Hur kan hoppets kraft forma en ny jord och en levande tro i vår tid?

Människan ges möjlighet att använda möjligheter, processer, dagdrömmar, utopier och hopp som de rätta inställningarna i ett universum som ännu utvecklas. I hoppets verkstad skapas nya jordar. Detta erkänns, ibland medvetet och ibland omedvetet, av judar när de säger ”Nästa år i Jerusalem” och föreställer sig att den slutliga frälsningen kommer när hela Israel håller en perfekt sabbat. På liknande sätt är eukaristiska firanden avsedda att sakramentalisera maten och Kristus som världens bröd – en försmak av den kommande festen.

Hoppet, om det är rotat i en full förståelse av himlen, bevarar himlens imaginära kraft och vägrar släppa taget om den. Men himlens dragning måste räddas från fundamentalister. I populärkulturen, som i böckerna ”Left Behind”, associeras himlen med jordens förintelse och med fiender som konservativa kristna hatar. Sådana apokalyptiska narrativ leder ofta till förtvivlan eller hämndfantasier snarare än till hopp om en ny jord. Den kristna högern tillskriver ofta naturkatastrofer som orkaner till syndare, trots att dessa katastrofer slår slumpmässigt och icke-diskriminerande. Varför får förstörelse mer uppmärksamhet än drömmar om en ny jord där Gud faktiskt griper in och förnyar världen? Varför leder konflikter i Mellanöstern till fundamentalistisk extas snarare än fredsskapande handlingar? Trots detta vore det fattigt att helt radera himlen ur det kristna språket för att undkomma fundamentalismens grepp. Himlen är den moderliga metaforen över alla metaforer, en oändlig horisont för vårt medvetande och livet på jorden. Utan en transcendent ledstjärna riskerar vi att glömma vår riktning och våra långsiktiga syften. Himlens bilder fungerar som visionära förväntningar, djupt inpräntade i den mänskliga psyken och kulturen, som repeterar framtiden i vår kollektiva fantasi. En ny jord kommer inte till dem som inte passionerat önskar den, bortom och till och med emot förnuftet.

Den kristna liturgin ska vara performativ; den ska inom helgedomen öva in Guds rörelse och sedan ta den ut på gator och i det offentliga rummet. Men ritualer fastnar ofta i ord, som om det vore allt som krävs. Kyrkan glömmer att heliga texter är manuskript för en föreställning. Luther insåg att Ordet är performativt; det skapar nya evangelier. Kommer predikningar att ge plats för en Gud som utmanar makten, överbryggar avstånd och står på de utstöttas sida? I många fall blir Gud istället en hedersgäst som delar lunch med respekterade människor och höjer glasen.

Men det är inte bara liturgin som ofta misslyckas med att röra på sig, även teologin har svårt att forma kyrkans hållning i världen. I USA sker sällan en genuin dialog mellan kristna och ekonomiska eller politiska makter om allmänhetens bästa. Fundamentalister citerar högt Bibeln, men var är den kritiska granskningen av varför deras nutida hållning så radikalt skiljer sig från Bibelns främmande Gud? Många predikningar saknar kraft att driva fram nya sociala evangelier, och en offentlig debatt mellan konservativa och progressiva kristna om Bibelns mening är sällsynt. Liberaler tycks ha förlorat lusten, sekulära avfärdar diskussionen och fundamentalister fortsätter tro att de ensamma är Guds sanna följeslagare. När ska det uppstå en nationell diskussion om en biblisk vision för folk i detta land och världen, i takt med att kristendomen återtar sin plats i det offentliga rummet?

Det är viktigt att förstå att hopp inte är en passiv väntan eller en naiv dröm. Hopp är en kraftfull, aktiv och ibland motstridig rörelse som kräver mod, envishet och en vision bortom det omedelbart möjliga. Hoppet bär i sig en handling av tro och motstånd, en kraft som bryter igenom cynism och förtvivlan och öppnar för nya sociala rörelser och förändringar. Utan denna imaginära och praktiska dimension av hopp blir religiöst liv och samhällsengagemang lätt tomma och ineffektiva. Därför är det avgörande för troende att upprätthålla en levande bild av en bättre värld, förankrad i tron men med blicken riktad mot jordens förnyelse och mänsklighetens frigörelse.

Är vi redo att proklamera och förkroppsliga ett nytt socialt evangelium efter Trump?

I den globala diskursen om ekonomiska system och deras moraliska implikationer har kapitalismen länge stått i centrum för både beundran och kritik. Efter 1989, när den sovjetiska ekonomiska modellen föll, trodde många att den marxistiska kritiken av ekonomiska system hade förlorat sin relevans. Kapitalismens förespråkare såg den som den enda hållbara modellen för välstånd och utveckling, där fria marknader och individuell frihet ansågs vara nycklarna till framgång. Den så kallade "slutet på historien" där kapitalismen hade segrat och skulle vara den globala normens fundament var, för många, ett faktum.

Samtidigt har rörelser som Sojourners, som uppstod inom ramen för amerikansk neo-evangelikalism och neo-anabaptism, varit bland de mest entusiastiska kristna förespråkarna för social rättvisa. Denna rörelse insåg att en okritiskt accepterad marknadsekonomi inte bara skapade materiell ojämlikhet utan även förlorade människans grundläggande värde. Idén om ett "gudomligt ekonomiskt system", som skulle kunna manifestera sig genom rättvisa och medkänsla, började växa fram.

Kapitalismens sociala och ekonomiska konsekvenser har även blivit föremål för kritik från många katolska tänkare och ledare. Påven Franciskus har vid upprepade tillfällen betonat vikten av en kyrka för de fattiga, för de som lider. Han har även understrukit betydelsen av katolsk sociallära, en tradition som går tillbaka till slutet av 1800-talet och som analyserar arbetsklassens förhållanden i en kapitalistisk ekonomi. I dessa traditioner finner vi en stark betoning på gemenskap och solidaritet, snarare än på individuell vinst och konkurrens.

Det är svårt att föreställa sig en framtid för världens ekonomi utan att kritisera den nuvarande ordningen. Enligt Thomas Piketty, som i sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet dokumenterade den växande koncentrationen av förmögenheter hos en liten elit, är vi på väg mot en återkomst till ett "patrimonellt kapitalism", där ekonomins toppar domineras av ärvd rikedom snarare än förmåga och talang. Detta skulle innebära en återgång till en tid då födsel och arv var viktigare än individens ansträngning. För många är detta ett hot mot de grundläggande kristna värdena om rättvisa och omsorg om de svagaste i samhället.

Att vi lever i en tid då stora privata företag och rikedomar koncentreras i händerna på allt färre är ingen överraskning för de som har sett de politiska och ekonomiska förändringarna under de senaste decennierna. Efter Reagan-åren, när neoliberalismen tog över det amerikanska politiska landskapet, började en process av massiv överföring av rikedom från de fattiga till de rika. Denna omfördelning har bara intensifierats under de senaste decennierna, vilket har lett till en djupare klyfta mellan de rika och de fattiga, där skattesystemen för de välbärgade har sänkts drastiskt.

I detta ekonomiska landskap är det svårt att inte känna att den kristna kyrkan har missat sin möjlighet att föra fram en kraftfull kritik av dessa orättvisor. Även om det finns tecken på att radikal kristendom och social rättvisa fortfarande har en plats i dagens samhälle, är det lätt att känna att den kristna rösten har blivit tyst i de frågor som gäller ekonomisk rättvisa. Den frågan som då måste ställas är om en ny form av socialt evangelium kan födas i denna miljö, en som utmanar det rådande ekonomiska systemet och återupplivar en vision om en värld där rättvisa, solidaritet och medkänsla är grundvalarna för samhällsbyggande.

Det är också viktigt att förstå att de ekonomiska system som råder idag inte bara påverkar individens materiella välstånd utan även den sociala strukturen. De ekonomiska klyftorna leder till social alienation, där människor inte längre känner att de är en del av en gemenskap. Kapitalismens fokus på individuell egendom och konkurrens underminerar de gemensamma värdena och hotar att splittra samhället på djupet. Att förstå detta är avgörande för att kunna tänka kritiskt kring den ekonomiska ordningen och föreställa sig en framtid där gemenskap och rättvisa går före individens ekonomiska framgång.