Det republikanska partiet står vid ett vägskäl. Även om partiets inre olika grupper – de socialt konservativa, ekonomiskt oroade och de som stödjer Tea Party – har vissa olikheter i sina prioriteringar, finns det en stark sammanhållning kring en övergripande politisk agenda. De flesta republikaner, oavsett om de identifierar sig som "social warriors", "tea partiers" eller ekonomiskt oroade, är djupt sympatiska till säkerhetsrelaterade frågor. Denna gemensamma nämnare – säkerhet – spelar en central roll i deras politik och värderingar, och den har fått särskilt genomslag genom Trumpismen.

De så kallade "securitarian concerns", eller säkerhetsfrågor, har blivit kärnan i det republikanska partis ideologi under Trumps ledarskap. Oavsett om frågan handlar om invandring eller nationell försvarspolitik, är dessa problem centrala för många republikaners dagliga politiska samtal. Att upprätthålla och stärka inhemsk säkerhet ses som en grundförutsättning för att skydda etablerade ordningar och ekonomiska intressen. Trump, genom sina starka säkerhetspolitiska åtgärder och sitt fokus på nationalismen, har blivit en symbol för denna politik.

För många republikanska väljare har Trumps politik inte varit lika problematisk som hans mer kontroversiella beteende. Hans grova tweets och rättsliga problem var svårsmälta för vissa, men hans faktiska politiska åtgärder – särskilt inom områden som skattesänkningar, militärt försvar och inrikes säkerhet – lockade till sig många republikaner. Trump gav de socialt konservativa domare som Neil Gorsuch och Brett Kavanaugh, han levererade ekonomisk tillväxt under större delen av sin första mandatperiod, och han genomförde betydande skattesänkningar som gynnade Tea Party-anhängare. Det är därför inte förvånande att det republikanska partiet i stort ställde sig bakom honom.

Det är dock inte enbart Trumps politiska åtgärder som har haft inflytande på partiets dynamik, utan också hans personliga närvaro och den starka personkult som utvecklats omkring honom. För dem som identifierar sig som Trumps mest hängivna anhängare är kritik mot honom ett förräderi mot deras idéer och värderingar. Att ifrågasätta Trump ses inte bara som en politisk handling, utan som ett personligt svek. För dessa "Trump-veneratörer" blir varje politikern som inte är helt lojal mot honom en outsider, och varje avståndstagande från hans synsätt uppfattas som ett hot mot den stabilitet och säkerhet som de anser att han gav dem.

Men denna kultur av personlig lojalitet till Trump har en inneboende risk. När partiet går vidare och söker en efterträdare till Trump, kommer frågan om hur man hanterar hans mest hängivna anhängare att vara avgörande. Kommer de att acceptera en ny ledare som inte är i Trumps fotspår, eller kommer de att tvinga fram en form av politisk purism som isolerar partiet från den bredare allmänheten? Detta dilemma har redan börjat manifestera sig i form av strider inom partiet. Vissa republikaner, särskilt de som inte är djupt engagerade i Trumps politik, har börjat ifrågasätta om hans egocentriska och polariserande stil verkligen är den bästa vägen framåt för partiet.

För att förstå de potentiella framtida utmaningarna för det republikanska partiet är det viktigt att reflektera över hur säkerhetspolitiken och Trumpismens personcentrerade ideologi kommer att samspela. Trumps styrka som en politisk ledare har byggt på hans förmåga att tala direkt till de säkerhetsbehov som många amerikaner känner, särskilt de som upplever att deras sätt att leva hotas av externa krafter. Men om republikanerna ska lyckas efter Trump måste de navigera de svåra frågor om lojalitet och politiska prioriteringar. Kommer de att kunna balansera mellan att hålla fast vid de värderingar som Trump drev och samtidigt anpassa sig till en ny politisk verklighet efter hans presidentskap?

Det är också viktigt att notera att den politiska kampen inte enbart handlar om frågor om invandring eller nationellt försvar. Trumps politik har dragit upp linjer mellan vad som ses som "insiders" – de som redan har makt och status – och "outsiders", de som inte anses tillhöra den etablerade ordningen. Det är denna splittring som har format mycket av hans politiska kampanj och hans administration, och den kommer troligen att fortsätta spela en avgörande roll för det republikanska partiets framtid. Om Trumps arv ska bevaras inom partiet, måste man också förstå att den verkliga fienden inte alltid är de externa hoten, utan de som stöder dessa hot och de åsikter som ses som icke-kompatibla med Trumps världssyn.

I slutändan handlar det om mer än politik. Det handlar om vilken väg det republikanska partiet kommer att ta när det gäller att navigera de enorma omvandlingarna som Trumpism har orsakat. Ska de sträva efter en bredare politisk enighet eller följa en mer puristisk linje som riskerar att isolera dem från större delen av befolkningen?

Vad skiljer egentligen människor åt – demografi eller ideologi?

I allt större utsträckning formas konflikter inte längre av vem som är "inne" och vem som är "ute", utan av vilka som ställer sig bakom de "inre" och vilka som försvarar de "yttre". Visst kommer etniska, religiösa och kulturella motsättningar – mellan sunniter och shiiter, hutus och tutsier, pashtuner och hazarer – att fortsätta existera. Men den centrala konflikten handlar idag inte längre om att vara outsider i egentlig mening, utan om huruvida man tar ställning för outsiders. Ideologisk lojalitet har ersatt demografisk identitet som konfliktens epicentrum.

För en säkerhetstänkande person – en "securitarian" – är det värsta inte en yttre fiende, utan en till synes intern person som vägrar att utan reservation omfamna "de egna". Dagens mest betydelsefulla gränsdragningar går därför inte mellan etniska grupper, kön, sexualitet eller religion, utan mellan de som vill inkludera och de som vill exkludera – de unitariska och de securitariska. Den gamla idén om "outsiders" blir snarare ett redskap i den större ideologiska kampen mellan dessa två psykologiska läger.

Data visar att 75 % av de som hyllar Trump känner sig hotade av invandrare – men lika många, 74 %, känner sig hotade av liberaler. Det är inte ett misstag. På motsatt sida känner 68 % av liberaler sig hotade av att så många saknar sjukförsäkring, medan 69 % känner sig hotade av konservativa. Hotet är alltså inte längre enbart vad någon är, utan vad någon anser.

Securitarianer och unitarianer har båda en uppgift att utföra, och motståndarlägret gör denna uppgift nästan omöjlig. För unitarianen är securitarianen det hinder som står i vägen för att hjälpa sårbara individer. För securitarianen är unitarianen en riskfaktor som möjliggör att hotande element tränger sig in. Båda lägren behöver konceptet "outsiders" – men de kan inte tolerera personer som hindrar dem från att utföra sitt syfte. Dessa människor blir särskilt förhatliga, eftersom de inte passar in i den moraliska logiken hos endera sidan.

Föreställ dig en Trump-vänlig securitarian som ställs inför två alternativ. I det första alternativet bor hen i ett extremt mångkulturellt område där alla är för rätten att bära vapen, stark militär, gränsmurar, låga skatter, patriotism och liten statlig inblandning. I det andra alternativet bor hen i ett område där alla är vita, kristna, heterosexuella och fjärde generationens amerikaner – men samtliga förespråkar öppna gränser, högre skatt, bistånd, rättigheter för brottslingar och strikt vapenkontroll. Det överväldigande flertalet securitarianer skulle föredra det första alternativet – det ideologiskt homogena framför det demografiskt homogena.

Detsamma gäller sannolikt i omvänd riktning: en övertygad unitarian skulle hellre bo bland ideologiskt likasinnade, även om de vore etniskt homogena, än bland ideologiska motståndare, även om dessa vore mångkulturella. Det centrala blir inte längre vilken typ av människor man bor med, utan vilka idéer de representerar.

Vad människor söker är inte en viss sorts grannar, utan en viss sorts världsbild. Politik har utvecklats från att vara en kamp mellan grupper till att bli en kamp mellan psykologiska system. Det handlar mindre om hur man behandlar insiders och outsiders, och mer om hur man behandlar de som tänker olika om dessa frågor. Därför är det kanske inte så märkligt att människor idag hellre ser sina barn gifta sig över rasgränser än över ideologiska linjer.

Det djupaste dilemmat är inte etniskt utan psykologiskt. Enligt vissa forskare är vita och svarta på djupet ganska lika varandra. Men en securitarian och en unitarian är det inte.

James Madison hoppades på ett politiskt system där skiftande allianser och korsande lojaliteter skulle förhindra permanent fiendskap. Men när politiken reduceras till två djupt rotade ideologiska läger – och all annan komplexitet rensas bort – blir konflikterna mer förutsägbara, mer ideologiskt rigida och mindre förlåtande. I det ljuset ter sig Madisons vision som allt mer avlägsen.

Demokratins stora utmaning är därför inte längre att skapa ett samhälle där olika etniciteter samexisterar, utan ett där olika psykologiska världsbilder – unitarianism och securitarianism – kan samexistera och styra tillsammans. Frågan är om detta överhuvudtaget är möjligt.

Det är viktigt att fö

Hur symmetri påverkar kvantmekaniska system
Vilka egenskaper gör övergångsmetall-dichalkogenider och LDH-material lovande för katalytiska tillämpningar?
Hur kan avancerade algoritmer och metoder förbättra felidentifiering i halvledartillverkning?
Hur kan du sälja med självförtroende och utveckla dina säljkunskaper?