till runorna genom professor Tolkiens värld, där de förkroppsligar forna tiders stora bedrifter och dolda hemligheter som ligger bortglömda i bibliotekens imaginära sterilitet. Kanske har också några hört talas om den nuvarande "New Age"-värderingen av det nordiska kulturarvet och fått del av runisk meditation eller "ockulta hemligheter hos de keltiska runmästarna".
Det som förenar alla dessa betydelser av ordet "runa" är dess förknippning med det gamla och hemliga lärandet. De runor som inte är magiska i strikt bemärkelse behåller ändå en viss glamour av det antika och okända. Runor är gamla, hör alltid till en förlorad värld och framkallar de där initiationshemligheterna – ibland kusliga, ibland bara mystiska – som följer med nämnandet av ordet. I denna bok kommer jag att undersöka runorna själva, deras ursprung, deras användningsområden och hur de användes.
Att förstå runornas ursprung innebär att vi måste gräva i förhistorien och anta att det inte finns någon enkel linje att följa. Enligt den vanligaste uppfattningen härstammar runorna från det germanska folket i norra Europa och tros ha utvecklats i den bronsåldern som sträcker sig tillbaka till andra eller tredje årtusendet f.Kr. i södra Skandinavien. Under denna tid skapades en mängd hällristningar som föreställer scener från samtida liv: jakt, sjöfart, olika typer av ritualer (inklusive vad som troligen är en form av parning eller äktenskap), krigföring och möjligen mytiska händelser. Också inom dessa ristningar finns en rad enkla geometriska tecken som cirklar, prickar, linjer och krokar.
Dessa ristningar på sten och trä återspeglar en förkärlek för symboler, och på många sätt är de ett försök att förstå världen och skapa en kommunikation mellan det fysiska och det andliga. De första runorna var därför troligen inte en alfabetisk skrivform, utan snarare en samling av heliga tecken som hade en viss magisk och religiös betydelse. Enligt många forskare skulle dessa tecken ha använts för att skapa en form av andlig eller magisk förbindelse mellan människor och gudar, eller mellan världen av levande och döda.
Runorna skulle med tiden utvecklas till en form av alfabet. Det är inte svårt att förstå varför denna utveckling inträffade, då de ursprungliga symbolerna, när de började användas för mer praktiska syften, behövde struktureras för att passa in i ett system för att skriva och bevara språket. Det som startade som heliga symboler för andliga och magiska syften, blev en praktisk metod för att dokumentera historia, skapa lagar och skriva ned äganderättigheter och affärsöverenskommelser.
Det är också viktigt att notera att runorna inte bara användes i de germanska språken. De fanns också i andra kulturer och användes för att kommunicera på olika nivåer: från det mest grundläggande uttrycket för identitet och egendom till mer komplexa filosofiska och religiösa uttryck.
Som en del av denna utveckling uppstod de fyra kända runverserna, vars syfte var att förmedla visdom om hur man skulle tolka och använda runorna för olika praktiska och spirituella syften. Dessa verser ger en inblick i hur våra förfäder tänkte om världen och sitt förhållande till den. De kan också ses som en slags användarmanual för runorna, med instruktioner om hur de skulle användas korrekt i olika sammanhang.
För den som vill fördjupa sig i runornas värld är det viktigt att förstå både deras användning som kommunikationsmedel och deras djupare religiösa och mystiska betydelse. Runorna var mer än bara ett sätt att skriva – de var en länk till en annan verklighet, där den mänskliga världen och den andliga världen möttes.
Det är också viktigt att känna till att runorna inte bara var begränsade till Skandinavien eller Tyskland. Runiska inskriptioner har också upptäckts i andra delar av Europa, och dessa inskriptioner erbjuder en fascinerande inblick i hur denna skrift användes över gränserna för språkliga och kulturella barriärer.
Med dessa insikter om runorna, är det möjligt att börja uppskatta den djupa och komplexa världen som de öppnade. För de som studerar runor, är det viktigt att inte bara se på tecknen som ett intellektuellt fenomen, utan också som en del av en större andlig och kulturell tradition som fortsätter att fascinera och inspirera.
Vad säger runorna om den gamla engelska kulturen?
De anglosaxiska runorna är en av de mest fascinerande och gåtfulla aspekterna av den forntida engelska kulturen. De användes både för praktiska och ceremoniella syften och återfinns på allt från smycken och vapen till gravstenar och amuletter. Men bakom varje ristad symbol finns en rik historia som fortfarande inte är helt förstådd. En stor del av detta mysterium ligger i de tolkningar som genom tiderna har gjorts av runinskrifterna. Ett exempel på detta är de sju gamla engelska runverserna, en av de mest studerade, men samtidigt mest tolkade inskrifterna. Den erbjuder både en möjlighet till reflektion över det anglosaxiska samhället och ett exempel på hur vi närmar oss gamla texter genom olika linser.
I texten som återges i fragmenten ovan, ser vi hur vissa ord och symboler förblir tvetydiga eller tvetydigt tolkade. Ett exempel är runen "WI", som vissa tror betyder "wicg", vilket översätts som 'häst', och som sedan kan kopplas till termen "beorn", vilket betyder 'krigare'. En annan tolkning, mer symbolisk i sin natur, handlar om "EA" som kan hänvisa till hav eller land, och termen "P" kan associeras med spjut eller "sparvfalk", där naturens betydelse genomsyrar hela inskriften. Dagens förståelse bygger på ledtrådar från runorna själva och den språkliga kontexten från forntida engelska. Den som tar sig an att tolka dessa runor måste ständigt hålla i åtanke de många möjliga tolkningarna och, i vissa fall, den osäkerhet som följer med att arbeta med fragmentarisk text.
Runverserna, eller de så kallade "gåtorna", från denna period belyser hur de gamla engelsmännen använde runorna för att förmedla inte bara praktiska meddelanden, utan också för att skapa något mer mystiskt och djupt. Ett exempel på detta är de gåtor som skrivits i runskrift, som ofta involverar en förvrängning av ord eller bokstavsordning. En sådan gåta kan vara kryptisk men samtidigt återspegla ett samhälles intellektuella och kulturella nivå. En del av gåtorna använder ord som är nästan omöjliga att tolka utan att gå tillbaka till språkliga och kulturella referenser som var aktuella på den tiden.
Ett intressant fynd från Brandon, Suffolk, avslöjar ytterligare komplexiteten i runskriftens användning. Där har man funnit tre objekt med runinskrifter som inte endast är språkbevis utan också rituella eller symboliska. På en av dessa föremål, ett horn eller ett föremål som skulle kunna användas som ett smycke eller en amulett, ser man runor som kan översättas till ord som "woh" och "wildum", vilket relaterar till något som växer på ett vilt djur. Det är också här vi ser ett exempel på hur runorna kan ha använts som en form av skydd eller talisman, där de religiösa eller magiska betydelserna kan ha varit lika viktiga som de språkliga.
Denna symbolik i runskriften, där föremålen själva inte enbart är praktiska utan också laddade med religiös och mytologisk mening, visar på en annan nivå av förståelse för runorna. Runorna har inte bara en språklig funktion utan också en djupare existentiell eller rituell dimension. I de tidiga anglosaxiska samhällena var språket inte bara ett sätt att kommunicera, utan också ett sätt att konnektera med de gudomliga, med naturen och med sina förfäder. När runorna ristades var det inte bara ett praktiskt sätt att skriva ned något – det var också en handling som hade en helig eller andlig innebörd.
Denna dimension av runskriften, där magi, religiös tro och språk samverkar, är en viktig aspekt att förstå för den som vill fördjupa sig i den anglosaxiska kulturens värld. Förutom att vara ett sätt att skriva, var runorna också en bro mellan det mänskliga och det gudomliga, mellan världen av levande och döda.
Viktigt för den moderna läsaren är att förstå att runskrifterna inte enbart är litterära artefakter utan också historiska och kulturella dokument som reflekterar ett samhälle som var djupt rotat i tro, mystik och natur. Och när vi försöker tyda dessa gamla texter, måste vi alltid komma ihåg den djupa osäkerheten som präglar dessa inskrifter. I slutändan är tolkningen av runorna en balansgång mellan vetenskaplig metod och en förmåga att omfamna mysterierna och den mytologiska världen som dessa gamla texter öppnar för oss.