Hur den amerikanska senaten svek landet under Trump-eran

Den amerikanska senaten misslyckades fatalt med att kontrollera Trumps auktoritära tendenser. I många fall understödde senaten honom, ibland genom att aktivt hjälpa honom, men ofta genom att stå passivt vid sidan av och låta honom härja fritt. Amerika saknade försvar mot det nya hotet som uppstod från den ogudaktiga alliansen mellan Trump och den republikanske majoritetsledaren i senaten, Mitch McConnell. Under ett upprört ögonblick konstaterade talmannen Nancy Pelosi korrekt att grundarna av den amerikanska konstitutionen inte hade förutsett en sådan kombination av "en rolig president och en rolig majoritetsledare."

När det verkligen gällde, satte de republikanska senatorerna sina egna politiska intressen först, deras partis intressen i andra hand och landets intressen någonstans långt efter. Under tiden som Amerika stod inför aldrig tidigare skådade, överlappande och sammanflätade kriser, valde de republikanska senatorerna att ställa sig bakom Trump, antingen genom aktivt stöd eller genom att tyst acquiescera.

Vid flera tillfällen under Trump-eran visade senaten sin oförmåga att hantera de grundläggande kriser som uppstod. Till exempel, i juli 2018, när Trump i Helsingfors accepterade Putins nekande av den ryska inblandningen i valet 2016 och avfärdade den amerikanska underrättelsetjänstens konsensus, ryckte de republikanska senatorerna bara på axlarna. I april 2019, när justitieminister William Barr falskt framställde specialåklagaren Robert Muellers rapport som en frikännande bekräftelse för Trump, påstod många ledande republikanska senatorer snabbt att "fallet var stängt", utan att ifrågasätta vad Barr hade gjort.

När det kom till den första riksrättsprocessen mot Trump 2020, blev hela rättegången en parodi. Senatens republikanska ledare vägrade att kalla in viktiga vittnen och relevanta dokument. Trots att det var ett valår, och att presidenten var under riksrätt, valde senatorerna att inte censurera Trump. Däremot, när domare Ruth Bader Ginsburg dog i september 2020, glömde de snabbt sitt tidigare resonemang om att låta väljarna fatta beslutet, och röstade igenom Amy Coney Barretts bekräftelse endast åtta dagar innan valdagen, trots att miljontals röster redan hade räknats.

Senaten förrådde demokratin, och även när Joe Biden vunnit valet och bekräftats av valkollegiet, fortsatte många republikanska senatorer att ifrågasätta resultatet och ställde sig på Trumps sida. Vid den dramatiska attacken mot Kapitolium den 6 januari 2021, ledde senatorer som Josh Hawley och Ted Cruz ett uppror genom att utmana resultatet av valdagen, vilket skapade en farlig situation där Trumps anhängare uppmuntrades att storma kongressen.

I denna process var det inte bara McConnell som missbrukade sin maktposition. Han hade ett begränsat antal röster att arbeta med, men genom att skapa en sammanhållning i senaten där hans vilja blev det dominerande, lyckades han nå sina mål på bekostnad av landets stabilitet. För varje gång McConnell såg sitt parti som sin främsta prioritet, istället för nationens bästa, förlorade hela den politiska institutionen i trovärdighet.

Den amerikanska senatens förfall erkändes av många, och i februari 2020 gick ett stort antal pensionerade senatorer ut med ett öppet brev som varnade för senatens kollaps. Det var den politiska polariseringen, medietrycket och den ständigt pågående kampanjen som hade lett till denna kollaps, där de högre idealen som tidigare kännetecknade senaten var förlorade för länge sedan.

Att förstå dessa misslyckanden är avgörande för att kunna ta lärdom inför framtiden. Det handlar inte bara om vad som gick fel under Trump-eran, utan om hur en institution som senaten, som en gång var en hörnsten i det amerikanska politiska systemet, gradvis eroderades genom partiskhet och personliga intressen. Detta bör vara en påminnelse om vikten av att skydda demokratins institutioner och säkerställa att de politiska ledarna inte förlorar sin känsla för det gemensamma bästa.

Varför var den amerikanska riksrättsprocessen mot Trump ett misslyckande?

För att försäkra sig om att Bolton inte skulle höras, föreslog republikanerna ett byte: för varje vittne som tilläts skulle Joe Biden och Hunter Biden kallas. Detta var förstås inte ett försök att nå rättvisa, utan snarare en taktik för att få processen att avslutas så snabbt som möjligt. Om inga vittnen skulle höras, skulle riksrätten vara nära sitt slut. Demokraterna behövde fyra republikanska röster för att få igenom sitt krav på vittnen och dokument. Det var dessa röster som skulle avgöra om processen kunde få ett större djup och genomlysning.

Röster som Susan Collins, Lisa Murkowski, Mitt Romney och Lamar Alexander var avgörande. Alexander, den respekterade republikanske senatören som snart skulle gå i pension, vägrade länge att avslöja sin ståndpunkt, vilket skapade en viss spänning i förhandlingarna. Till slut, den 31 januari, misslyckades demokraterna med att få tillräckligt stöd för att kalla vittnen. Trots det hårda uttalandet från Chuck Schumer, som beskrev beslutet som en "skam" och menade att det skulle förlora all trovärdighet om Trump frikändes, var det den republikanska dominansen i senaten som gjorde det omöjligt för riksrätten att nå sitt egentliga syfte.

Det verkliga problemet var inte bristen på vittnen eller dokument. Det var att den republikanska majoriteten redan hade beslutat sig för att skydda Trump, oavsett bevisens styrka. 49 av de 52 republikanska senatorerna var förutsägbart inställda på att rösta för frikännande, oavsett vad som visades under processen. Många av dessa senatorer hade under Trumps första två år i ämbetet varit kritiska mot hans karaktär och handlingar, men nu var det tydligt att partiets framtid var så nära presidentens att de inte längre kunde eller ville ta avstånd.

Det var ett misstag att beskriva Trumps agerande som "olämpligt", som Lamar Alexander gjorde. Trumps försök att utpressa den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky var inte en fråga om "olämplighet", utan om ett direkt övergrepp på den amerikanska konstitutionen och landets säkerhet. Det fanns inget skäl att förneka att presidenten hade missbrukat sin makt för personliga och politiska syften. Men trots denna uppenbara missbruk av makten var det ännu tydligare att senatorerna i republikanernas led var fast beslutna att inte ta ett steg mot Trump. Det var en politisk maktkamp där partipolitik gick före det amerikanska folkets bästa.

Mitt Romney var en av de få som vågade stå emot partilinjen. I sitt tal förklarade han att presidentens agerande var "en flagrant attack" på demokratiska rättigheter och landets säkerhet. Hans röstande för att fälla Trump var en historisk händelse – han var den första senatoren i sitt parti att rösta för att fälla en president från samma parti. Hans mod var inte för att bryta partiets enighet utan för att han ansåg att Trumps handlingar var ett direkt brott mot landets värderingar.

Trots att många republikanska ledare påstod att Trump "lärt sig en läxa" av riksrätten, var det uppenbart för vissa, som den tidigare republikanske kongressmannen Mickey Edwards, att Trump skulle bli ännu mer självsäker och mer beredd att bryta mot normerna. För dem som stödde Trump var riksrätten inte en fråga om rättvisa utan en möjlighet att stärka hans position inför valet 2020. Det var en förskönad bild av att en president aldrig skulle ställas till svars.

Viktigt för läsaren är att förstå att denna riksrätt inte bara handlade om Trump, utan om landets demokratiska institutioner och deras förmåga att skydda mot maktmissbruk. När politiska lojaliteter och partipolitiska intressen sätts före nationens bästa, förlorar hela systemet sin legitimitet. Även om en president kanske inte fälls för sina handlingar, som i Trumps fall, innebär det inte att han inte har begått allvarliga övergrepp mot sitt ämbete. Det viktiga att förstå här är inte bara huruvida Trump fälldes eller inte, utan också de långsiktiga konsekvenserna av en sådan process och hur det påverkar framtida politik och rättssystem.

Vad innebar McConnells politik för USA:s demokrati under Trump-eran?

Under Donald Trumps presidentperiod blev senaten en arena för politiska strider och manipulativa taktiker som förändrade USA:s politiska landskap. Denna tid präglades inte bara av skarpa ideologiska skiljelinjer, utan även av en förödande brist på politisk modighet och integritet hos många av de politiska ledarna, särskilt hos senator Mitch McConnell. Hans ledarskap över senaten under denna period har haft en djupgående och fortsatt negativ inverkan på landets demokratiska strukturer och på dess politiska kultur.

När McConnell närmar sig sin åttioåriga ålder, har han nått en särställning inom amerikansk politik. Hans inflytande är enormt, han är vida känd, men samtidigt är han intensivt ogillad. Enligt en nyligen genomförd nationell undersökning uppgav endast 18 procent av de tillfrågade att de hade en positiv åsikt om McConnell, medan hela 60 procent uttryckte en negativ syn på honom, varav 41 procent starkt ogillade honom. Detta speglar inte bara hans polarisering som politisk figur utan också den farliga vägen han har banat för senatens funktion och dess roll i att skydda landets demokratiska institutioner.

McConnells inflytande över senaten kan beskrivas som en form av politisk omvandling. Hans strategi att förvandla senaten från en institution av samarbete och balans till en politisk maskin för partipolitik har förändrat det amerikanska politiska landskapet på ett sätt som få andra politiska aktörer har gjort. Genom att agera som en obeveklig förespråkare för det republikanska partiets intressen, ofta på bekostnad av nationens bästa, skapade McConnell en atmosfär där politisk polarisering och extremism trängde undan det konstruktiva samarbetet som en gång definierade senaten.

En central aspekt av McConnells strategi var hans stöd för Donald Trump, trots Trumps ofta kontroversiella och destruktiva politik. McConnell, som länge hade varit en framstående motståndare till det han såg som faror för republikens värderingar, valde att bli Trumps främsta allierade. Detta samarbete markerade en radikal förändring i senatens funktion. Under Trumps tid som president misslyckades senaten, under McConnells ledning, att genomföra några av de mest grundläggande och nödvändiga kontrollerna som en maktdelning i ett demokratiskt system kräver.

Denna politik av undvikande och passivitet kom till sin spets under Trumps impeachment-försök och hans hantering av pandemin. Där senaten tidigare hade varit en plats för prövning och vägt ut beslut genom noggrant övervägande, blev det nu en institution som i stor utsträckning handlade om att bevara den egna makten snarare än att säkerställa rättvisa och skydda den amerikanska konstitutionen. McConnells förmåga att styra senatorer som länge hade varit ansedda som principfasta, mot att skydda Trump och hans beslut, visade på den djupa förändringen som skett i den politiska kulturen.

Förutom McConnells inverkan, var det också det större politiska sammanhanget som gav upphov till denna katastrofala situation. Trump som president utnyttjade sociala medier, särskilt Twitter, för att forma sin politik och sina relationer med både väljarna och medlemmar av kongressen. McConnell, tidigare känd för att vara en relativt tillbakadragen politiker, blev en ständigt närvarande offentlig figur, beredd att stödja eller förneka sin president beroende på den politiska vindens riktning. Hans anpassning till Trumps egocentriska stil av politiskt ledarskap var ett avgörande ögonblick i senatens historia.

Men det är viktigt att också förstå att senatens misslyckande inte bara berodde på McConnell och hans strategier. Det var ett uttryck för en djupare politisk förändring som skett under flera decennier, där samarbete och konsensus blivit mer sällsynta. Partipolitisering och extremism blev de dominerande drivkrafterna i senaten långt före Trump, och McConnell kan ses som en av de mest effektiva förkroppsligandena av denna utveckling.

För att förstå den verkliga betydelsen av McConnells politiska strategi är det avgörande att läsa hans agerande i ljuset av den större förändringen av USA:s politiska system, där samarbete och balans länge har gett vika för politisk vinst på kort sikt. Den skadliga effekten på senatens funktion och dess förmåga att vara en kontrollinstans för exekutivmakten är tydlig även idag. Trump, McConnell och deras allierade i senaten har lämnat efter sig en politisk kultur där samarbete och ansvar är ovanliga värden, och där strävan efter makt ofta trumfar landets bästa.

Det är också avgörande att förstå att denna situation inte är unik för Trump-eran eller för McConnell som individ. Denna utveckling speglar en långsiktig förändring av USA:s politiska struktur, där de grundläggande idealen om maktdelning och samarbete står inför allt större utmaningar. Denna förvandling har lett till en situation där politisk polarisering och kortsiktiga politiska vinster ofta prioriteras framför långsiktig stabilitet och demokratins välbefinnande. Vad vi ser idag är inte en engångshändelse, utan ett resultat av årtionden av politiska förändringar som har lett oss hit.

Vad hände med den amerikanska sjukvårdsreformen och varför misslyckades den?

Under de första månaderna av Donald Trumps presidentskap var en av hans största ambitioner att upphäva och ersätta Obamacare, den sjukvårdsreform som Barack Obama införde 2010. Trump och hans allierade inom det republikanska partiet hade lovat sina väljare att eliminera Obamacare, men de stötte på oväntat hårt motstånd både internt och externt. Från början fanns det en stark politisk vilja att ändra systemet, men detta visade sig vara mycket svårare än de hade föreställt sig.

Det republikanska partiet, särskilt i senaten, försökte flera gånger att föreslå nya lagar som skulle ersätta eller förändra Obamacare, men varje försök stötte på allvarliga hinder. För det första, när den nya sjukvårdsreformen började ta form i början av 2017, var den extremt hemlighetsfull. Enligt rapporter författades förslaget utan mycket insyn från andra parter, vilket gjorde det svårt att bygga en bred politisk enighet kring det. De republikanska senatorerna kämpade inte bara mot Demokraterna utan även mot varandra. Flera av dem var inte övertygade om att det föreslagna lagförslaget skulle ge det resultat de hade lovat sina väljare.

En av de största problemen var att lagförslaget skulle innebära att miljontals amerikaner skulle förlora sin sjukförsäkring, något som redan var ett problem under Obamacare men som nu skulle förvärras. Enligt en rapport från Congressional Budget Office (CBO) skulle cirka 22 miljoner människor förlora sin försäkring om förslaget gick igenom. Detta blev en allvarlig utmaning för de republikaner som försökte hålla sig populära bland sina väljare.

Kritiken från sjukhus, läkare och försäkringsbolag var också massiv. Dessa grupper, som hade varit starkt engagerade i att hjälpa människor att få tillgång till sjukvård, var nu starkt emot förändringarna som föreslogs. Deras kritik av reformen satte ytterligare press på de politiska ledarna att ompröva sina planer. Värst av allt, för många av de republikaner som stödde reformen, var att den förlorade stödet bland sina egna väljare. Det blev tydligt att det var svårt att ta bort fördelar som redan var etablerade under Obamacare, något som skapade en politisk backlash.

Samtidigt, medan denna politiska kamp pågick, försökte partiet framställa en ny form av reform som skulle vara "smalare", alltså en version av förslaget som inte var lika radikal. Den så kallade "skinny repeal" var dock inte tillräcklig för att vinna stöd från de mest moderata republikanerna i senaten. Även om vissa senatorer, som John McCain, kom till senaten för att rösta mot förslaget, var det redan uppenbart att det republikanska partiet inte kunde enas om sjukvårdsreformen.

I juli 2017 kollapsade nästan hela den republikanska planen för att ersätta Obamacare. Trots de omfattande ansträngningarna och det politiska spelet, där förhandlingar pågick på hög nivå, blev det uppenbart att de interna splittringarna var för stora för att hitta en gemensam lösning. Flera nyckelpersoner, som senatorerna Dean Heller och Susan Collins, drog tillbaka sitt stöd för förslaget. Detta, tillsammans med den dramatiska sena vändningen av senator McCain som röstade emot lagförslaget, förhindrade att en ny reform passerade.

För den som vill förstå den amerikanska politiska processen är denna sjukvårdsdebatt ett tydligt exempel på hur politiska mål och politiska förutsättningar kan krocka med verkligheten. Många av de förslag som lanserades för att ersätta Obamacare var för idealistiska för att kunna genomföras i praktiken. Dessutom visade det sig att att ändra en redan etablerad och komplex politik, som sjukvård, är långt svårare än vad många politiker hade föreställt sig. Särskilt när det finns så många ekonomiska och sociala intressen att ta hänsyn till.

Detta är en viktig lärdom för läsaren att ha i åtanke: politik är inte en fråga om att vinna debatter, utan om att förstå de djupa och ofta komplexa konsekvenserna av de förändringar man försöker genomföra. Även om målet är att förbättra ett system, kan det visa sig att det finns oväntade hinder som hindrar framsteg och skapar djupare politiska klyftor än vad man först trott.