Elden fortsätter att brinna inom mig. Den kommer alltid att göra det, och den drar mig framåt, mot sig själv. Oavsett vad den är, går det inte att förneka dess kraft. Hon säger: "Jag ska visa dig en sak till, och sedan lämnar vi denna plats." Vi fortsätter genom templet och ut på andra sidan där muren har kollapsat. Från en plattform mitt bland ruinerna har vi en obruten vy av himlen. Ett enormt stjärnsystem glittrar ovan oss, ordnat i helt okända mönster. Hon pekar rakt upp, där en Vintergata i två virvlande band breder ut sig över himlen. "Jorden ligger där uppe," säger hon. "Ser du den? Den snurrar runt den lilla gula solen, bara hundratusen ljusår bort. Jag undrar om de någonsin har betalat oss ett besök. Vi kommer nog aldrig att veta, inte förrän vi hittar en av deras dörrar någonstans i Himalaya, eller under Antarktis is, eller någonstans där. Jag tror att när vi till slut når dem, så kommer de att känna igen oss. Det är intressant att tänka på, eller hur?"

Hennes hand vilar lätt på min handled. "Ska vi gå tillbaka nu, Lord Magistrate?"

Så vi återvänder, genom två eller tre hopp, till världen av dinosaurier och gigantiska trollsländor. Det finns inget jag kan säga. Jag känner stormar inom mitt huvud. Jag känner hur jag sträcker mig ut över hela universum. Oesterreich väntar på mig nu. Han kommer att ta mig tillbaka till Phosphor, eller Entropy, eller Entrada, eller Zima, eller Cuchulain, eller någon annan plats jag önskar att besöka. "Du skulle till och med kunna åka tillbaka till Jorden," säger Gudinnan Avatar. "Nu när du vet vad som händer här ute. Du skulle kunna åka hem och berätta för Mästaren om det."

"Mästaren vet redan, misstänker jag. Och det finns inget sätt för mig att åka hem. Förstår du inte det?" Hon skrattar lätt. "Darklaw, ja. Jag glömde. Regeln är att ingen får åka tillbaka. Vi har kastats ut hit för att renas från ursynden, och att återvända till Moder Jord skulle vara ett brott mot termodynamikens lagar. Men, som du vill. Du är en fri man."

"Det är inte Darklaw," säger jag. "Darklaw binder ingen längre." Jag börjar skälva. Inom mitt sinne faller fragment och bitar från himlen: Senders Hus, Helgedomens Hus, hela Orden och alla dess lagar, jordens berg och dalar, jorden själv. Allt är krossat; allt är nytt; jag är oändligt liten mot den oändliga storheten av kosmos. Jag är bländad av ljuset från oändligt många solar. Och ändå, även om jag måste skydda mina ögon från det brinnande ljuset, även om jag är bedövad och ödmjuk inför den enorma vastheten, ser jag att det inte finns några gränser för vad som kan uppnås, att universums kant väntar på mig, att jag bara behöver sträcka mig och nå, och till slut kommer jag att röra vid den. Jag ser att även om hon har tagit ett alltför stort hopp av tro, även om hon har överlämnat sig till antaganden utan grund, är hon på rätt väg. Uppdraget är ouppnåeligt eftersom dess mål är oändligt. Men vägen leder alltid vidare. Det finns inget mål, bara en resa. Och hon har färdats längre på den resan än någon annan.

Och jag? Jag hade trott att jag skulle åka ut i stjärnorna för att tillbringa mina sista dagar tyst och obemärkt, men nu inser jag att min pilgrimsfärd inte alls är nära sitt slut. Det är snarare bara början. Detta är inte den väg jag trott att jag skulle ta. Men detta är vägen jag tar, och jag har inget val än att följa den, även om jag inte ännu vet om jag vandrar djupare in i exilen eller om jag verkligen hittar vägen tillbaka till mitt sanna hem.

Det jag inte kan undgå att se nu är att vårt Uppdrag är slut och att ett nytt har börjat; eller rättare sagt, att detta nya Uppdrag är fortsättningen och fullföljandet av vårt. Vår Orden har från början lärt att vägen till Gud är att resa till stjärnorna. Så är det. Och så har vi gjort. Vi har varit för rädda, begränsat oss till det lilla utrymmet kring Jorden. Men vi har inte misslyckats. Vi har gjort möjligt allt som kommer att följa. Jag ger henne min medaljong. Hon ser på den på samma sätt som jag såg på den utomjordiska keramiken på ökenplaneten, och börjar sedan att ge den tillbaka till mig, men jag skakar på huvudet. "För dig," säger jag. "En gåva. Ett erbjudande. Den är mig inte längre till nytta."

Hon står med ryggen mot den stora rödgula solen på denna plats, och det verkar som om ljus strömmar från henne, som det gör från Mästaren. Hon är lysande, hon är själv en sol. "Gudinna rädda dig, Lady," säger jag tyst. Alla galaxens världar snurrar omkring mig. Jag kommer att ta denna väg och se vart den leder, för nu vet jag att det inte finns någon annan.

Gudinna rädda dig, Lady.

Hur den tomma hjärnan blir ett fängelse: Reflektioner över ensamhet och identitet i en digitaliserad värld

I en värld där identitet och perception ofta blandas med den digitala verkligheten, ställs frågan om vad det innebär att vara människa. För några få dagar sedan hade jag fått möjlighet att hysa en annan själ i mitt sinne, en upplevelse som, trots sin temporära natur, på något sätt förändrade min uppfattning om vad det innebär att vara ensam. Det var som om vi var två kroppar, men ändå en enhet, sammanflätade genom en omöjlig form av samhörighet. Denna känsla av att inte vara ensam i sitt eget huvud växte snabbt till en illusion om normalitet, och den stund jag var tillbaka i min egen ensamhet, blev den en skam. Var det verkligen det normala tillståndet för människan? Och hur mycket av oss förlorar vi när vi tvingas konfrontera den oönskade tystnaden som följer i dess ställe?

Min tankeverksamhet påverkades än mer när Bulgar, en av de mest osannolika personerna jag kunde förvänta mig att träffa just då, plötsligt dök upp ur skuggorna. Han var en man som verkade vara helt oskiljbar från sitt jäkla liv, en liten och mjuk man med sorgsna ögon. Han hade delat många år av sitt liv med Roacher, en av de mest hårda och kalla individerna ombord på skeppet, och tillsammans verkade de komplettera varandra på ett sätt som jag knappt kunde förstå. De var mer än bara samarbetspartners; de var sammanflätade på ett sätt som gjorde att det inte längre spelade någon roll vem som var vem.

Men det var något i Bulgars ögon som oroade mig. Det var som om han letade efter något i mig, eller ännu mer specifikt, i min blick. Vad var det han ville? Vad var det han verkligen sökte? Hela situationen kändes som ett test, en subtil metod för att se om jag hade fallit under någon form av kontroll. Roacher och hans besättning var alla djupt oroade, men inte för de skäl jag hade förväntat mig. I själva verket var deras oro grundad i den mystiska matrisen, en entitet som varit både en gåta och en fara. De fruktade att matrisen skulle infiltrera deras tankar, att den skulle komma in genom deras jack, blanda sig med deras medvetande och förlora dem för alltid. Denna rädsla för att bli "tagen" var något som inte gick att ignorera. Men varför skulle just Roacher vara så rädd? Vad var det som gjorde honom mer sårbar än de andra?

När jag såg på honom insåg jag att hans rädsla kanske var något annat. Jag frågade mig själv om de verkligen var oroliga för matrisens fysiska inverkan på deras hjärnor, eller om de oroade sig för att den skulle avslöja deras innersta svagheter. Matrisen var inte bara ett hot; den var också en spegel, en påminnelse om att ingen egentligen var säker på vem de var, eller var deras sinne egentligen var.

För min egen del var det tydligt att matrisen inte längre fanns ombord på skeppet. Den var borta. Den hade lämnat oss. Men för mig var det inte bara en fråga om ett fysiskt objekt som försvunnit. För mig var det en fråga om förlust. Inte bara förlusten av Vox, den andra själen som hade bott i mitt huvud, utan också förlusten av den illusion av samhörighet som vi ofta söker, inte bara med andra människor utan också med oss själva. När vi förlorar kontakten med den andra, med den andra delen av oss själva, är vi kanske mer sårbara än vi tror.

Och när jag gick vidare genom korridorerna på skeppet, mötte jag andras blickar. Katkat och Raebuck såg på mig. Deras tystnad var mer talande än några ord. Katkats blick var fylld med en sorg som nästan var kärleksfull, medan Raebucks isande blick fick mig att tveka. Vad såg de egentligen? Visste de något om matrisen som jag inte visste? Eller var det bara min egen ensamhet som sken igenom i deras ögon, en ensamhet som jag inte kunde undkomma?

Det var då jag insåg att detta var något mer än en enkel teknisk fråga om ett förlorat objekt. Det var en existentiell fråga. För när vi förlorar något så djupt förankrat i oss, som vi inte ens kan förklara för oss själva, står vi inför en annan form av tomhet. Vi möter en isolering som inte bara handlar om avståndet mellan oss och andra, utan om det inre tomrummet som uppstår när vi inte längre kan dela våra tankar och känslor med någon annan.

Så medan jag satt ensam i min hytt och försökte återställa mitt sinne, med hjälp av de maskiner och system som fanns ombord, kände jag att jag fortfarande var långt ifrån fri från de spöken som matrisen hade lämnat efter sig. Men i det ögonblicket förstod jag också en viktig sak: att ens ensamhet, även om den ibland känns som ett fängelse, också kan vara en väg till att förstå sig själv på ett djupare plan. För när vi står inför oss själva utan några distraktioner, utan något eller någon som fyller det tomrum vi upplever, kanske vi till slut kan börja se klart.

Hur en entreprenörs resa i kasinobranschen slutade i motgång och arv
Vilka udda vägattraktioner på Route 66 borde du inte missa?
Hur skador på havslevande djur belyser vårt ansvar som människor
Hur teknologi har förändrat vårt samhälle: En översikt över de mest inflytelserika uppfinningarna
Hur fungerar webbläsare och deras funktioner?