Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
Efter Donald Trumps installation som president 2017 var flera framstående mexikanska forskare oroade över hur den nya administrationens negativa framställning av mexikaner skulle kunna påverka inte bara det sociala livet, utan även den akademiska världen. De varnade för potentiella konsekvenser och efterlyste konstruktiva lösningar istället för reseförbud för att skydda det gemensamma vetenskapliga arbetet och försvara den akademiska friheten. Deras budskap, som publicerades i tidskriften Science, var en påminnelse om internationell samverkan inom vetenskapen, där samarbete mellan USA och Mexiko utgjorde en betydande del av den globala forskningsproduktionen.
Den oro som väcktes var inte bara resultatet av Trumps offentliga avvisande av mänsklig påverkan på klimatförändringar, utan den blev akut när den nya administrationen började genomföra åtgärder som fick många att undra om vetenskapliga data och klimatrelaterad forskning skulle bli förtryckta eller ignorerade. Under de första månaderna av Trumps presidentskap var det som om den amerikanska vetenskapens och miljöaktivisternas röst försvann, där Twitter-konton från myndigheter som Environmental Protection Agency (EPA) inte längre uppdaterades, och Scott Pruitt, en känd skeptiker av klimatförändringar, utsågs som chef för EPA.
Det var inte bara oro över de omedelbara politiska förändringarna som drabbade forskningen, utan även rädsla för att vetenskapen skulle utnyttjas för politiska syften. I detta sammanhang kom en rörelse av "upproriska" forskare till stånd som, utan myndigheternas godkännande, använde sociala medier för att tala ut om klimatförändringar och andra vetenskapliga frågor medan resten av den federala regeringen förblev tyst.
Vad som framstår i ljuset av dessa händelser är att den oro som uppstod inte bara kan tillskrivas Trumps administration eller hans åsikter, utan snarare kan ses som symptom på djupare strukturella problem i det amerikanska vetenskapssystemet, särskilt det som gäller miljöforskning. Den amerikanska modellen för vetenskaplig finansiering är tätt knuten till den federala statens kontroll över forskningsbudgetar, och det är genom dessa medel som forskare kan driva sina projekt framåt. När dessa medel påverkas av politik, eller när tillgång till data blockeras av säkerhetsskäl eller presidentens direktiv, kan det sätta hela forskningsfält i gungning. Denna spänning mellan statlig finansiering och akademisk frihet har länge varit en central fråga för amerikansk vetenskap, där begreppet "offentlig vetenskap" ofta hamnar i konflikt med politiska mål och militär säkerhet.
En annan faktor som särskilt påverkar miljöforskningen är dess svårighet att passa in i det traditionella synsättet på vetenskaplig finansiering, som är inriktat på teknologisk innovation och ekonomisk tillväxt. I motsats till andra forskningsområden, där resultaten ofta leder till tekniska tillämpningar, pekar miljöforskning på de negativa konsekvenserna av mänsklig aktivitet, såsom klimatförändringar, industriell förorening och kemisk exponering. Detta gör miljövetenskapen till en potentiellt subversiv aktör som inte bara producerar kunskap utan också ifrågasätter rådande politiska och ekonomiska system.
Det är viktigt att förstå att när vetenskapliga resultat motsäger politiska ståndpunkter, särskilt hos en president, så finns det mekanismer för att blockera eller censurera dessa data. Under Trumps administration blev det uppenbart att om vetenskapliga resultat inte passade in i den politiska agendan, kunde de hållas hemliga eller tystas. Detta är dock inte ett nytt fenomen. Historiskt har den federala regeringen haft makt att kontrollera tillgången till vetenskapliga data, och detta har varit en del av säkerhetslogiken sedan andra världskriget. Mycket av den klimatdata som idag oroar forskare samlades ursprungligen för militära och underrättelseändamål snarare än för att studera klimatförändringar. Under det kalla kriget var den amerikanska försvarsmakten den största arbetsgivaren för forskare, och militära och tekniska resurser var en grundläggande del av den vetenskapliga infrastrukturen.
Det var först efter kalla krigets slut som tanken på öppenhet och tillgång till information började vinna mark, där politiska figurer som vice president Al Gore och CIA-direktör Robert M. Gates arbetade för att avklassificera data och göra det tillgängligt för forskare. Program som Medea, som startades för att öppna upp tidigare hemliga data för vetenskaplig forskning, visar på den komplexa relationen mellan statlig kontroll och vetenskaplig frihet.
I dagens värld står vi inför nya utmaningar där den teknologiska utvecklingen och politiska förändringar sätter vetenskapen under tryck. Tillgången till data, internationellt samarbete och akademisk frihet förblir kritiska frågor för framtidens forskning. För att kunna fortsätta utveckla en robust och oberoende vetenskap är det avgörande att förstå dessa dynamiker och att aktivt arbeta för att skydda forskningen från politiska och ekonomiska begränsningar.
Hur klassificerad data formade vår förståelse av klimatförändringar och vetenskapens roll under kalla kriget
Under kalla kriget var mycket av den vetenskapliga data som var avgörande för att förstå klimatförändringar ofta hemligstämplad och kontrollerades strikt av militär och underrättelsetjänst. Trots att offentliggörande av denna information för allmänheten idag kan betraktas som en framgång, ger det också en påminnelse om den hemliga världen av vetenskaplig forskning under denna period, där tillgång till data inte var en självklarhet. Istället var data något som ofta hölls bakom stängda dörrar, och endast ett fåtal personer hade tillgång till information som var avgörande för den globala förståelsen av klimatprocesser.
Den amerikanska militära och underrättelsegemenskapen hade en större global räckvidd än någon annan, inklusive NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration). Program som Medea, som syftade till att öppna upp klassificerad data, var en långsam och tyst framgång. Enligt Paul Gaffney, viceamiral i den amerikanska flottan, var dessa data, trots att de var hemliga, ett resultat av långsiktiga investeringar i sensorer och beräkningskapacitet, vilket gav tillgång till en enorm mängd rådata. Data som under många decennier samlats in från satelliter och ubåtar, som exempelvis GEOSAT Altimetry Program, visade viktiga långsiktiga tidsserier av visuella bilder och djupmått av havets temperatur och salthalt.
Denna typ av data var inte bara viktig för vetenskapen, utan den var också djupt knuten till geopolitik och säkerhetspolitik. Forskare som hade tillgång till denna information arbetade ofta under strikt kontroll av staten och var medvetna om de politiska och militära implikationerna av sina forskningsresultat. Denna centralisering av vetenskaplig information var inte unik för klimatvetenskapen utan fanns även i andra discipliner. Under kalla kriget var även geologiska och oceanografiska data ofta klassificerade, vilket gjorde det svårt för forskare att föreslå nya teorier om till exempel kontinentaldrift och platttektonik. Detta ledde till en vetenskaplig motvilja mot nya idéer, särskilt i Sovjetunionen, där den officiella doktrinen ibland stod i konflikt med nyare vetenskapliga upptäckter.
Forskare som Roger Revelle, som i sin tur hade inflytande på amerikansk havsforskning, undvek att ta politiska positioner för att inte förlora sitt tillgång till resurser som forskningsfartyg och laboratorier. Hans vägran att engagera sig politiskt återspeglar en tid där forskare ofta balanserade på en fin linje mellan att vara objektiva rådgivare och att riskera sina karriärer genom att ta ställning i politiskt känsliga frågor. Vetenskapens beroende av statlig finansiering och tillgång till resurser skapar ett beroende som kan påverka både forskningsresultat och forskarnas fria vilja att uttrycka sina åsikter.
Det är också viktigt att förstå att under denna period sågs de klassificerade data inte bara som en resurs för vetenskaplig förståelse, utan också som ett sätt att kontrollera och bevara nationell säkerhet. De som arbetade med denna information var medvetna om de politiska konsekvenserna av sina resultat, och forskning som rörde sig bortom det som ansågs vara "säkert" kunde snabbt leda till att forskarna förlorade sina privilegier eller, som fallet var med J. Robert Oppenheimer, sin säkerhetsklarering.
Denna vetenskapliga kultur av sekretess, där data styrdes av de som kontrollerade resurserna och där offentliggörande ofta var beroende av politiska beslut, har haft långvariga konsekvenser för klimatforskning och förhållandet mellan vetenskap och samhälle. Trots att det finns ett uppenbart intresse för att dela data och insikter för det allmänna bästa, är det också en påminnelse om hur viktig tillgången till rätt information är – och hur denna tillgång kan påverkas av större politiska och säkerhetspolitiska krafter.
Vetenskapens roll har ofta varit beroende av relationerna mellan forskare, statliga institutioner och privata aktörer. Tillgång till data och forskningsresurser var (och är fortfarande) ofta begränsad av de ekonomiska och politiska krafter som styr dessa institutioner. Detta innebär att den vetenskapliga diskursen inte alltid är så öppen eller objektiv som den skulle kunna vara. För att förstå de vetenskapliga framsteg som skett inom klimatforskningen, är det därför viktigt att också förstå den politiska och historiska kontexten där dessa data samlades in, samt de krafter som styrde deras spridning.