Hur kan vi förstå och kommunicera vetenskap i en polariserad värld?

Det är en omöjlighet för en enskild person att ensam reproducera all världens kunskap. Varje vetenskapsman bygger på tidigare forskares arbete, vilket Isaac Newton beskrev som att stå på jättars axlar. Kahan understryker detta genom att illustrera hur han själv aldrig varit vid Nordpolen och inte skulle kunna mäta isens smältning, trots att han fick all nödvändig utrustning. Det krävs specialiserad kunskap för att tolka vetenskapliga data, vilket gör att vi förlitar oss på nätverk av tillit och certifiering för att avgöra vad som är sant.

Det är just dessa system för tillit och kommunikation som gör det möjligt för oss att fatta informerade beslut, men dessa system är sårbara för manipulation och korruption. Precis som vi kan förorena den naturliga miljön kan vi också förorena det offentliga samtalet. Den allmänna kontroversen kring klimatförändringar tillskrivs ofta individers bristande kunskap eller förmåga att tolka vetenskaplig information. Men studier visar att de mest vetenskapligt bildade faktiskt ofta är bland de mest polariserade i sina åsikter.

Detta fenomen förklaras av en konflikt mellan olika trossystem och gruppidentiteter. Människor tenderar att forma sina övertygelser i linje med de värderingar och uppfattningar som råder inom deras sociala och kulturella gemenskaper, snarare än att objektivt värdera fakta. Trots att kritiskt tänkande handlar om att låta fakta styra övertygelser, är våra uppfattningar ofta kopplade till vår identitet och personliga historia, vilket gör dem motståndskraftiga mot förändring.

Problemet idag är att dessa tillitsnätverk undermineras av en medveten och organiserad desinformationskampanj, i kombination med människors inneboende sårbarhet för att bli vilseledda. Det finns grupper som aktivt avvisar vetenskap, men den stora utmaningen ligger i hur lätt dessa budskap kan spridas i en polariserad och fragmenterad offentlighet.

För att motverka detta krävs en utveckling av vetenskaplig kommunikation som tar hänsyn till människors kulturella bakgrunder och värderingar. Berättelser och narrativ är centrala för hur vi förstår information. Människor relaterar till historier med tydliga karaktärer, konflikter och moraliska poänger. Eftersom olika grupper har olika kulturella preferenser, behövs ett pluralistiskt tillvägagångssätt med en mångfald av berättelser och budbärare som speglar olika identiteter utan att hota dem.

En pluralistisk kommunikationsmiljö där människor kan se likasinnade och olikartade personer på båda sidor av en fråga skapar förutsättningar för öppenhet och förståelse. Det handlar om att släppa behovet av att ha rätt och acceptera att olika värden och övertygelser kan existera sida vid sida. Att vara övertygad är en mänsklig egenskap, och det är viktigt att främja respekt för denna mångfald snarare än intolerans och dogmatism.

Utöver detta är det avgörande att förstå hur språkliga ramar (frames) påverkar vår uppfattning av fakta. Dessa ramar är metaforer och konceptuella strukturer som ger mening åt det vi hör och ser. De styr våra tankar och handlingar genom en kombination av känslor, värderingar och fakta. Vi kan inte tänka utan ramar, vilket innebär att effektiv kommunikation inte bara handlar om att förmedla fakta, utan om att anpassa budskapet till mottagarens mentala och kulturella referensramar.

I dagens informationsklimat är det därför centralt att inte bara förstå vetenskapen, utan också vetenskapen om vetenskaplig kommunikation. Endast genom att utveckla metoder som kan navigera i komplexa kulturella och sociala landskap kan vi motverka desinformation och skapa en grund för gemensam kunskap och samarbete.

Hur förloras förtroendet i det offentliga samtalet och hur påverkar det klimatdebatten?

Det centrala problemet är att när alla tillåts skapa sina egna fakta, försvagas integriteten i det offentliga samtalet. Förtroende och uppriktighet är nödvändiga för ett rationellt och meningsfullt samtal — yttrandefrihet i sig är otillräckligt. Detta är en nyckelinsikt i det som Stanley kallar “The Ways of Silencing,” där tystnad och misstro tillsammans slår ut möjligheten att nå gemensamma lösningar.

Denna typ av språkbruk fungerar effektivt som ett tystnadsvapen. Det försvårar för oppositionen att nå ut med sina budskap och tvingar dem istället till försvarsställning. Den offentliga diskussionen blir därmed en fråga om vem som kontrollerar narrativet, inte om vad som är sant eller relevant för klimatet.

Bryant Welch introducerar ytterligare en dimension med begreppet gaslighting — en metod för att manipulera verklighetsuppfattningen genom att upprepa samma förvillande budskap så ofta att det blir som ett mentalt implantat. Denna teknik, som hämtar namn från en psykologisk thriller, används idag i politiska och mediala sammanhang för att skapa förvirring och utnyttja människors sårbarhet. I en tid när informationsflödet är överväldigande och världens klimatproblem skrämmer många, blir sinnet mer mottagligt för enkla, auktoritära budskap som erbjuder trygghet i osäkerhet.

När hjärnan blir överbelastad återgår människor till mer primitiva mentala försvar — förnekelse, önsketänkande eller att vända bort blicken. De söker ledare som utstrålar säkerhet, även om budskapen är förenklade eller rent av felaktiga. I denna miljö blomstrar den mörka sidan av PR och propaganda, där experts varningar möts av misstänksamhet och eliten målas upp som avskärmad från verkligheten. Detta skapar en ideal miljö för spridning av falska fakta och minskar individens förmåga att tänka kritiskt.

För att förstå och hantera denna komplexa situation är det väsentligt att vara medveten om mekanismerna bakom desinformation och propaganda. Att bygga förtroende i det offentliga samtalet kräver uppriktighet, gemensam verklighetsuppfattning och en vilja att möta obekväma fakta. Endast då kan vi skapa förutsättningar för konstruktiva samtal och långsiktiga lösningar på klimatkrisen och andra samhällsutmaningar.

Hur Kan Vi Mötas Av Klimatkrisen och Ekologiska Förändringar?

Men hur når vi en hållbar miljö? Detta är en fråga som ännu inte har något entydigt svar. Vi måste förstå att ingen har alla svaren på hur vi ska kunna förhindra förstörelsen av planeten. Denna fråga är dessutom invecklad av sociala och politiska problem som gör det ännu svårare att enas om en lösning. För människor i utvecklingsländer är det inte alltid lätt att acceptera krav på att hålla tillbaka industriell tillväxt när de ser västvärlden konsumera enorma resurser utan att behöva betala ett rimligt pris för det. Men som Armstrong påpekade: Vi måste sitta ner tillsammans, konfrontera problemen och hitta gemensamma lösningar. För att vi ska kunna skapa en hållbar framtid, både på den fysiska och sociala arenan, krävs det ett andligt uppvaknande.

Under finanskrisen 2008 såg många affärsmän in i avgrunden och insåg hur snabbt girighet kan förstöra både ekonomi och miljö. Girigheten, vår lust att konsumera, att resa, att få vårt nöje och våra bekvämligheter utan att ta ansvar, bidrar till nedbrytningen av våra ekologiska system. Men det är inte för sent att göra något åt detta. Människor som Buddha och Konfucius förändrade världen genom att ändra på människors sätt att tänka och agera. Vi har en möjlighet att göra samma sak idag genom att förändra vårt sätt att relatera till världen omkring oss.

Den amerikanska zenbuddhisten Joan Halifax talar om hur vårt samhälle är helt uppslukat av vårt ego, och att vi inte längre ser de sammanlänkade relationerna som gör världen hel. "Med större medvetenhet följer större ansvar", sa Halifax under ett samtal på Upaya Zen Center i Santa Fe. Vi lever i en tid av global kris, där miljö, ekonomi och psykologi samverkar. För att kunna möta denna kris behöver vi sluta betrakta oss själva som separata individer och istället förstå världen som en del av oss. Vår identitet ska inte grundas på vad vi har eller konsumerar, för det kommer aldrig att vara tillräckligt för att uppfylla vår grundläggande mänsklighet. När vi ökar vårt medvetande om konsekvenserna av våra handlingar, måste vi också ta på oss ansvaret för att förändra vårt eget sätt att leva och tänka.

Detta kräver mod, tålamod och en förmåga att se klart bortom våra omedelbara behov och begär. För att leva hållbart måste vi börja där vi är, i vår egen inre värld, och genom att förändra vårt förhållande till oss själva och världen kunna skapa förändringar på en större skala. Det handlar inte bara om att spara på resurser eller minska vår konsumtion, utan om att omvärdera vårt sätt att förstå och relatera till andra människor och till planeten som helhet.