I slutet av 1900-talet var de religiösa kartorna i Afrika söder om Sahara präglade av en mångfald av trossystem: omkring 30 miljoner kristna, 60 miljoner muslimer och 130 miljoner människor som följde äldre, stampräglade, hedniska kulter. Men långt norrut, i Asiens vidsträckta regioner, där folk som Sibirien och Fjärran Östern bor, var förhållandena mycket annorlunda. Här, i områden som präglades av ett arkaiskt socialt och religiöst system, var det naturliga och historiska förutsättningarna för utveckling betydligt mer ogynnsamma.

De stora avstånden till mer utvecklade civilisationer och det kyliga klimatet i de arktiska och subarktiska områdena gjorde att de förhistoriska formerna av liv och tro levde kvar länge. Detta gäller framförallt de numerärt få folk som befolkar den norra delen av Asien. De flesta var jägare och samlare, och förblev länge patriarkaliska, med kvarvarande spår av matrilinjalitet. För dessa folk var de historiska förutsättningarna i många avseenden mer ogynnsamma än för dem som levde längre söderut. Här, i de mer tempererade regionerna, såsom Altaj, Khakass, Tuvan och Burjat, var de ekologiska och ekonomiska förhållandena mer fördelaktiga, vilket möjliggjorde utvecklingen av mer avancerade former av ekonomisk verksamhet som pastoralism och jordbruk.

Men innan större religioner som kristendom, islam och buddhism kom till dessa områden under 1500-1700-talet, hade folken i dessa regioner sina egna, specifika religiösa trosuppfattningar. Den mest framträdande formen av tro var det som vi idag generellt kallar shamanism.

Ordet "shaman" härstammar från tungusiska språket (saman, shaman - en person i extas), och spreds via ryskan till de olika sibiriska folken. Vid 1700-talet hade det blivit en internationell term som även införlivades i västerländska språk. Shamanism, även om den varierade i detaljer, var den dominerande religiösa formen bland nästan alla folk i Sibirien. Trots de regionala variationerna fanns det en slående likhet i de centrala religiösa fenomenen.

Kärnan i shamanism som religiös form är troen på att vissa individer, shamans, besitter en särskild förmåga att kommunicera med andevärlden genom extatiska tillstånd. Dessa extatiska tillstånd uppnåddes genom sång, trumslag, dans eller andra rituella handlingar. Under dessa tillstånd trodde man att shamanens själ färdades till andarnas rike, där han eller hon antingen förhandlade med eller bekämpade andarna.

Shamanens roll var inte enbart att hela sjuka eller förutspå framtiden. I många samhällen förväntades shamaner också kunna hitta förlorade föremål eller djur, eller utföra ritualer för en framgångsrik jakt eller för att genomföra begravningar. Deras prestige var stor, men samtidigt fanns det en utbredd fruktan för deras makt och inflytande.

En fundamental aspekt av shamanismen är tron på andarnas existens. Dessa andar var många och olika – vissa zoomorfa, andra antropomorfa. Men det mest centrala för shamanen var hans eller hennes personliga skyddsande. Denna ande valde sin shaman och det var omöjligt att neka sitt kall. Detta "kall" yttrade sig ofta under ungdomsåren, då en individ drabbades av sjukdom, ibland med förvirring eller vanföreställningar, vilket sågs som ett tecken på andens närvaro.

I vissa folkgrupper, exempelvis bland de nanajerna, trodde man att skyddsanden var av motsatt kön: för en manlig shaman var det hans "gudomliga fru", medan en kvinnlig shaman hade en "gudomlig make". Denna ande betraktades som en make eller maka, vilket gjorde shamanens relation till den mer personlig.

Förutom skyddsanden hade varje shaman även hjälpare, andar som gav honom eller henne kraft. Dessa hjälpare var underordnade skyddsanden och tjänade shamanen genom att utföra olika uppgifter: att bekämpa fientliga andar, avslöja hemligheter eller hjälpa till med helande. Ju starkare shamanen var, desto fler hjälpare hade han eller hon.

Shamanen hade också ett förhållande till andarna som betraktades som fiender: sjukdomar, olyckor och andra misstag ansågs orsakas av dessa fientliga andar. För att hantera dessa onda andar krävdes ofta offer, som till exempel djuroffer. De som var sjuka under en lång tid kunde bli helt fattiga och förlora allt sitt boskap, vilket orsakades av deras oförmåga att fullgöra de nödvändiga offerhandlingarna.

Det fanns en nära koppling mellan shamanism och nervsjukdomar, särskilt de som var vanliga bland de nordliga folken, som till exempel arktisk hysteri. Många shamaner led av psykiska störningar och tendenser till extatiska anfall. Den mentala förberedelsen för att bli en shaman började ofta med en sjukdom eller psykisk åkomma. Det ansågs vara en del av förberedelsen för det övernaturliga kall som skulle komma.

En viktig aspekt är att shamans tro på sina egna krafter var genuin. Trots den svåra och ibland plågsamma rollen, var många shamaner rädda för att ge upp sina aktiviteter, av rädsla för att bli straffade av andarna. Samtidigt var de inte ovanliga att använda bedrägerier för att fördjupa sin status och skapa ännu mer skräck bland sina åskådare. Detta kunde inkludera trick som ventriloquism eller att genomföra smärtsamma handlingar för att visa sin förmåga att hela eller förutse.

Shamanens rituella kläder, ofta utrustade med metallföremål som rörde sig när de dansade, samt den tamburin de använde, var symboler för deras religiösa makt. I vissa kulturer var shamanism en arvstradition, där professionen gick i arv från generation till generation, vilket skapade en stark förbindelse mellan det individuella kall och de äldre shamanernas ande.

Det är viktigt att förstå att shamanism inte bara var en religiös eller spirituell praktik utan också en kulturell institution som i många fall var nära kopplad till folkens sociala och ekonomiska liv. Shamanen var inte bara en religiös ledare utan också en terapeut, förutsägare och ibland en politisk figur. Deras makt och inflytande var resultatet av en kombination av deras personliga andliga gåvor och den sociala struktur där de opererade.

Vad var den religiösa praktiken bland de antika kelterna?

De religiösa övertygelserna hos de keltiska folken var inte enbart poetiska benämningar; det fanns magiska handlingar som utfördes över både djur och människor för att säkerställa en god skörd. Trots att mycket har gått förlorat genom tidens gång, finns fortfarande många rituella och vidskepliga traditioner knutna till död och begravningar – som vidskepelsen kring döda kroppar, föreställningen om dödas dansgrupper som drar de levande till sig, samt tron på spöken, en tro som ibland förknippades med aristokratin och tankar om en ”kvinna i vitt” som hemsöker gamla slott. Idag tror folk fortfarande på svart och medicinsk magi, på ”ersättningsbarn” (Wechselbalg), som enligt legender skickades av dvärgar och ibland dödades av vidskepliga människor.

Trots att vår kunskap om den keltiska religionen är ofullständig, främst beroende på romerska källor och arkeologiska fynd från romartiden, kan vi få en viss inblick i hur tro och religiös praktik såg ut vid den tid då kelterna mötte romarna under 100-talet f.Kr. Vid denna tidpunkt var den keltiska samhällsstrukturen ett utvecklat klan- och stamförbund, långt mer organiserat än hos germanska och slaviska folk. De flesta keltiska stammar bodde i det som idag är Frankrike, Storbritannien och den Iberiska halvön.

De mest kända stammarna från Gallien, såsom Allobroger, Helvetii och Arverni, var ständigt i strid med varandra. Men under Julius Caesars tid förenades de största stammarna i två rivaliserande förbund, det ena under Aeduistamens ledning och det andra under Sequani-stammens. Samhället var uppdelat i en aristokrati som styrde över folket och deltog aktivt i de ständiga krigen. Detta krigararistokratiska samhällssystem reflekterades även i deras religion.

Keltisk religion var djupt förknippad med deras sociala struktur, och prästerskapet, druidernas, hade en central roll i kulten. Druiderna utgjorde en yrkesgrupp som, tillsammans med adeln, var en mäktig och privilegierad ledning. De var inte en isolerad och ärftlig kast, men det var vanligen personer från den keltiska adeln som blev druider. För att bli Druid genomgick en person en lång och svår utbildning, ofta över ett tjugoårigt förlopp. De studerade druidernas visdom, lärde sig religiösa hymner och besvärjelser utantill. Kvinnor kunde också bli druider.

Den keltiska religiösa kulten var brutal och barbarisk i sin natur. Mänskliga offer förekom ofta, och dessa ceremonier var ibland förknippade med spådomsritualer. Många riter ägnades åt att tillbe den heliga eken (ordet "Druid" kommer från det keltiska ordet för ek, ”dru”) och mistel. En särskilt mystisk ritual var att skära en kvist av mistel med en gyllene lie, och denna rituella handling utfördes vid midnatt, under fullmånen, av en druid iklädd vit klädnad.

Druidernas religiösa funktioner inkluderade också att vara spåmän, exorcister, magiker, läkare och förvaltare av hemlig kunskap. Keltiska religionen var starkt förknippad med naturen, och många av deras gudar hade kopplingar till jakt, djurhållning och naturfenomen. Floder och källor betraktades som heliga, och det fanns särskilda gudar för dessa element. En av de mest betydelsefulla gudarna var Esus, som var kopplad till växtlivet i skogen.

Druiderna hade inte bara en religiös funktion utan spelade också en politisk roll. Under den romerska erövringen av Gallien stöttade Julius Caesar druidernas inflytande för att bekämpa de keltiska aristokratins makt. När Gallien väl var erövrat ändrades romarnas syn på druidernas inflytande, och under kejsarna Augustus och Tiberius började man förfölja dem för att undergräva deras prestige. Kejsar Claudius gick ännu längre och förbjöd den druidiska religionen, eftersom romarna ansåg den vara alltför brutal. Den slutgiltiga nedgången för den keltiska religionen kom med spridningen av kristendomen, som erövrade de keltiska tronföljarnas positioner.

Trots denna förstörelse finns fortfarande spår av den gamla keltiska religionen, särskilt i områden som Frankrike, Irland och Storbritannien, där människor fortfarande tror på häxor, trollkarlar, alfer och andra övernaturliga väsen. Stora keltiska gudar har också ofta blivit kristna helgon, som Saint Brighid och Saint Patrick. I Irland och Wales har ett nyandligt intresse för den keltiska religionen vuxit fram, särskilt inom den nationalistiska rörelsen. Här idealiseras druiderna som bärarna av en mystisk och djup visdom.

Det är också viktigt att förstå att keltisk religion inte var en statisk enhet, utan utvecklades över tid. Den var inte bara en samling av gudar och ritualer, utan också en del av ett socialt och politiskt system där religiösa föreställningar hjälpte till att forma och stödja den keltiska samhällsordningen. Trots att de romerska och senare kristna förföljelserna försökte radera de keltiska religionerna, har vissa av deras grundläggande föreställningar och gudomligheter överlevt och anpassats till nya religiösa och kulturella sammanhang.

Hur förändringen av kulter reflekterades i grekisk mytologi

Grekisk mytologi bär vittnesbörd om de stora förändringar i religiösa och sociala strukturer som präglade de antika grekernas liv. En av de mest framträdande teman är övergången mellan olika kulter och hur dessa kulter speglades i mytologiska berättelser. Ett exempel på detta är myten om hur Zeus störtade sin far Kronos och besegrade Titanerna, vilket reflekterade den religiösa förändringen där nya gudar trädde fram och ersatte de äldre. Zeuskulten, som kom från de grekiska invånarna, ersatte den ursprungliga kulterna som var tillägnade Kronos, en gud som förknippades med pelasgerna, de gamla folken i Grekland.

I många delar av Grekland, såsom Elis, bevarades dyrkan av Kronos länge, som ett tecken på hans gamla betydelse. Men efter att Zeus tog över, smälte hans karaktär samman med den av Kronos i mytologin, där Zeus ofta benämns som "Kronios", vilket antyder att dessa två gudar kan ha betraktats som en och samma av folket. Detta visar på hur mytologi ofta reflekterar en sammansmältning och övergång mellan gamla och nya religiösa idéer.

Men inte alla gudar var direkt knutna till personifiering av redan existerande kulter. Vissa grekiska gudar var mer abstrakta figurer som symboliserade begrepp som hämnd, rättvisa eller öde. Dessa figurer, som Nemesis, Themis och Moira, var skapelser för att förkroppsliga specifika mänskliga och kosmiska principer snarare än att representera fysiska, konkreta objekt. Tillsammans utgör de en grundläggande aspekt av grekisk religiös tanke där gudarna inte bara är naturkrafter utan också reflektioner av mänskliga värderingar och sociala strukturer.

Pluto, exempelvis, var en gud som personifierade rikedom, vilket i sig hade sina rötter i bondens liv och den stora betydelsen av kornet. Kornet förvarades ofta i underjordiska förråd, vilket ledde till att Pluto också kom att förknippas med underjorden och dödsriket. Så småningom smälte han samman med Hades, som var guden för dödsriket. Denna utveckling av guden reflekterar inte bara praktiska aspekter av livet utan också en övergång i de religiösa föreställningarna kring livet och döden.

Grekerna var också kända för att ge liv åt naturliga fenomen genom mytologi. Element som vindar, floder och berg personifierades genom gudar som Boreas (nordvind), Zephyros (västvind) och Poseidon (havets gud). Dessa mytologiska figurer spelade en mindre roll i det vardagliga religiösa livet men var ändå viktiga för att förstå hur de gamla grekerna såg på naturens krafter. De var, på sitt sätt, en del av den kosmiska ordningen och reflekterade människans relation till världen omkring dem.

En annan central aspekt av grekisk mytologi var föreställningen om ödet, vilket inte bara påverkade människor utan även gudarna själva. Detta tema återkommer ofta hos Homeros och de tragiska dramatikerna, som reflekterade över hur ödet styrde både de gudomliga och mänskliga liv. Men den här idén om ett öde som inte kan undvikas tycks ha utvecklats under en tid när det gamla systemet av klan- och stamstruktur började upplösas, och den aristokratiska filosofin hade stor påverkan på de religiösa och mytologiska föreställningarna.

Grekisk mytologi är också känd för sitt blandade innehåll. Förutom rena myter, som förklarar gudar och hjältar, inkluderar den också historiska legender, sagor och litterära verk. Ofta är gränserna mellan dessa genrer oskarpa, och det krävs en bredare förståelse för att fullt ut kunna förstå den grekiska mytologins komplexitet. De grekiska myterna bär på ett gammalt och ofta totemiskt arv, där berättelser om förvandlingar och metamorfoser är vanliga. Berättelser där människor förvandlas till djur, växter eller objekt reflekterar ofta de gamla religiösa och rituella praktiker som en gång fanns i Grekland. Dessa berättelser, som i Ovidius "Metamorfoser", exempelvis berättelsen om hur Dionysos förvandlade de tyrreinska piraterna till delfiner, reflekterar också den religiösa kampen mellan olika kulter.

En annan intressant aspekt är hur grekerna också skapade myter som personifierade olika jordiska fenomen. Myten om Lelex och Eurotas, där floden Eurotas får sitt namn genom en myt om den antika befolkningen i Laconia, är ett exempel på hur geografiska platser och fenomen blev levande genom berättelser som kopplade dessa till mytiska gestalter och kungar. På så sätt skapades en direkt koppling mellan verkliga geografiska platser och de mythologiska figurer som gav dessa platser deras namn och betydelse. Myterna om dessa förfäder fungerade ofta som en legitimering av den politiska makten, där de styrande familjerna hävdade sin härkomst från dessa mytologiska kungar.

Den grekiska kosmogonin, beskrivningen av världens ursprung, var inte lika central i folkmytologin men finns utförligt beskrivna i Hesiods verk. Denna myt är tydligt präglad av filosofiska och abstrakta spekulationer om världen och universums ursprung, snarare än att vara en folklig berättelse om skapelsen. Där fanns inte en skapargud som i många andra religioner; istället beskrivs ett ursprung i ett kosmiskt kaos som ger upphov till jorden (Gaia), mörkret (Erebos) och de första gudomliga gestalterna.

Det är också viktigt att förstå att de grekiska gudarna inte såg som skapare av människan eller världen i sig. Istället var det kulturhjältar, som Prometheus, som ofta tillskrevs skapandet och utvecklingen av de grundläggande aspekterna av människans liv, såsom jordbruk, konst och samhälle. Prometheus, som gav människorna förnuft och kunskap, är en central figur som skildrar en annan aspekt av människans förhållande till gudarna: en vänskaplig relation snarare än en förmedlad maktstruktur.

Hur Design Thinking Kompletterar Ingenjörsutbildning: Människans Roll i en Teknologidriven Värld
Hur kan unga äventyrare och fångar överleva på Pike's Peak?
Hur man skapar en framgångsrik örtagård: Praktiska tips för den erfarna trädgårdsmästaren