I Missouri, under valen 2012, såg vi ett tydligt skifte i attityder, när Claire McCaskill vann senatsvalet mot Todd Akin, efter hans chockerande kommentarer om våldtäkt och kvinnors kroppar. Akin påstod att kvinnors kroppar på något sätt kunde "stänga av" en graviditet vid våldtäkt, och detta påstående fick stor uppmärksamhet. Den stora majoriteten av väljarna i Missouri såg det som en obestridlig orättvisa och förkastade Akin, vilket ledde till McCaskills seger med 54 procent av rösterna. Denna moralistiska hållning, att våldtäktsoffer inte skulle bli förtalade och att sådana uttalanden inte kunde accepteras, var en av de sista gemensamma värderingar vi hade. Då var Akin's kommentarer fortfarande en politisk skandal.

Idag, när vi blickar tillbaka, skulle sådana kommentarer sannolikt inte väcka lika stor uppståndelse. Nyhetscykeln skulle vara kort, och debatten skulle snabbt “båda sidor” om huruvida uttalandet var stötande, samtidigt som man kanske skulle diskutera om kvinnors kroppar faktiskt har förmågan att "stänga ner" en graviditet. Vi har sett detta upprepas i samband med Donald Trump och anklagelser om sexuella övergrepp, samt med Brett Kavanaugh och anklagelser om våldtäktsförsök. Denna förmåga att skapa månader av kontroverser som vi såg i fallet Akin framstår nu som något nästan antikt, ett tecken på hur långt både Missouri och USA har fallit. Men smärtan för våldtäktsoffer försvann inte. Vad som förändrades var det offentliga samhällets standarder för hur dessa offer skulle behandlas.

När McCaskill vann 2012 kände jag en lättnad, både som kvinna och väljare. Det var sista gången jag skulle känna denna lättnad efter ett val i Missouri. Misogyni, som tidigare bara var ett retoriskt verktyg, är nu inskrivet i lagen. I maj 2019 antog Missouri en lag som förbjöd aborter efter åtta veckor, även i fall av våldtäkt eller incest. Den dagen vaknade jag och insåg att min man nu hade fler rättigheter än jag, och att varje man som valde att våldta mig i Missouri också hade större rättigheter än jag.

I augusti 2014 var jag i en restaurang i Ferguson, Missouri, tillsammans med min vän och medförfattare Umar Lee. Den brutala dödsskjutningen av den 18-årige Michael Brown av polisen Darren Wilson hade inträffat två veckor tidigare och de nattliga protesterna hade börjat. Detta var en tid då Ferguson blev centrum för en global debatt om rasism, polisvåld och sociala orättvisor. Jag började rapportera om Ferguson samma dag som Brown blev skjuten, och jag slutade aldrig. Det var omöjligt att bo i St. Louis och inte låta Ferguson forma ens syn på politik—lokal och nationell.

Umar, som är från St. Louis och har sett regionens långsamma kollaps, förutspådde redan 2014 att vi skulle se en rörelse till höger i politiken. Han sa att en Nixon-liknande politiker, men mer en demagog, skulle komma att leda till en ny form av helvete. Och han fick rätt. När Donald Trump, 2016, gjorde sin första kampanjstopp i St. Louis, var staden redan genomdränkt av protester och spänningar, och det var inte länge innan jag såg hur hans retorik omvandlade den vanliga publiken till en aggressiv, nästan fanatisk folkmassa.

Trump-rallyt i St. Louis var ett tydligt exempel på hur snabbt stämningen kan förändras. I början av köen var deltagarna vänliga, artiga och hjälpsamma mot varandra. Men när rallyt började och Trump, som en demagog, skrek sina konspirationsteorier och förolämpningar, förvandlades de till ett aggressivt mobb. Det var inte bara en politisk händelse—det var en levande demonstration av hur politisk retorik kan omvandla ett civilt samhälle till en skrämmande, våldsam folkmassa.

Att rösta för Trump, för många av hans väljare, handlade inte bara om ideologi eller politik utan också om en känsla av svek, en känsla av att de blivit förlorare i det samhälle som inte längre gav dem de löften de en gång trott på. Men även om många av Trumps väljare uttryckte denna frustration på ett mer måttligt sätt, var hans kärnbas mycket mer radikal, ofta dreven av hat och förakt mot olika grupper, inklusive invandrare, minoriteter och kvinnor.

Vad som är viktigt att förstå är att Trumps framgång inte bara beror på hans politiska budskap utan på en djupare social och kulturell förändring som pågick i hela USA. Den ekonomiska osäkerheten, rasismens genomgripande närvaro i det amerikanska samhället och en allmän känsla av alienation från den politiska eliten skapade en grogrund för hans populistiska och polariserande budskap.

Kampanjen 2016 visade oss att det inte bara var en politisk rörelse som förändrades, utan också att hela den politiska och sociala dynamiken i USA var på väg att skifta. Trump visade att retorik och framställning inte bara handlar om att övertyga folk om sina idéer, utan om att skapa en känsla av tillhörighet för dem som kände sig marginaliserade och osynliggjorda.

Vägen till en amerikansk kleptokrati: En inblick i förfall och maktkorruption

"Apprentice" tränade amerikanerna att acceptera bedrägeri som underhållning, att förvänta sig att förlorade kändisar skulle återfå sitt anseende, och att inte fundera på att bakom showens yta av falskhet låg något mycket mörkt och verkligt. År 2015, efter att Trump lanserat sin kampanj med att kalla mexikaner för våldtäktsmän och mördare, avbröt NBC "The Apprentice" på moraliska grunder. Frigjord från sitt kontrakt fortsatte Trump sitt verklighetsshow genom kabel-tv, där den inte stötte på samma motstånd som NBC. I slutändan avbröt "The Apprentice" Amerika. Och så fortsatte bedrägeriet.

Mellan 2007 och 2018 gjorde köpare med kopplingar till den forna Sovjetunionen åttiosex kontantköp på Trump-egendomar. År 2018 bekräftade kongressledamoten Adam Schiff, medlem av Husets underrättelsekommitté, att dessa köp indikerade bevis på penningtvätt. FinCEN, Finansdepartementets enhet för finansiella brott, noterade att Trump-försäljningarna passade in i mönstret: "Brottslingar kan använda kontantbetalningar för att köpa fastigheter utan att bli granskade, något som ofta görs av finansiella institutioner vid transaktioner som involverar lån." Trots detta drog inte Finansdepartementet in på undersökningen av Trumps affärer när han blev nominerad. Detta berodde troligen på att det redan 2015 hade infiltrerats av Ryssland, vilket inte blev känt förrän 2018 genom en upplysande artikel från BuzzFeed.

När Trump nådde Vita huset och visade ingen oro över att skilja sig från sitt affärsimperium, berodde det troligen inte bara på hans typiska brist på skam, utan också på att hans stödjare hade fyllt systemet med underhuggare vars lojalitet till Trump och utländska oligarker överskred deras lojalitet till Amerika. Trots all information om Rysslands inblandning och de korrupta banden mellan Trumps familj och ryska affärsmän, vidtog inget konkret motstånd från de statliga myndigheterna.

Denna brist på åtgärder kan förklaras med att i takt med att Trump stiger till makten, förändrades landskapet för hur amerikansk politik och säkerhet fungerade. De som borde ha agerat på den här infiltreringen, som Finansdepartementet, kunde inte eller ville inte ta itu med den. Skandaler om Rysslands kopplingar ignorerades eller förlorade sin betydelse i det offentliga samtalet. Trots att bevisen var synliga för alla var det för många enklare att förneka och rationalisera dessa handlingar istället för att erkänna att det var ett kontinuerligt angrepp på landets stabilitet.

Under Trump-eran blev den digitala revolutionen, som en gång skulle ha befriat journalister att avslöja sanningen, istället en medverkan till tystnad. Traditionell journalistik förlorade mark till yngre, mer resursstarka contentproducenter. De som hade råd att betala för publicitet var inte heller de som ville avslöja korruption eller ojämlikhet. På så sätt förlorade hela medielandskapet förmågan att ge en ärlig återgivning av samhället. När verkligheten ändrades och den demokratiska processen förlorade sin trovärdighet, blev det allt svårare att finna en klar bild av det som hände i Amerika.

Samtidigt pågick en gradvis omstrukturering av de mest inflytelserika industrierna: politik, juridik, akademi och underhållning. Dessa industrier började anpassas för att tjäna de rika och mäktiga, medan de som inte tillhörde denna elit blev kvar i ett samhälle av ekonomisk osäkerhet och döda drömmar. De rikaste, såsom Jared Kushner, tog kontroll över inflytelserika medier som New York Observer, och de som borde ha varit de mest kritiska röstade istället för att bekräfta systemet som upprätthöll status quo.

Allt detta sammanfaller med en bredare förändring i det amerikanska samhället, där förlusten av ekonomiska möjligheter för vanliga människor inte längre bara var ett problem för arbetarklassen. Den började påverka landets säkerhet och politiska struktur på en fundamental nivå. De som tjänade på systemet började kontrollera hur historien berättades och kunde åtnjuta skydd från de institutioner som en gång skulle ha hållit dem ansvariga.

Men för att förstå detta förfall krävs det att man ser bortom de enskilda skandalerna och ser den större bilden: ett samhälle i snabb nedgång, där ekonomiska och politiska krafter gör vad som helst för att upprätthålla den rådande ordningen. För många amerikaner innebär det en värld av konstant oro, där verkligheten alltid är svår att greppa och de som har makten fortsätter att manipulera systemet för sin egen vinning.

Hur ett auktoritärt styre förstör människor och samhällen

Auktoritära regimer kännetecknas inte bara av statlig kontroll, utan av en långsam och subtil process där individer förlorar sin identitet, sina värderingar och sin vilja. I en sådan ordning är det inte bara institutionerna som blir korrupta, utan också människorna som lever inom dessa system. Det är viktigt att förstå att en sådan regim inte bara angriper dina materiella tillgångar—som ditt hem, din frihet att uttrycka dig eller dina rättigheter att röra dig fritt—utan även din inre styrka, din moral och din individualitet. Dessa kan, om du inte är vaksam, tas från dig, men de kan aldrig tas från dig om du känner och förstår dem.

När man befinner sig i ett auktoritärt samhälle börjar en person att tvivla på sin egen värdighet och sin förmåga att stå emot trycket att konformera sig med systemets vilja. När rädslan sprider sig, vilket den gör i varje auktoritär regim, kan den göra människor grymma mot varandra. Rädsla för det okända, för konsekvenserna av att inte följa de nya normerna, får människor att göra saker de aldrig trott att de skulle göra. De börjar rättfärdiga handlingar de förut skulle ha sett som moraliskt förkastliga.

Auktoritärism handlar inte bara om att förlora materiella tillgångar eller yttre friheter. Det handlar om att gradvis förlora sin känsla för vad som är rätt och fel, att börja acceptera det absurda som normalt och att förlora kontakten med sin egen inre kompass. När du accepterar sådana förhållanden under lång tid, börjar du ifrågasätta det som en gång var självklar moral. Det är därför viktigt att förstå att kampen mot auktoritärism måste börja med dig själv, med din egen medvetenhet om vem du är, vad du står för och vilka principer du är beredd att försvara.

Ett exempel på hur auktoritära regimer fungerar kan ses i de ord och handlingar som länge föregick och byggde upp Donald Trumps politiska karriär. Hans uttalanden och hans hantering av sina affärer visade på en vilja att utnyttja kriser och förödelse för personlig vinning. Trumps löfte om att "göra Amerika stort igen" är inte bara en politisk slogan utan en manifestation av hans vilja att utnyttja en ekonomisk kollaps för att omforma landet till något han anser vara bättre för honom—men inte för de människor som faktiskt behöver skydd och rättvisa. Hans ord har visat sig vara en föraning om vad som komma skall: en destruktiv väg framåt där de mest utsatta i samhället alltid kommer att stå för kostnaderna.

En viktig aspekt av auktoritarism är att det inte bara handlar om att förstå de direkta hoten mot våra friheter och rättigheter. Det handlar också om att förstå hur dessa system förändrar människor på djupare plan. När vi ser de fruktansvärda konsekvenserna av sådana regimer—som barn som rycks bort från sina föräldrar och hålls i koncentrationsläger vid USA:s gräns, eller när vi bevittnar ledare som okritiskt hotar världen med nukleära vapen—så kan vi inte längre vara passiva åskådare. Även om vi försöker hålla oss ifrån förändringar som dessa, kommer vi i själva verket förändras. Att vara en del av ett sådant samhälle påverkar oss alla, även om vi inte direkt är offer för dessa handlingar.

Vad som är viktigast i detta avseende är att förstå att varje åtgärd, varje passivitet och varje handling mot ett system som understöder sådan brutalitet har konsekvenser. I en auktoritär regim handlar det inte bara om att stå emot systemet på ett fysiskt plan utan också på ett moraliskt och känslomässigt plan. Hur vi agerar, både som individer och som samhälle, är det som avgör om vi ger efter för systemet eller om vi kämpar emot. De som är modiga nog att stå upp för andra, eller de som i varje ögonblick strävar efter att vara vänliga och medkännande, kommer att vara de som bär på motståndets verkliga kraft. Men om vi inte är beredda att ifrågasätta våra handlingar och våra egna värderingar i ljuset av dessa förändringar, kan vi förlora det mest värdefulla vi har: vår egen moral och vår förmåga att göra det som är rätt.

För att verkligen stå emot auktoritärism måste vi också förstå att varje enskild handling mot förtryck, varje akt av vänlighet och varje steg mot att stå för sanningen i mörka tider, är en viktig byggsten för att återskapa vårt samhälle. Det är för de kommande generationerna vi måste agera—de som en gång kommer att ärva den värld vi skapar genom våra handlingar i dag.

Hur Trump och Kreml Förändrade Det Politiska Landskapet: En Omedveten Allians

År 2016 förändrades den globala politiska dynamiken på ett sätt som ingen riktigt hade förutsett. Under ytan av en av de mest turbulenta valkampanjerna i amerikansk historia, där alla blickar var fästa på kandidaterna, höll något långt mer betydelsefullt på att formas. Det var inte bara en amerikansk presidentvalskampanj, utan ett geopolitiskt spel där makten och säkerheten för en hel nation stod på spel.

När Donald Trump valde att ställa upp som kandidat för Republikanerna, var det många som inte riktigt visste hur hans personliga förbindelser och hans relation med den ryska regimen skulle påverka den globala politiska ordningen. Hans till synes okritiska beundran för den ryska presidenten Vladimir Putin blev snabbt ett ämne för diskussion, och för vissa, en farlig indikation på något mycket större som var på väg att avslöjas.

Det var på Halloween 2016 som en av de mest avgörande bekräftelserna av Trump och Kremls kopplingar plötsligt dök upp på Twitter. Flera månader av spekulationer och undersökningar hade nått en punkt där det var omöjligt att förneka: Trump var troligen en agent för Kreml. Det är viktigt att förstå att termen "Kreml-agent" inte betyder att Trump agerade direkt på order från Putin, utan snarare att den ryska staten hade lyckats exploatera hans intressen för att uppnå sina egna geopolitiska mål.

Denna insikt var inte enbart baserad på Trumps personliga band till ryska oligarker eller hans uppenbara förhållande till Putin. Det var också genom det faktum att många av Trumps kampanjmedlemmar hade starka kopplingar till Ryssland och dess intressen. Det var förvånande att detta inte ledde till omedelbara åtgärder från de statliga institutionerna. Istället valde många att ignorera eller bagatellisera de växande bevisen på att Ryssland använde Trump som en instrument för att undergräva USA:s politiska och demokratiska system.

Mitt under denna turbulens kom det som en chock när Hillary Clinton på en offentlig debatt scen påstod att Trump var en "marionett" för Putin. Det var en välunderbyggd anklagelse som för många borde ha fungerat som en väckarklocka, men istället möttes den ofta med skepsis eller förnekelse. På samma sätt fick den amerikanska allmänheten en annan bild när FBI genom sin dåvarande chef, James Comey, öppet återupptog utredningen om Clintons e-post, medan den potentiella hotbilden från Trump och Ryssland förblev osynlig för allmänheten.

För att fördjupa förståelsen av denna situation måste vi också förstå de risker och den rädsla som många journalister och politiska observatörer kände när de började konfrontera denna verklighet. Det fanns ett klart motstånd mot att gå ut med den information som fanns tillgänglig – en rädsla för att bli stämplad som konspirationsteoretiker eller som hysterisk. När David Corn från Mother Jones publicerade sin sammanfattning av det som skulle komma att kallas Steele-dossiern, avslöjades att Trump och hans innersta krets under en längre tid hade varit i kontakt med ryska myndigheter. Detta var information som skulle visa sig ha dödlig vikt.

Det var en tid då pressen och medierna spelade en avgörande roll i att forma den allmänna uppfattningen om Trump och hans kopplingar till Ryssland. Det fanns tydliga exempel på hur medier, som The New York Times, hanterade dessa avslöjanden på ett sätt som ibland underminerade allvaret i situationen. När journalistiska upptäckter som Corns rapportering om Steele-dossiern mötte motstånd eller till och med aktivt förvrängdes, så förstärktes misstroendet och förnekelsen av att Trump verkligen var en marionett för Kreml. Det var inte bara Trump som ignorerade eller förneka dessa varningar. Också de ansvariga inom de amerikanska säkerhetstjänsterna, som FBI, valde att stå passiva i denna fråga – vilket för många bara förstärkte intrycket av att hela situationen var ett politiskt spel snarare än en internationell säkerhetsrisk.

I denna kontext kan det vara avgörande att inte bara förstå de direkta handlingarna som Trump och hans kampanj gjorde, utan också att reflektera över varför så många misslyckades att se faran. Det handlar inte bara om ett enkelt fall av politiskt samarbete mellan en kandidat och en fiendens nation, utan om ett intrikat nätverk av manipulation, desinformation och självpåtagen oskyldighet, där själva sanningen blev en värdefull och eftertraktad resurs.

För att verkligen förstå betydelsen av det som hände under dessa år, måste man också förstå dynamiken i den moderna informationskrigföringen. I den digitala eran kan sanningen bli en manipulerbar enhet, där det som först verkar vara ett rykte eller en konspiration kan visa sig vara en faktisk geopolitisk strategi. Trumps väg till makten var inte bara en politisk resa, utan också en del av ett större spel där varje handling, varje förnekelse och varje lögn var en del av ett komplicerat pussel som var långt större än bara en nationell politisk kampanj.

Hur den japanska matkulturen är mer än sushi och ramen: En djupdykning i Japans regionala mattraditioner
Hur påverkar olika ljuskällor och reflektioner produktfotografering?
Hur man navigerar affärsvärlden på spanska: Viktiga termer och uttryck
Hur man ansluter och konfigurerar elektronik för en stabiliserad gimbal
Hur fungerar Midjourney och varför är det viktigt för kreativt skapande?
Hur kan vi förstå och övervinna våra moraliska polariseringar?
Hur kan man skapa en smakrik och näringsrik brunch med sötpotatis och grönsaker?
Hur mediautbildning kan bemöta den falska binären: Fake News och Mediestudier
Vilka vetenskapliga upptäckter och tekniska innovationer förändrade förståelsen av naturen under 1700-talet?
Hur kan multipla tester och överfitting påverka investeringsstrategier?