Hur formar berättelsen vår förståelse av makt, historia och subjektivitet?

Att avvisa narrativets lockelse är inte bara en teoretisk manöver – det är en ontologisk gest. Narrativiteten i sig fungerar som en struktur genom vilken västerländsk metafysik utövar sin vilja till makt, och därmed tvingar in tid och vara i ett ramverk av homogenitet, teleologi och dominans. Det är inte bara historier vi berättar; det är sätt att existera, att kontrollera det oberäkneliga, att disciplinera skillnaden och absorbera subjektivitetens avvikelse in i en struktur av meningsfull förutsägbarhet. Att förstå detta är att förstå narrativets roll som både epistemologiskt och ontologiskt instrument i den moderna maktens arsenal.

När vår genealogiska analys av Trump-erans politiska retorik frilägger den kulturella kod som legitimerar hans agenda, ser vi hur västvärldens episteme är besatt av en rörelse ”tillbaka” – en återgång till en mytologisk homogenitet, till ett nationellt subjekt definierat av vithet, patriarkal makt och våldsam maskulinitet. Frasen ”Make America Great Again” är inte ett politiskt program; det är en performativ återinskrivning av en ontologisk struktur som vill föreställa sig historien som en linjär progression med ett förlorat ursprung, där avvikelse är degenerering.

Foucaults tanke att varje historiskt ögonblick definieras av ett enda dominerande episteme – den ram inom vilken all kunskap blir möjlig – hjälper oss att förstå varför även progressiva narrativ ofta befinner sig inom samma logik som de konservativa. Kelly visar att även kritiken av Trump tenderar att reproducera föreställningen om historia som teleologisk, där politisk framgång mäts i steg framåt eller bakåt. Den egentliga kritiken borde snarare rikta sig mot själva narrativets funktion som hegemonisk form: inte vad historien berättar, utan att den berättas i denna form överhuvudtaget.

Att förstå detta kräver ett skifte från ett historiserande medvetande till ett genealogiskt. I genealogin, som Foucault utformar den, upphör historia att vara en sekvens av orsak och verkan; istället blir den ett fält av diskursiva brott, där subjekt och mening uppstår i en kamp om position och definition. Det handlar inte om att återuppbygga en ”sann” historia, utan att se hur berättelsens struktur döljer maktens reglerande funktion. Narrativet är inte bara en form – det är en kraft som producerar subjektivitet, normalitet, begär och avvikelse.

Det avgörande är att narrativet fungerar som ett maktinstrument just genom att ge illusionen av förståelse, kontinuitet och mening. I stället för att blottlägga kaoset i det politiska ögonblicket, översätter narrativet detta kaos till förståelighet – och därmed till kontroll. Den samtida politiska konflikten, från Trumps högerpopulism till den liberala reaktionen, utspelar sig inom samma epistemiska struktur där båda sidor deltar i narrativets rituella funktion: att skapa sammanhang där det kanske inte finns något, att formulera en framtid där endast repetition råder.

Det som återstår är att insistera på ontologins primat – att se maktens utövning inte bara i dess våldsamma manifestationer utan i dess förmåga att forma verklighetens själva struktur. Frågan är inte bara vad makt är, utan hur den görs, och hur den genom språkliga, diskursiva och kulturella praktiker formar de kroppar och subjekt som bebor vår värld. Foucaults fråga – ”vad händer när någon utövar makt över någon annan?” – är inte en fråga om våld, utan om produktion: produktionen av mening, av identitet, av historia.

Det är därför vi måste förstå att det inte finns någon ursprunglig punkt att återvända till, ingen autentisk berättelse att återupptäcka. Vår politiska verklighet är inte ett resultat av en felriktad rörelse i historien, utan en fortsättning på den västerländska metafysikens projekt att innesluta världen i berättelsens struktur. Att avvisa detta är inte cynism – det är ett försök att bryta med det epistemiska fängelse som gör kritik omöjlig och förändring otänkbar.

Vad som också krävs är en djupare förståelse för hur språket självt deltar i produktionen av verklighet. Det är inte en neutral bärare av idéer – det är en teknik för att stru

Vad är humanioras roll i en tid av högerpopulism och ideologisk kris?

Att förstå den samtida politiska och kulturella verkligheten kräver inte bara dataanalys, statistik och ekonomiska modeller. Det kräver ett fördjupat begreppsligt ramverk som kan sätta ord på strukturella motsättningar, ideologiska förskjutningar och diskursiva maktspel. Här spelar humaniora en oumbärlig roll. Med utgångspunkt i kritisk teori – i dess bredaste mening – kan vi inte bara analysera det aktuella politiska klimat

Hur Skildrar Den Materialistiska Uppfattningen av Fiktion Samhälleliga Strukturer och Individens Identitet?

I en värld där individer konstant interagerar och formas av sociala och politiska strukturer, är den materialistiska uppfattningen av fiktion en viktig lins genom vilken vi kan förstå både individuella och kollektiva erfarenheter. Det är genom denna lins som litteratur får sin betydelse inte bara som en konstform, utan också som en kraftfull metod för att avslöja och omorganisera de ideologiska och samhälleliga mekanismer som styr oss. Den materialistiska synen på fiktion ser konstnärligt skapande som en process som är djupt rotad i de materiala förhållandena för sociala liv och samhällets utveckling.

En central aspekt av denna uppfattning är att litteraturen, genom att porträttera individens förhållande till sina medmänniskor och omvärld, också speglar den större sociala och politiska ordningen. Ett exempel på detta finner vi i Mark Twains Huckleberry Finn, där förhållandet mellan karaktärerna som Huck Finn och Jim inte bara är ett porträtt av personliga konflikter, utan också ett symboliskt uttryck för den sociala och politiska ordningen i det amerikanska sydens tid. Berättelsen ger oss en inblick i den rasistiska och klassbaserade samhällsstruktur som upprätthöll slaveriet, samtidigt som den också på ett subtilt sätt undersöker hur dessa strukturer påverkade individernas identitet och mänskliga värde.

Den materialistiska uppfattningen av fiktion tvingar oss att förstå litterära karaktärer och deras handlingar som en produkt av dessa samhälleliga krafter. En författare, i detta sammanhang, är inte bara en konstnär utan också en social varelse som agerar inom de ramar som den materiella verkligheten och ideologiska strukturerna sätter upp. När en roman skildrar konflikterna mellan individer eller grupper, ger den oss samtidigt en väg att förstå de större krafterna som formar dessa interaktioner.

Twains Huckleberry Finn ger en viktig inblick i detta, särskilt genom sin behandling av ras och identitet. Huck Finns relation till Jim, en fri svart man, och den juridiska och sociala kampen om hans frihet, återspeglar en bredare problematik i hur amerikanska samhällsstrukturer hanterade och marginaliserade svarta kroppar. I denna berättelse blir frågan om Huck Finns egen ”vita” identitet central, då det genom berättelsens gång blir klart att hans mänsklighet inte är definierad av ras utan av hans förhållande till Jim och den lagstiftning som behandlar svarta människor som objekt snarare än människor.

Fiktiva berättelser såsom denna ger oss verktyg att reflektera över våra egna samhälleliga strukturer och de ideologiska krafter som fortsätter att forma vår förståelse av världen. Litteraturen fungerar här som ett verktyg för att avslöja de underliggande mekanismerna av makt och exploatering som ligger till grund för våra sociala liv. Berättelser om individer, deras strävan och deras interaktioner, blir därför en metod för att förstå större samhällsprocesser.

I en tid där information snabbt sprids och där "alternativa fakta" kan ersätta verkligheten, erbjuder litteraturen, särskilt romanen, ett rum för att konfrontera och omdefiniera dessa fakta. Romaner ger oss möjlighet att i en enda berättelse få en inblick i hela den sociala och politiska världen, där ideologier, rättsliga system och ekonomiska strukturer ständigt kolliderar och omformas. Genom denna förståelse av fiktionens roll får vi tillgång till en form av verklighet som inte är statisk utan kontinuerligt utvecklas, där individer och samhällen tvingas anpassa sig för att överleva.

Litteraturen kan därför ses som en plats där sociala och politiska ideologier omprövas och där individer ges möjligheten att på nytt organisera sina liv och värderingar, i linje med en medveten förståelse av de materiala förhållandena som omger dem. I denna process blir det tydligt hur nödvändigt det är att förstå och kritiskt granska de krafter som styr vår värld – inte bara genom faktiska erfarenheter, utan också genom de berättelser som vi skapar för att förstå oss själva och andra.

Endtext

Hur passiva diskurser och kulturell imperialism formar den irländska identiteten i "Sirens"

I James Joyces "Sirens" från Ulysses syns ett komplext samspel mellan den irländska identiteten, politisk passivitet och kulturell imperialism. För de irländska karaktärerna på Ormond Hotel-bar, som förlorar sig i sång och alkohol, tycks ett ständigt väntande på en bättre framtid vara den enda meningsfulla verksamheten. De bär på en förhoppning om en kommande förändring, men deras handlingar är präglade av en passivitet som hindrar deras förmåga att aktivt forma denna framtid. Lenehan och de andra männen som samlas i baren delar på denna erfarenhet. De sjunger om förlorade ideal, om en frihet som aldrig tycks komma, men de är fast i en kulturell passivitet som inte bara präglas av förlorad framtidstro utan också av en förlorad förmåga att forma den egna berättelsen.

Det är viktigt att notera att dessa män, till synes omedvetna om de ironier som ligger djupt i deras tal och sånger, förväntar sig att de ska få en befriare i en framtida heroisk figur. Lenehan beskriver Blazes Boylan, den man som kommer för att ha en affär med Molly Bloom, som en "segrande hjälte", men denna beskrivning, hämtad från Thomas Morells hymn om en segrande hjälte, är djupt ironisk. Boylan, som inte är en befriare utan en förnedrande figur, gör det uppenbart att det irländska nationalistiska projektet under denna tid är förlorat i en absurd självbild, en bild som förblir passiv, väntande och missförstådd.

Det som är särskilt viktigt i Blooms reflektioner är hans förmåga att omvandla ett ytligt och klichéartat uttryck som "Home, sweet home" till en djupt kulturell och filosofisk insikt. För Bloom är "hemmet" inte en statisk plats utan en konceptuell konstruktion, en plats som ständigt rör sig och förändras beroende på var han är och var han kommer ifrån. Hans förmåga att se på hemmet som något flyktigt och aldrig helt definierat skiljer honom från de andra Dubliners, som fortfarande ser det som en förlorad men konkret plats, något som väntar på att återtas av en stark politisk figur.

När vi ser på de sånger som sjungs i baren, såsom "The Croppy Boy", finns det ett konstant tema av väntan på en framtida förändring som aldrig tycks komma. Dessa sånger speglar den irländska nationalismens tillstånd, som en passiv längtan efter något som inte kan återtas genom den aktuella politiska och kulturella strukturen. Bloom, som undviker denna självförhärligande masspsykos, erbjuder en alternativ väg. Han förstår att den irländska nationalismen, som till stor del fortfarande definieras av förlust och väntan, inte kommer att kunna omvandlas till något aktivt och självständigt förrän den inte längre är bunden av dessa passiva och förlorade diskurser.

Med sin distanserade och ironiska förståelse av irländsk politik och kultur, fungerar Bloom som en motpol till de andra Dubliners i baren. Deras självupptagna lamentationer om vad som varit och vad som aldrig kommer att vara, omvandlas i Blooms ögon till en påminnelse om det viktigaste: att inte förlora sig i väntan utan istället erkänna det ständiga behovet av att skapa nya former av hem och tillhörighet. För Bloom, och för läsaren, blir hemmet inte en geografisk plats utan ett flyktigt, men verkligt, koncept som handlar om tillhörighet, inte i en passiv mening, utan som en aktiv process av ständigt skapande och omformande.