Hur Neoliberalism och Trump’s Politik Formade Krisen under COVID-19

Under den kritiska tiden av COVID-19-pandemin visade president Trump ett förvrängt och förvirrande ledarskap. Hans retorik präglades av konstant skiftande uttalanden, där han anklagade guvernörer för att agera för långsamt och kritiserade redan överbelastade statliga och sjukhusledare för att klaga för mycket eller samla på sig skyddsutrustning. Trump verkade hellre lita på en neoliberal diskurs som privatiserade kampen mot viruset och etablerade en konkurrensmodell för att hantera krisen. Han instruerade guvernörerna att de fick lösa sina egna problem med att skaffa livräddande ventilatorer, vilket innebar att staterna tvingades buda mot varandra om dessa nödvändiga resurser. I en sådan marknadsbaserad struktur var det inte förvånande att prisökningar och utnyttjande av situationen blev vanligt. Som Robert Reich påpekade, betalade staten New York exempelvis 20 cent för handskar som normalt kostade mindre än fem cent, 7,50 dollar för masker som normalt såldes för 50 cent, och över 200 000 dollar för en bärbar röntgenmaskin som vanligtvis kostade mellan 30 000 och 80 000 dollar.

Trumps politik under pandemin var ytterst destruktiv. I mitten av en pågående folkhälsokris beslutade han att rulla tillbaka Obamas bränsleeffektivitetstandarder, ett beslut som särskilt drabbade personer med nedsatt lungfunktion. Dessutom, mitt under pandemin, valde han att skicka byggarbetare till södra Arizona för att förlänga gränsmuren, där tusentals arbetare trängdes ihop i motell och andra utrymmen med hög risk för smitta. Ett av de mest katastrofala och moraliskt oförsvarliga besluten var administrationens försök att upphäva Affordable Care Act, vilket skulle påverka hundratals miljoner amerikaner med redan existerande sjukdomar och de 23 miljoner amerikaner som skulle förlora sin sjukförsäkring helt. Detta skulle betyda att människor som överlevde COVID-19 men led av långvariga hälsoproblem skulle stå utan nödvändig vård. Nancy Pelosi kallade Trumps handlingar för en "handling av ofattbar grymhet".

Neoliberalism, den ekonomiska doktrin som låg till grund för Trumps politik, producerar sina egna former av institutionell grymhet genom åtstramningsåtgärder, nedmontering av välfärdsstaten och stöd till rasifierad massfängelsehållning. Ironiskt nog har de som mest drabbats av denna politik – arbetare, sjukhuspersonal, städare och andra underbetalda yrkesgrupper – i många länder, som Storbritannien och USA, blivit de som under pandemin kämpade för samhällets bästa. De som en gång betraktades som samhällsansvariga arbetare står nu som frontlinjen i en kamp mot ett system som inte prioriterar deras överlevnad eller välmående.

Denna situation, där de mest utsatta grupperna ställs mot ett politiskt system som inte bara ignorerar deras behov utan aktivt undergräver deras skydd och rättigheter, är en paradox i ett samhälle som påstår sig vara en av de mest demokratiska och välmående i världen. Rachel Malik uttrycker detta väl när hon påpekar att de som drabbats hårdast av "åtstramningar" nu kallas för "nyckelarbetskraft" – personer som ständigt utsätts för överansträngning och farliga arbetsvillkor. Dessa arbetare måste nu ges en röst och lyssnas på, om samhället ska kunna överleva framtida kriser.

Den politiska strategin som Trump tillämpade var djupt omoralisk och förlitade sig på att omvandla en nationell katastrof till en fördel för hans egna politiska mål och image. Och när tusentals amerikaner dog under hans administration, var hans största oro den TV-publik han lyckades locka till sina presskonferenser.

Hur pandemin blev ett verktyg för auktoritärt styre och repression

I kölvattnet av den misslyckade neoliberala staten ökade repressionen i ett försök att förhindra växande proteströrelser och radikal kollektiv motstånd. Den förlorade respekten för de civila rättigheterna, förtryck av oliktänkande och omkullkastandet av konstitutionella friheter blev normaliserade i många länder. Ett centralt kännetecken för detta förtryck var den ökade användningen av statlig övervakning och åtgärder som riktades mot att slå ner på demokratin under täckmanteln av folkhälsoskydd.

Det som särskilt måste lyftas fram är hur regeringar världen över, under pandemins inverkan, använde krisen som en möjlighet att stärka sitt eget grepp om makten. Aktivisten Ejeris Dixon påpekar att många av dessa åtgärder följde ett "fascistiskt nödhjälpsmanus" som syftade till att omvandla demokratin till auktoritära styrformer. Detta innefattade att använda nödsituationer för att begränsa civila friheter, suspendera regeringens institutioner och utvidga den exekutiva makten.

Under pandemins gång såg vi hur flera ledare runt om i världen, med stöd av den allmänna rädslan och osäkerheten som rådde, införde strikta åtgärder som begränsade rörelsefriheten och förhindrade protester. I Ungern gav Viktor Orbán sig själv oinskränkta maktbefogenheter under pandemin. I Storbritannien fick ministrar exceptionella befogenheter att frihetsberöva individer, medan Israel stängde domstolar och övervakade medborgarna på ett allt mer intrusivt sätt. I Brasilien och Filippinerna användes nödsituationen för att rättfärdiga åtgärder som kraftigt inskränkte yttrandefriheten och det politiska deltagandet. Det är inte bara en fråga om tillfälliga åtgärder; många av dessa förändringar riskerade att permanent förvandla det politiska landskapet i dessa länder till en form av auktoritärt styre.

När världen kämpade med de ekonomiska och sociala konsekvenserna av pandemin, tappade många ledare förmågan att skapa sammanhållning och erbjuda praktiska lösningar på de växande problemen. Istället för att svara med empati och planera för långsiktiga lösningar på folkhälsokrisen, grep sig många statsmän åt en retorik av rädsla och nationalism. Trump, genom att referera till Covid-19 som "det kinesiska viruset", förstärkte existerande främlingsfientlighet och rasism, vilket förvärrade den sociala och ekonomiska krisen.

Den politiska eliten, särskilt i de mest påverkade länderna, utnyttjade de svagheter som pandemin blottlade för att rättfärdiga sina handlingar och stärka sitt eget maktinnehav. Trump använde till exempel Covid-19 som ett verktyg för att undergräva demokratin och manipulera den offentliga opinionen. Hans hantering av situationen, eller bristen på sådan, visade på den farliga kombinationen av politisk opportunism och bristande empati för de mest utsatta. För hans administration var pandemin inte bara ett hälsohot – det var också ett politiskt instrument för att främja hans egna intressen.

Det är också viktigt att förstå att dessa tendenser inte är isolerade eller unika för enskilda nationer. De är en del av en global trend där regeringar, i skepnaden av att skydda sina medborgare, ofta agerar på ett sätt som undergräver de grundläggande rättigheterna och friheterna. Åtgärderna som infördes under pandemin var en påminnelse om hur snabbt demokratier kan förvandla sig till autokratier under press. I en sådan global kontext är det avgörande att behålla ett kritiskt perspektiv på regeringars användning av nödsituationer för att rättfärdiga övergrepp mot individens rättigheter.