Hur påverkar neutral kompetens de federala budgetmyndigheterna?

Office of Management and Budget (OMB) är en av de mest framträdande institutionerna i den amerikanska regeringen. Det är det största kontoret inom Executive Office of the President och spelar en central roll i utformningen och genomförandet av den federala budgeten. Med sina cirka 500 anställda, varav majoriteten är civilanställda, har OMB en bred och viktig uppgift i att hjälpa presidenten att hantera den verkställande grenen av regeringen. Dess uppdrag är att utveckla presidentens årliga budget, övervaka genomförandet av denna budget, assistera presidenten i att leda den verkställande grenen och säkerställa att myndigheternas regelverk följs.

OMB:s roll innebär att det på många sätt är ett exempel på neutral kompetens. Det förväntas att OMB ska utvärdera myndigheternas program, policys och procedurer, väga konkurrerande finansieringskrav mellan och inom myndigheter och hjälpa till att sätta finansieringsprioriteringar. Dess tekniska expertis inom ekonomi och politiska frågor gör OMB till en kritisk aktör när det gäller att påverka och implementera policys på olika nivåer. Samtidigt, genom sin nära koppling till presidenten, innebär OMB:s arbete att det också måste vara anpassningsbart till föränderliga politiska landskap.

En parallell institution till OMB är Congressional Budget Office (CBO), som agerar på den lagstiftande sidan. CBO:s uppdrag är att tillhandahålla objektiva och opartiska ekonomiska analyser för kongressen, vilket gör att det fungerar som ett motvikt till OMB:s arbete. CBO:s neutralitet har varit en grundpelare i dess verksamhet sedan skapandet 1974, vilket var en direkt reaktion på den dåvarande presidenten Nixons beslut att undanhålla budgetmedel. CBO:s skapelse förtydligade behovet av en oberoende budgetmyndighet som kan ge kongressen opartiska analyser.

Den mest framträdande frågan när det gäller CBO är om det är möjligt att förbli objektiv och opartisk i en politisk miljö som har blivit allt mer polariserad, särskilt efter Trumps tid vid makten. CBO:s arbete innebär att ge kongressen värdefull ekonomisk expertis och att främja en mer informerad politisk debatt. Denna objektivitet, enligt CBO:s grundare Alice Rivlin, är nödvändig för att bevara förtroendet för den information som tillhandahålls. Detta har blivit allt mer komplicerat i en tid av ökad partiskhet inom kongressen. Samma frågor gäller också för OMB:s verksamhet inom den verkställande grenen.

En annan viktig aktör i detta sammanhang är Government Accountability Office (GAO), som likaså spelar en central roll i att upprätthålla neutralitet och objektivitet inom den federala regeringen. GAO:s uppdrag liknar CBO:s genom att det fungerar som en oberoende granskningsinstans för regeringen, men GAO fokuserar på att genomföra revisioner och utvärdera myndigheternas effektivitet. Precis som CBO är GAO en del av den lagstiftande grenen och, därför, inte direkt utsatt för de politiska påtryckningar som OMB ständigt måste navigera.

Trots att OMB, CBO och GAO är olika myndigheter med olika specifika uppdrag, har alla tre en gemensam målsättning: att tillhandahålla neutral och objektiv information som kan hjälpa regeringen att fatta välgrundade beslut. Men det är också här de största utmaningarna ligger. I en politiskt turbulent miljö, där polarisationen har ökat, är det svårt för dessa myndigheter att bibehålla sitt åtagande om neutralitet. Det handlar inte bara om att utföra tekniska uppgifter, utan om att navigera i en allt mer politiserad värld där även objektiva analyser kan tolkas genom ideologiska filter.

Det är också värt att förstå att det inte finns en enkel lösning på hur man ska hantera denna balans. OMB, CBO och GAO måste alla förstå och anpassa sig till de politiska realiteter som råder inom de institutioner de betjänar, men de måste också behålla sin integritet och objektivitet för att säkerställa att de levererar på sitt uppdrag. Detta förhållande mellan neutralitet och responsivitet är ett av de mest centrala temat i dagens offentliga förvaltning och belyser den svåra uppgiften att vara både tekniskt kompetent och politiskt medveten.

Detta ämne öppnar också för ytterligare reflektioner om hur dessa myndigheter och andra liknande institutioner kan säkerställa sin neutralitet i en allt mer polariserad politisk miljö. Detta gäller inte bara för USA utan för alla demokratiska system där oberoende institutioner måste navigera i ett lands politiska landskap utan att förlora sin objektivitet.

Hur OMB påverkades under Trump-administrationen: En närmare titt på struktur och ledarskap

Under Trump-administrationens fyra år framkom flera tecken på att OMB genomgick ett strukturellt skifte. En av de mest framträdande indikatorerna på denna förändring var OMB:s roll i samband med den första riksrättsåtalet mot president Trump. Enligt en rapport från Government Accountability Office (GAO, 2020) drog OMB tillbaka medel som var avsedda för säkerhetsbistånd till Ukraina. För att genomföra detta utfärdade OMB flera apportionment-scheman, som gjorde de oanvända medlen otillgängliga för användning. Detta åtgärdande var inte en administrativ försening, utan snarare en politisk handling, som enligt lagen var otillåten. OMB:s agerande kritiserades och ansågs vara ett exempel på hur en statlig myndighet pressades att utföra presidentens order, trots att dessa var i strid med lagstiftning.

OMB:s uppdrag har alltid varit nära kopplat till budgetprocessen, där myndigheten ansvarar för att ta fram presidentens budget och övervaka dess genomförande. Budgetprocessen har tidigare haft ett särskilt "budgetår," men numera pågår processen kontinuerligt, vilket innebär att OMB är involverad året runt i arbetet med att övervaka och revidera den federala budgeten. Denna konstant pågående process är ett exempel på hur OMB:s arbete har förändrats över tid för att bli mer integrerat i den dagliga verksamheten inom den federala förvaltningen.

OMB:s struktur har också utvecklats över tid. Byråns uppgifter är uppdelade mellan olika kontor, varav de fem största är ansvariga för specifika områden såsom naturresurser, utbildning, hälsa, allmänna regeringsprogram och nationell säkerhet. Varje område leds av en politiskt utnämnd direktör, men det finns också permanenta tjänstemän som arbetar inom varje enhet, vilket ger en balans mellan politiskt och professionellt inflytande. Trots att OMB är en central del av den federala regeringen är byrån sällan i rampljuset, och dess arbete blir ofta föremål för först senare, när man granskar långsiktiga konsekvenser av besluten.

En annan aspekt som är viktig att förstå om OMB är de tre särskilda "statutory offices" som skapades av kongressen: Office of Federal Financial Management (OFFM), Office of Federal Procurement Policy (OFPP) och Office of Information and Regulatory Affairs (OIRA). OIRA är den mest profilerade av dessa och är ofta involverad i kontroverser kring regleringsfrågor. Dessa kontor har alltid haft en betydande inverkan på hur OMB har hanterat sina uppgifter, men under Trump-administrationen blev denna påverkan mer uttalad, särskilt när det gäller frågor som rör budgetdisciplin och offentliga utgifter.

För att förstå hur OMB fungerar, är det också viktigt att belysa de långsiktiga trenderna som ledde till dessa förändringar. OMB har alltid haft ett uppdrag att vara en integrerad del av den federala förvaltningen, men de senaste decenniernas politisering har lett till att myndigheten allt mer agerat på uppdrag av den sittande presidenten snarare än att agera utifrån objektiva lagar och regler. Denna politisering kan ses som en långsam förändring i OMB:s arbete, där tidigare objektivitet och förvaltning av lag och ordning ersatts med politisk lojalitet och pragmatism i det praktiska genomförandet av presidentens agendor.

Det är också värt att notera att OMB:s problem inte enbart handlar om den politiska inblandningen från Trump-administrationen, utan snarare är en del av en större trend där förvaltningens funktioner har blivit allt mer beroende av politiska överväganden. Detta innebär att institutionen OMB, som en gång betraktades som en opolitisk myndighet, nu måste navigera mellan att upprätthålla lagar och regler, samtidigt som den ska utföra politiska önskemål som ibland strider mot dessa regler.