Vad händer när apokalypsen kommer och vi inte är beredda?

De rör sig genom luften, armbågar som slår mot tomt rum, knän som höjs högt. De skyndar sig mot sjön, drar sig tillbaka, avancerar, drar sig tillbaka, avancerar igen, tre steg fram och två steg bak – en tvekan som ständigt växlar mellan vilja och tvekan. Detta har de gjort sju gånger i veckan sedan årets början, det ödesdigra, slutgiltiga året. Men först denna vecka, efter tecknets dag, har de fått någon större publik. I januari, när marken var frusen, skulle ingen ha brytt sig om att komma och titta på ett dussin galningar som dansade på den isiga sjön. Sedan började sekten få sporadisk tv-sändning, och då dök några nyfikna åskådare upp. På de mildare aprildagarna fanns kanske trettio dansare och tjugo åskådare vid sjön. Men nu är det juni, den apokalyptiska juni, då Herren i all sin majestät har uppenbarat sig. Nattens danser är en händelse som lockar tusentals människor från Cleveland’s förorter. Polislinjer håller folkmassorna på ett säkert avstånd från utövarna. En sluten video-loop sänder vidare händelserna till dem på yttre kanten av folkmassan, för långt bort för att kunna se direkt. Helikopterkameror är i luften, redo att fånga något ovanligt om det skulle inträffa: en danstörande död, upplösning av folkmassan, massomvändelse, ett mirakel – vad som helst.

Dansen är en rituell uttrycksform för tro, ett fysiskt engagemang där varje rörelse representerar ett steg mot frälsning, där varje svettig svängning för tankarna till en större kosmisk kamp. Och medan publiken betraktar, chockad eller fascinerad, verkar det som om de undrar: "Vad om de har rätt? Vad om världens ände verkligen kommer?"

Men för de som ser på, för de som inte tror eller för de som ser med förakt, är detta ett spektakel – en show, en cirkus, ett vansinne. Att vara åskådare är kanske ett sätt att hålla avstånd, att säga: "Detta är inte för mig." Och ändå ställer de sig själva frågan: "Vad om vi har fel? Vad om de, i sin galenskap, har förstått något som vi inte har förstått?" Den frågan följer med skuggan av dessa ögonblick, och vi kan inte längre helt ignorera den osäkra möjligheten att det finns något mer än vi tror.

Men vad ska vi göra om apokalypsen verkligen kommer? Skulle vi också kunna göra oss redo genom att dansa? Eller skulle vi stå på avstånd och fördöma, förlora oss själva i våra egna tvivel och osäkerheter? Skulle vi våga förändra vår förståelse, om vi för ett ögonblick släppte vår stolthet?

Det är i detta ögonblick som världen verkar stå i balans mellan förnuft och tro, mellan skepsis och uppenbarelse, och frågan om vi kan vara förberedda på det slutliga ögonblicket är en fråga som till slut tvingar oss att fundera på vårt eget liv, våra egna val, och vår egen tro. Och kanske, i denna stund av oro, står vi alla inför ett val: att dansa i förväntan på frälsning eller att avvisa, för att stå på avstånd som observatörer, alltid tveksamma, alltid osäkra på vårt val.

Vad innebär den ultimata gränsen för mänsklig resa i rymden?

Tekniken som vi använder för att ta oss bortom jordens atmosfär är förbluffande, men fortfarande begränsad av de fysiska lagarna i vårt universum. Relativitetsteorin och ljusets hastighet sätter de strikta ramarna för vad som är möjligt. För att förflytta oss längre bort i rymden måste vi acceptera att det fortfarande krävs årtionden för att nå våra närmaste stjärnor, för även de mest avancerade rymdskeppen kan inte färdas snabbare än ljuset. Detta innebär att resor till stjärnor som ligger fyrtio ljusår bort kommer att ta minst fyrtio år, en tidsram som inte bara påverkar teknologin utan även människorna ombord. Årtionden i rymden innebär mer än bara fysisk transport – det innebär en psykisk och emotionell utmaning för de människor som skickas ut. Men detta är framtidens problem.

En annan aspekt av vår strävan är balansen mellan materia och antimateria. Universums ursprung, såväl som de grundläggande principerna som styr det, bygger på en finjustering mellan dessa två motsatser. Enligt teorier som Velde’s teorem kan materia omvandlas till antimateria, och vice versa, men i enlighet med universums inbyggda balans måste varje förlust av materia motsvaras av en motsvarande förlust av antimateria någon annanstans i universum. Detta är en fundamental princip som ligger till grund för vår teknik och vår möjlighet att genomföra interstellära resor.

En kritisk innovation är Simtow’s apparat, som inte bara gör det möjligt att omvandla materia till antimateria, utan också gör att vi kan placera den motsvarande omvandlingen av antimateria på en exakt och bestämd plats. Det är denna kontroll som gör att vi kan genomföra överföringar av materia över avstånd som tidigare ansågs omöjliga. Processen fungerar genom att två poler av ett system placeras på olika ställen, och genom att reglera denna balans av omvandling, kan vi skapa identiska repliker av materia på mottagarens ände, utan att det sker någon förlust av information eller form.

Även om denna process innebär att en viss mängd materia förstörs i början av systemet, skapas en perfekt duplikat vid målet. Oavsett om det är en bok, en växt eller en levande organism – så länge det som skickas iväg lever och fungerar, kommer det att komma fram intakt, med alla sina funktioner bevarade. Experiment har visat att detta gäller för alla slags ämnen, från det mest vardagliga till det mer komplicerade. En levande mus som skickades genom systemet överlevde och levde ut sitt liv som om ingenting hade hänt. Först när vi började skicka människor genom denna process, började vi inse omfattningen av våra teknologiska framsteg – vi var på väg mot en framtid där avstånd i rymden inte längre skulle vara något hinder för vår art.

Vad innebär det att skydda en utvald plats från världen utanför?

I ett samhälle där privilegierade individer lever skyddade i en nästan isolerad värld, måste man alltid fråga sig: vad händer när skyddet hotas? Tänk er en plats där de mäktiga och utvalda samlas, där allting tycks vara på sin plats, omgiven av ett hav av människor som lider av svält och misär. Denna distinkta uppdelning mellan de privilegierade och de utanför ger upphov till en ständig rädsla för att den skyddade världen ska krossas av en orkan av hunger och desperation. Men vad händer egentligen när försvaret sviktar? Vad är konsekvenserna av att vara den som bevakar och skyddar denna förlorade värld?

I det här sammanhanget uppstår tankar om den plats som vi försöker upprätthålla: En världsfråga som griper till hjärtat av moral och mänsklig överlevnad. Vad är vi beredda att göra för att skydda de privilegierade? Vad är priset för säkerhet och ordning? För när denna världsfront står på spel och vi konfronteras med fysiska hot, tvingas vi ibland fatta beslut som inte bara rör praktiska åtgärder, utan också påverkar vår syn på rättvisa och etik.

Vid kanten av detta skyddade rike, omgärdat av en osynlig mur av privilegium, finns människor som, trots sin misär, söker tillgång till denna världen. För dem handlar det inte om att förstå en högre moral eller abstrakta planer. Det handlar om överlevnad. I denna atmosfär är varje liten förändring, varje spricka i skyddet, något som inte kan ignoreras. I en sådan situation är det lätt att bli förblindad av de egna målen och förlora känslan för de människor man faktiskt skyddar.

Det som då sker, när ledarna och de styrande står inför nya hot, är en förändring i deras perception. Ett vaksamt öga kan börja notera saker som inte var där tidigare – en förändring i dynamiken, ett tecken på att inte bara yttre fiender hotar, utan även de som skulle kunna vara en del av det inre skyddet. Den som är ansvarig för överlevnaden, som vakar över ordningen, måste börja tveka: Är detta fortfarande rätt väg? Är de som står vid ens sida verkligen de som man trott? Finns det fiender bland oss själva?

Det är här komplexiteten växer. Frågor som “hur långt är vi beredda att gå för att skydda det vi har?” utmanar våra egna etiska ramar. När vi börjar ifrågasätta om de som leder oss är fullt medvetna om den väg de går på – om deras beslut är baserade på insikter eller på rädsla och paranoia – öppnas en annan dimension. Här handlar det inte längre bara om att skydda en fysisk plats, utan om att upprätthålla en moralisk ordning som kanske aldrig har funnits.

Ibland behöver vi påminna oss själva om att de människor som vi skyddar, som vi ser upp till för deras visdom och ledarskap, kanske inte är de som vi trott. Kanske finns det en djupare rädsla hos dem, en rädsla som reflekteras i deras beslut, deras handlingar och deras sätt att förhålla sig till världen omkring dem. Denna rädsla för att förlora kontrollen, denna insikt om att även de mest orubbliga strukturer kan falla, är något som till slut påverkar alla.

I det slutliga resonemanget handlar det om att förstå den skjutsade människan i en värld som står på randen av kollaps. Hur reagerar den som har makt när han eller hon konfronteras med en situation som inte längre kan kontrolleras? Att vara ledare i en sådan värld kräver mer än förmågan att försvara fysiska gränser. Det handlar om att förstå sin egen mänsklighet och sin plats i en större ordning. Vad innebär det att vara en del av en värld som riskerar att förlora sin väg, när de som har ansvaret för att leda inte längre är säkra på vad de gör?

Detta påminner oss om att vi alltid måste vara vaksamma inte bara på de fysiska hoten som omger oss, utan också på de mer subtila förändringarna inom oss själva och vårt sätt att se på världen. Vi får inte tappa bort det vi är ansvariga för att skydda och upprätthålla.

Vad betyder det att vara en främling i en ny värld?

En kvinna står och betraktar mig på bara några meters avstånd. Hon säger något jag inte förstår. "Kan du prata Anglic?" svarar jag. "Anglic. Okej." Hon ger mig en kall och bedömande blick. "Vad är du? Någon slags präst?" "Jag var Lordmagistrat vid House of Senders," svarar jag. "Var?" "Jorden." "På Jorden? Verkligen?" Jag nickar. "Vad heter denna värld?" "Låt mig ställa frågorna," säger hon. Hennes tal är märkligt, inte så mycket en främmande accent som en främmande intonation, en egendomlig sångliknande melodi, lätt hotfull. Vi står ansikte mot ansikte precis utanför Velde-stationen, betraktar varandra. Hon är kraftigt byggd, med breda axlar och djup bröstkorg, ett ansikte med kantiga drag, gult hår som är kortklippt, gröna ögon, och ljusröda fräknar på hennes tunga kindben. Hon bär en tung blå jacka, fransiga bruna leggings, blå läderstövlar, och hon är beväpnad. Bakom henne ser jag en lerig väg som skär genom ett platt snötäckt fält, några låga metallbyggnader med snö på taken, och ett landskap med avlägsna, spetsiga berg vars svarta toppar pryds av dubbelskuggade glaciärer. En isande vind river över det platta landet. Vi är långt borta från de två solarna, den blåvita och den kallare rödaktiga följeslagaren. Hennes ögon smalnar och hon säger, "Lordmagistrat, eh? House of Senders. Verkligen?" "Det här var min ämbetsdräkt. Denna medaljong symboliserade min rang i Orden." "Jag ser inte dem." "Jag beklagar. Jag förstår inte." "Du har ingen rang här. Du håller inget ämbete här." "Såklart," säger jag. "Jag inser det. Förutom den makt som Darklaw ger mig." "Darklaw?" Jag stirrar på henne, något förvirrad. "Är jag redan utanför Darklaws räckvidd?" "Det är inte ett ord jag hör ofta. Fryser du? Kommer du från ett varmare ställe?" "Jorden," säger jag. "Syd-Australien. Det är varmt där." "Jorden. Syd-Australien." Hon upprepar orden som om de bara är ljud för henne. "Vi har några Jorden-födda här än. Inte många. De kommer nog vara glada att se dig, antar jag. Namnet på denna värld är Zima." "Zima." Ett starkt ljud. "Vad betyder det?" "Betyder?" "Namnet måste betyda något. Denna planet hette inte Zima bara för att någon gillade hur det lät." "Kan du inte förstå varför?" frågar hon och pekar mot de avlägsna isklädda bergen. "Jag förstår inte." "Anglic är det enda språket du talar?" "Jag kan lite spanska och lite tyska." Hon rycker på axlarna. "Zima är Russkiye. Det betyder vinter." "Och det är vintertid på vinter?" "Det är så här året runt. Och därför kallar vi världen Zima." "Zima," säger jag. "Ja." "Vi talar mest Russkiye här, men vi kan också Anglic. Alla kan Anglic, överallt i Dark. Det är nödvändigt. Du talar verkligen inget Russkiye?" "Tyvärr." "Ty shto, s pizdy sarvalsa?" säger hon och stirrar på mig. Jag rycker på axlarna och är tyst. "Bros’ dumat’ zhopay!" Jag skakar på huvudet sorgset. "Idi v zhopu!" "Nej," säger jag. "Inte ett ord." Hon ler, för första gången. "Jag tror dig." "Vad sa du till mig på Russkiye?" "Mycket förolämpande saker. Jag ska inte berätta vad de var. Om du förstod, skulle du blivit mycket arg. De var smutsiga saker, hån. Du skulle åtminstone ha skrattat, om du hörde sådana fruktansvärda ord. Jag heter Marfa Ivanovna. Du måste tala med boyars. Om de tror att du är en spion kommer de att döda dig." Jag försöker dölja min förvåning, men jag tvivlar på att jag lyckas. Döda? Vilken värld har vi byggt här? Har dessa Zimans återuppfunnit medeltiden? "Är du rädd?" frågar hon. "Förvånad," säger jag. "Du borde ljuga för dem, om du är en spion. Säg att du kommer för att sprida Guds Ord, bara. Eller något annat som är ofarligt. Jag gillar dig. Jag skulle inte vilja att de dödade dig." En spion? Nej. Som Guardiano skulle säga, jag är en lärare, en vägledare, en profet, om man vill. Eller som jag själv skulle säga, jag är en pilgrim, en som söker försoning, en som söker förlåtelse. "Jag är inte en spion, Marfa Ivanovna," säger jag. "Bra. Bra. Säg det till dem." Hon stoppar fingrarna i munnen och visslar genomträngande, och tre muskulösa, skäggiga män i pälsjackor dyker upp som om de stiger upp ur snödrivorna. Hon pratar länge med dem på Russkiye. Sedan vänder hon sig mot mig. "Det här är boyars Ivan Dimitrovich, Pyotr Pyotrovich och Ivan Pyotrovich. De kommer att ta dig till voivoden Ilya Alexandrovich, som kommer att undersöka dig. Du bör säga sanningen till voivoden." "Ja," säger jag. "Vad finns det att berätta?" Guardiano hade sagt till mig innan jag lämnade Cuchulain, att världen jag skulle till hade blivit koloniserad av emigranter från Ryssland. Det var en av de första att bli koloniserad, under de tidiga åren av Missionen. Man skulle förvänta sig att våra jordiska seder börjat försvinna, och att något slags inhemsk kultur hade börjat utvecklas under den tiden. Men jag blir förvånad, ändå, över hur långt de har avvikit. Åtminstone Marfa Ivanovna – som jag föreställer mig är en tredje generationens Ziman – vet vad Darklaw är. Men följs det? De har kallat sin värld Vinter, åtminstone, och inte Ny-Ryssland eller Ny-Moskva eller något sådant, vilket Darklaw skulle ha förbjudit. De nya världarna i stjärnorna får inte bära sådant jordiskt bagage med sig. Men om de följer några av de andra lagarna, kan jag inte säga. De har återgått till sitt gamla språk här, men de kan också Anglic, som de ska. Ordens dräkt betyder något för henne, men inte, som det verkar, mycket. Hon talar om spioner, om dödande. Här i början av min resa kan jag redan se att det kommer att bli många överraskningar när jag tar mig genom Dark.

Hur man hanterar förlorade själar och virtuella band i rymdens mörka hörn

I rymdens ensliga utrymmen, där människorna är få och avstånden oändliga, kan ensamhet få en att tappa fotfästet. Det är inte bara de fysiska avstånden som skapar ett avstånd, utan även de mentala och virtuella barriärerna mellan individer. I den här världen, där mänskliga relationer inte alltid är fysiska, och där ansikten inte alltid möts i verkligheten, kan en stark förbindelse ändå utvecklas – förbindelser som ibland är svåra att förstå, ännu svårare att förklara, och ibland helt omöjliga att förlora.

I den här världen, där virtuella dimensioner och fysiska kroppar kan smälta samman, finner vi en berättelse om en person som kämpar med att förstå och hantera sin relation till en annan som kanske inte längre existerar i någon konkret form. Det är en situation där det fysiska och det mentala sammanfaller, där den andra närvaron inte längre är i form av en kropp eller ett sinnestillstånd som går att greppa, men ändå är mycket närvarande.

"Men jag kanske bär henne, och jag vet det inte ens", sa jag. Det var en tanke jag inte kunde släppa, och ändå var det inte ens helt klart om jag ville förstå den helt. Det var något i hennes närvaro som gick bortom det jag var van vid. Tanken på att vara sammanlänkad på ett så djupt och intimt sätt – en sammanlänkning som liknar äktenskap, men utan någon fysisk form – blev något jag inte längre kunde tänka på utan att känna smärta.

Dagarna förflöt och livet ombord på skeppet återgick till något som liknade normalitet, men för mig var det något annat. Jag gick igenom mina uppgifter, men inget kändes verkligt. Jag hade inte riktigt kontroll över skeppet, även om det var under min ledning. Och ingen talade om förlorade matrisen i min närvaro. Skepnaden av den saknade matrisen var borta, men jag visste att jag inte var ensam. Det var något jag inte kunde släppa, även om andra kanske försökte att förneka det.

Tänk dig att vara så djupt sammanlänkad med någon att varje närvaro, varje förlorad stund, känns som en eon av förlust. Det var denna förlust som jag bar med mig när jag försökte återvända till verkligheten. Trots den totala ensamheten på skeppet, trots att ingen längre talade om Vox, visste jag att hon fortfarande fanns där. Och jag visste också att ingen annan, inte ens jag själv, kunde riktigt förstå vad vi hade gemensamt.

Så när jag sökte henne i det virtuella landskapet, var det inte bara för att finna henne, utan för att påminna mig själv om den band vi hade skapat. De korta besöken i virtualiteten, de tysta stunder vi delade, var en påminnelse om att vissa förluster inte kan bli glömda, att vissa förbindelser går bortom det fysiska, bortom tid och rum.

Och ändå, i det allra sista, stod det klart: vi kunde inte längre vara tillsammans på det sätt vi önskade. Vox var förlorad, och för oss båda fanns det inga enkla vägar framåt. Även om vi båda var medvetna om konsekvenserna av våra handlingar, var vi också medvetna om att denna verklighet inte längre erbjöd några val.

Denna förlorade gemenskap, denna mellanvärld, var en påminnelse om att ibland måste vi välja att gå vidare, att släppa taget om det som var. Men för oss var det en tragisk insikt: att i det att vi släppte taget, förlorade vi också något av oss själva.

Detta är en berättelse om att vara fångad mellan världar, mellan relationer, och om att förstå att vissa band inte kan brytas – de bara förändras. För oss var det inte en fråga om att hitta en lösning, utan om att förstå att lösningen inte fanns.

När vi reser genom rymden, vi gör det inte bara för att erövra nya planeter eller för att hitta nya världar, utan för att förstå de världar som redan finns inom oss. Och när vi förlorar något, måste vi förstå att vi också vinner något i det, även om vi inte alltid vet vad.