I en värld präglad av ekonomiska ojämlikheter, social alienation och ett förlorat civilt engagemang, står vi inför en utmaning: att omvandla den vrede, frustration och förbittring som växer i samhället till en konkret politisk rörelse för verklig förändring. I de flesta samhällen där kapitalismen och dess neokapitalistiska grenar dominerar, får denna vrede ofta näring från demagogiska ledare som lyckas manipulera den, för att i sin tur skapa en förvrängd bild av vad folket egentligen vill ha. Historien visar att vänsterpopulism inte alltid följer denna enkla berättelse, men risken är påtaglig, särskilt i en tid när mer extrema krafter söker vinna mark.

Det som behövs är en rörelse som inte bara bygger på känslor av isolering, ilska och frustration, utan också på ett ideologiskt grundat arbete för att förstå och bearbeta de problem som vanliga människor möter varje dag. Det är en kamp för att skapa en politik där människor inte bara kan identifiera sig själva, utan också kunna förena sig för att förändra de strukturer som skapar och upprätthåller förtryck. Detta kräver en antikapitalistisk rörelse som kan omdirigera de negativa känslorna från de förlorade och de utsatta mot en radikal omstrukturering av samhället, där målet är att bygga en demokratisk socialistisk ordning.

Ett pedagogiskt arbete i denna kontext innebär att omvandla vrede till ett kritiskt medvetande och till en organiserad vilja för kollektivt motstånd, vilket sträcker sig från gatorna till alla tillgängliga plattformar och medier. Problemet med ojämlikheten i samhällen som USA är för djupt rotat och sträcker sig över för stora områden för att kunna lösas genom några enkla politiska omstruktureringar. Det handlar om att utmana de ideologiska och strukturella källorna till förtryck och bygga allianser mellan arbetare, intellektuella, ungdomar och de mångfacetterade antikapitalistiska rörelserna.

För att lyckas skapa en sådan bred politisk rörelse måste den kunna tala till de förlorade, till dem som systemet har övergett. Det måste handla om att konfrontera hur kapitalismen berövar människor de materiella förutsättningarna för frihet, och tvingar dem att tävla om knappa resurser, tid och värdighet. Kapitalism är den direkta motsatsen till demokrati och måste störtas, eftersom det inte kan tillhandahålla de "universella livsnyttor" som Jeff Noonan talar om – en sund miljö, offentligt finansierad hälsovård baserad på behov snarare än betalningsförmåga, och ett offentligt utbildningssystem som är tillräckligt finansierat för att ge alla tillgång till kunskap.

Alla försök att utmana den växande högerpopulismen måste innehålla ett politiskt språk som förenar både kritik och hopp. Vi behöver en politik som rör vid folkets känslor, en politik som inte bara är teoretisk utan också praktisk, och som gör klart att motstånd måste vara en kollektiv handling. Detta innebär att vi måste vara medvetna om att kapitalism och demokrati inte är samma sak. Martin Luther King Jr. var rätt när han talade om vikten av att förstå hela det system vi kämpar emot, och han betonade att kampen är en kollektiv process där vi måste vara beredda att ta risker för att uppnå en förändring grundad på etiska värderingar, medborgarmod och en vision om en rättvis värld där jämlikhet och rättvisa går hand i hand.

De depolitiseringseffekter som neoliberalismen orsakar är inte att underskatta i deras bidrag till framväxten av högerpopulism. En växande ojämlikhet, den vidgade alienationen bland människor, en hårdnande kultur, kollapsen av offentliga nyttigheter, nedmonteringen av samhällskontraktet, kriminaliseringen av sociala problem, och en växande civilsamhällslig illitteracy är alla krafter som bidrar till denna depolitisering. Under sådana omständigheter riskerar vi att få en befolkning som inte har den politiska medvetenhet som krävs för att förstå hur neoliberal fascism infantiliserar folk och underminerar deras förmåga att utöva kritiskt omdöme, självbestämmande och kollektivt motstånd.

För att utmana denna nya form av kapitalism, vilken jag kallar "neoliberal fascism", måste vi utveckla ett nytt politiskt narrativ som kan förklara och bekämpa de krafter som driver denna utveckling. Populism, vare sig den är reaktionär eller progressiv, kan inte ge en strategi för att utmana den nya kapitalistiska formationen. Det vi behöver är en kraftfull ny vision för politik, som tar frågor om utbildning, agens och makt på allvar och som fokuserar på att skapa allianser mellan de krafter som kan föreställa sig och kämpa för en värld där neoliberal fascism inte längre existerar och där löftet om en socialistisk demokrati inte längre är en utopisk dröm.

Denna rörelse måste ta till sig de erfarenheter och visioner som de utsatta grupperna har och bygga ett politiskt projekt som talar direkt till deras behov. Vi måste också omfamna utbildning som ett centralt verktyg i kampen, använda alternativa medier för att utbilda människor på ett språk de kan förstå, och skapa demonstrativa politiska handlingar som pedagogiska verktyg för att höja medvetenheten. Utbildning måste vara en grundläggande del av att främja politik som både underminerar kapitalismen och ger en konkret bild av vad ett socialistiskt samhälle kan vara.

Denna kamp för en demokratisk socialistisk framtid är inte bara en intellektuell övning – den kräver kollektiv vilja och mod att utmana de etablerade maktstrukturerna och en vilja att organisera oss för att göra förändring möjlig.

Hur okunnighet blir en farlig kraft i dagens politiska klimat

Okunnighet är inte längre bara avsaknaden av kunskap. Den har förlorat sin oskuld och blivit något betydligt mer skadligt. Den vägrar inte bara att ta till sig kritik, utan förnekar också historisk medvetenhet, förminskar värdet av social rättvisa och skapar en illusion av att viktiga samhälleliga problem inte existerar. Denna nya form av okunnighet fungerar som en organiserande princip för en pedagogik som blandar fakta och fantasi, sanning och lögn, bevis och åsikter, och sprider sig på farliga sätt i både politik och samhälle.

James Baldwin var en av de första att påminna oss om hur okunnighet, i samarbete med makt, blir den mest fruktansvärda fienden till rättvisa. Hans ord i No Name in the Street var en varning om den farliga vägen där okunnighet och politisk makt samverkar för att underminera samhällets värderingar och friheter. Under Donald Trumps tid vid makten såg världen varje dag hur hans verkliga och påhittade okunnighet gjorde avtryck i det offentliga samtalet. Hans förnekelse av klimatförändringarna, hans åtgärder för att stoppa regeringen för att inte få igenom finansieringen för sin gränsmur, samt hans fullständiga ignorans om historia, är bara några exempel på hur denna typ av okunnighet genomsyrade hans ledarskap.

Trumps syn på historien var inte bara bristfällig, utan också farlig. Hans uttalanden, som när han påstod att Frederick Douglass fortfarande var vid liv, vittnade om ett synsätt på historia där människors lidande ansågs vara en naturlig del av världen, utan ett större systemiskt sammanhang. Detta skapade en berättelse där det inte fanns någon plats för att reflektera över det förflutna och förstå varför människor hamnade i dessa svåra situationer. Detta leder till en politik där individens problem behandlas som privata, vilket döljer de samhälleliga strukturerna som orsakar dessa svårigheter.

Denna form av okunnighet får allvarliga konsekvenser. När människor är omedvetna om sin historia och sina rättigheter blir de mer sårbara för auktoritära krafter som manipulerar och omformar historien för egna syften. Trump var en mästare på att förvränga historien och skapa en verklighet som passade hans egna politiska agenda. Genom att förneka betydelsen av historiskt medvetande och genom att skapa en okunnig offentlighet hjälpte han till att normalisera en värld där människor inte såg sig själva som en del av en gemensam historia. Det är genom denna okunnighet som auktoritära regimer och populistiska ledare kan växa fram, förstärka sina egna agendor och undergräva demokratin.

Men denna okunnighet är inte begränsad till politiska ledare. Den sprids genom de medier som människor konsumerar, särskilt genom sociala medier, där konspirationsteorier och fascistiska idéer får en plattform att växa. Denna "pandemiska pedagogik" är ett verktyg för att sprida hat och förvrängda historiska berättelser som underminerar demokratiska värderingar. Här är medierna en kraftfull kanal för att legitimera hat, främja våld och sprida destruktiva och rasistiska ideologier.

Det är dock viktigt att förstå att utbildning inte bara handlar om skolor eller formell kunskap. Utbildning finns överallt – i populärkulturen, på sociala medier och genom alla de sätt människor lär sig om världen på. Det är därför nödvändigt att skapa nya, inkluderande och kritiska pedagogiska diskurser som kan motverka denna farliga utveckling. Att återerövra historiskt medvetande och kritiskt tänkande är avgörande för att bekämpa den uppträdande fasismen och de ideologier som hotar demokratier över hela världen.

I tider av politiska och sociala spänningar, när den demokratiska kulturen är i fritt fall och vi ser en förskjutning mot en alltmer grym och okunnig politik, måste vi skapa ett samhälle där människor inte bara är passiva mottagare av information utan aktiva deltagare i att forma sin egen förståelse av världen. Vi måste skapa en kultur av lyssnande, av att våga hålla komplexa tankar och av att agera för att lösa de sociala problem som hotar vår gemensamma framtid.

Det är i kampen mot den okunnighet som sprids av politiska ledare, medier och populistiska rörelser som vi ser behovet av en aktiv och informerad medborgarskapspolitik. Demokrati kan inte existera utan medborgare som är kritiskt medvetna om sin historia, sin samtida verklighet och sina rättigheter. Utbildning, i alla dess former, måste vara en grundpelare för att försvara och stärka de demokratiska institutionerna och motverka den fasistiska och nationalistiska retorik som sprider sig över världen.

Hur Donald Trump och hans politik skapade en kultur av historisk förnekelse och förtryck

Donald Trump och hans politik bygger på en komplex väv av manipulation av språk och media som på ett grundläggande sätt påverkar hur vi förstår och minns historien. Hans politik av rasism och vit makt skulle inte ha varit möjlig utan de maskiner och pedagogiska apparater som hjälpte till att forma och normalisera hans dystopiska vision. Genom att utnyttja den digitala medievärlden och Twitter som verktyg för att förstärka sina rasistiska fantasier, skapade Trump ett klimat där de mest extrema formerna av hat och förnekelse av verkligheten blev de normerande principerna i politiken. I denna politiska sfär var språket ett av de mest effektiva vapnen, och dess förmåga att avhumanisera och isolera samhällsproblem var avgörande för att förhindra kollektivt och kritiskt tänkande.

Denna "disimagination" -process, som förvandlade verkligheten till ett spektakel av tomma och förvrängda berättelser, var inte bara en mediekonstruktion, utan en metod för att undergräva historiskt medvetande. Genom att skapa en distinktion mellan "sanning" och "falskhet", där lögner och falska narrativ sågs som legitima, gjorde Trump och hans allierade den kritiska diskursen om makt och rättvisa nästan omöjlig. Detta förnekande av fakta skedde samtidigt som han och hans regering använde militarisering och repressiva åtgärder för att förstärka sin maktställning. En av de mest oroande aspekterna av hans politik var hans tendens att använda militära styrkor för att iscensätta civil konflikt och skapa en ständig känsla av krig som normaliserades i samhället.

Medierna, särskilt de som var kommersiellt drivna, misslyckades i stor utsträckning med att utmana denna normalisering av våld och repression. I stället för att kritiskt ifrågasätta Trumps språkbruk, som var full av krigsretorik och förakt för oliktänkande, bidrog medierna till att sprida och förstärka hans budskap. Det var inte bara en fråga om att underhålla eller avleda – det handlade om att forma en politisk kultur där makt och dominans blev oskiljaktiga från den dagliga politiska praktiken. Trump utnyttjade digitala plattformar för att bypassa traditionella kanaler och etablerade en "ekosfär" av hat och fanatism som var direkt kopplad till hans politiska ambitioner.

Trumps politik var inte isolerad till USA. I en global kontext blev hans handlingar en del av en större trend som involverade andra auktoritära regimer runt om i världen, från Brasilien till Polen. Under pandemin såg vi hur olika länder, med USA i spetsen, använde krisen för att stärka sin makt genom digital övervakning, polisvåld och censur. Denna form av politisk och social amnesi, där historiska paralleller till fascism och förtryck medvetet raderas ut, blev en alltmer dominant global trend.

Samtidigt var detta inte bara en fråga om politiska beslut och handlingar. Det handlade om en systematisk kamp mot kollektivt historiskt medvetande, där vissa grupper försökte omdefiniera och förvränga historiska fakta för att rättfärdiga en politik av vit makt och supremacism. Ett av de mest tydliga exemplen på detta var Trumps allierade, såsom Stephen Miller, som aktivt främjade rasistiska och nationalistiska idéer i sitt politiska arbete. Miller, som var en nyckelperson i utformningen av Trumps invandringspolitik, visade sig vara en stark förespråkare för vit makt, och hans åsikter var öppet inspirerade av vitnationalistiska och fascistiska idéer. Hans handlingar, som ofta riktades mot invandrare och minoritetsgrupper, var en del av en större agenda för att återuppliva och legitimera en mörkare syn på makt och nationell identitet.

Men för att verkligen förstå denna politiska utveckling måste vi även ta oss an den större frågan om vad det innebär att aktivt glömma och förneka historien. Vad händer när vi förlorar kontakten med de läxor som tidigare generationer kämpade för att lära oss? Denna historiska förnekelse är inte bara en fråga om att undvika obehagliga sanningar, utan om att aktivt omforma samhälleliga normer och politik på ett sätt som undergräver demokratins grundvalar. Trump och hans allierade var medvetna om denna process och använde medvetet media och språk för att normalisera våld, förtryck och förnekelse av historiska sanningar.

För att motverka detta måste vi som samhälle återuppbygga ett kritiskt historiskt medvetande. Detta innebär inte bara att förstå de fasansfulla lärdomarna från andra världskriget och fascismens framväxt, utan att också vara vaksamma mot de samtida tendenserna som försöker förvränga och fördunkla denna historia. Vi måste ständigt ifrågasätta de normer och idéer som försöker rättfärdiga förtryck och hat, och försvara ett samhälle där historien och dess lärdomar inte bara lever kvar utan aktivt informerar våra beslut och handlingar i nuet.

Hur 2D halvledare omvandlar framtidens elektronik och energilagring
Vad är hemligheten bakom Maines älskade hummerkultur?
Hur kan Social Network Analysis ge insikt i relationer och nätverk?