Hur påverkar rättvisa inom energi och geopolitik övergången till förnybar energi?

Gruvdrift för kritiska mineraler som kobolt och litium är starkt kopplad till problem med arbetsvillkor, barnarbete och miljöförstöring, särskilt i samhällen som är ekonomiskt beroende av dessa inkomster. Koboltgruvor präglas av farliga arbetsförhållanden där kvinnor ofta får sämre betalt och sysslar med riskfyllda arbetsmoment som rengöring och bearbetning. Samtidigt betraktas gruvdriften av hela samhällen som en utväg ur fattigdom, vilket skapar en fälla där arbetare är fast i osäkra och ohälsosamma miljöer. Litiumutvinningen i ‘litiumtriangeln’ – som omfattar Chile, Bolivia och Argentina – hotar livsuppehället för ursprungsbefolkningar och har redan orsakat stora ekologiska och sociala skador, med en efterfrågan som väntas öka tiofalt inom det kommande decenniet. Denna utveckling förstärks av att de största reserverna finns i länder med svaga sociala och miljömässiga styrsystem, där beroendet av råvaruexport ofta är stort på både individ- och statsnivå. Tillverkningen av “ren” energi är därmed inte fri från problem utan är sammanflätad med neokoloniala beroenden och ekosystemförstöring. Att hantera dessa frågor kräver både sociala reformer, som att förbättra säkerhetsstandarder och förhindra barnarbete, och teknologiska innovationer, till exempel utveckling av batterier med mindre kobolt.

Samtidigt kan energiomställningen få negativa konsekvenser för oljeproducerande stater, som riskerar ekonomiska problem och politisk oro när efterfrågan på fossila bränslen minskar och så kallade “strandade tillgångar” uppstår. EU:s ambitiösa “Green Deal” illustrerar komplexiteten i dessa frågor och dess konsekvenser för internationella energirelationer är föremål för intensiv debatt. Förnybara energikällor har fördelen att de är mer tillgängliga globalt och bygger på regionala elnät, men det finns utmaningar i att skapa rättvisa i tillgången till dessa teknologier. Klimatförändringens effekter drabbar ofta de fattigaste hårdast, trots att de bidragit minst till problemet, vilket skapar nya politiska dilemman kring hur kostnader och fördelar ska fördelas.

De flesta rättviseproblem relaterade till förnybara energisystem är tydligt lokala och märks i medborgarnas vardag och i arbetarnas livsvillkor. Men dessa lokala orättvisor har också en tydlig koppling till internationella relationer och globala energimarknader. Energiomställningen är därmed både en fråga om lokal social rättvisa och om globala geopolitisk omställning, där rättvisa och maktfördelning är avgörande för hur framgångsrik och hållbar denna förändring blir.

Det är viktigt att förstå att energiomställningen inte bara är en teknisk och ekonomisk utmaning utan också en djupt social och politisk process. Att säkerställa rättvisa kräver insikter om hur makt och resurser fördelas både inom och mellan länder, och hur klimatåtgärder kan påverka olika grupper olika. Rättvisa i energiövergången är därför avgörande för att undvika nya former av exploatering och för att skapa en hållbar framtid där teknologiska framsteg inte sker på bekostnad av mänskliga rättigheter eller miljön.

Hur påverkar utvecklingen av gemenskapsenergi EU:s energipolitik och relationer med Ryssland?

Energirättvisa är ett ämne som förknippas med sociala och miljömässiga frågor på lokal nivå, men dess konsekvenser sträcker sig längre än så. Det handlar inte enbart om att rättvist fördela energiresurser inom ett land, utan även om att förstå de globala och internationella relationer som påverkas av lokala energiprojekt. I en värld där förnybar energi spelar en allt större roll, påverkar lokala beslut på energiområdet även de mest komplexa geopolitiska relationerna.

Framväxten av RECs har varit föremål för både politiskt stöd och motstånd. På mikronivå, det vill säga på den lokala eller subnationella nivån, har stödet från lokala myndigheter och kooperativa initiativ varit avgörande för RECs framgångar. Regleringar som exempelvis feed-in-tariffer och skatteincitament har möjliggjort för gemenskaper att investera i förnybara energikällor. I Tyskland, där stödsystemet mellan 2000 och 2014 minskade marknadsrisken för förnybara energianläggningar, blev kooperativ och lokala aktörer viktiga aktörer på energimarknaden. På motsvarande sätt har Danmark sett en hög andel vindkraftverk ägas av kooperativ, där hela 40 % av vindkraftverken 2002 ägdes av kooperativ.

Således, medan energirättvisa traditionellt sett har varit ett lokaliserat fenomen, kan de beslut som fattas på dessa mikronivåer få långtgående konsekvenser på högre politiska nivåer. När EU:s gemenskapsenergiutveckling påverkar energipolitiken på makronivå har detta också geopolitiska konsekvenser, särskilt i relationen mellan EU och Ryssland. Denna utveckling av förnybar energi på lokal nivå har fört med sig förändringar i energiberoendet, och därmed EU:s externa relationer, vilket gör energirättvisa till en fråga som rör internationella relationer snarare än enbart inhemska angelägenheter.

Regeringar i Ryssland missade de geopolitiska effekterna av att EU:s lokala och nationella energistrategier började påverka de övergripande energiberoendena i Europa. Rysslands strategiska förhållande till vissa EU-länder, där energisamarbete varit en viktig del av politiken, har gradvis förändrats som resultat av att EU-länder har ökat sitt engagemang i gemenskapsdrivna förnybara energiprojekt. Detta har lett till att EU:s relationer med Ryssland inte längre enbart definieras av energiimport, utan också av frågor om energieffektivitet, decentralisering och långsiktig hållbarhet.

Utvecklingen av gemenskapsenergi har därmed blivit en viktig aspekt i de geopolitiska spänningarna mellan EU och Ryssland. Detta fenomen återspeglar hur små förändringar på lokal nivå i energisystemet kan omforma stora internationella relationer. Vidare belyser det hur energirättvisa, som handlar om att ge människor större kontroll över sina energiresurser, kan spela en avgörande roll i att omforma både inhemska energimarknader och internationell politik.

Det är viktigt att förstå att de lokala energiprojekten inte bara handlar om att ge människor tillgång till energi, utan om att skapa en helt ny dynamik i hur energi produceras, distribueras och konsumeras på global nivå. Detta leder till att energirättvisa måste ses i ett större sammanhang där geopolitiska, ekonomiska och sociala faktorer samverkar på olika nivåer. Den som vill förstå hela bilden av energirättvisa måste därför också beakta hur globala energiberoenden, marknader och politiska relationer påverkas av lokala och nationella beslut.

Hur påverkar förnybar energi internationell politik och geopolitik?

Den globala energiomställningen mot förnybar energi ses som ett svar på samtidens växande behov av energi och en åtgärd för att minska miljöpåverkan (IPCC, 2018, s. 9). Många beslutsfattare och aktörer världen över betraktar inte längre de ekonomiska kostnaderna för att främja miljömässig hållbarhet i energisektorn som ett hinder för ekonomisk och samhällelig utveckling. Istället ses hållbarhet i allt högre grad som en lovande investering i framtidens industrier och innovationer (OECD, 2019), vilket gynnar kommande generationer. I detta sammanhang har internationella överenskommelser som Parisavtalet och FN:s globala mål för hållbar utveckling (SDG) samlat majoriteten av världens länder bakom mål som att begränsa den globala uppvärmningen och säkerställa tillgång till prisvärd och ren energi. Ur detta perspektiv verkar det som om stödet för förnybar energi och hållbarhet inte bara leder till ekonomisk utveckling utan också till större enighet på internationell nivå.

När det gäller energi är dock nya utvecklingsvägar och samarbeten endast en del av berättelsen; geopolitiska rivaliteter är den andra: ekonomiska klyftor, frågor om suveränitet och energisäkerhet, maktkamper och den fortsatta användningen av fossila bränslen präglar fortfarande den globala energipolitiken. Denna utveckling ger upphov till frågor om hur förnybar energi och hållbar utveckling kan påverka internationell stabilitet och geostrategisk konkurrens. Förnybar energi – särskilt solenergi – är en nyckelkomponent i denna förändring och kopplar samman idéer om hållbar utveckling med globala geopolitiska utmaningar.

Hållbar utveckling har historiskt sett varit nära knuten till frågor om miljö, energi och geopolitik. Intellektuell ansträngning för att definiera hållbar utveckling och geopolitiska problem kan vid första anblick verka avlägsna från varandra, men i själva verket är de djupt relaterade. Begreppet hållbarhet har uppkommit som en reaktion på geopolitiska strider som hotar att underminera livets förutsättningar på jorden. Till exempel utgjorde rapporten "Our Common Future" från Världskommissionen för miljö och utveckling en uppmaning till multilateralt samarbete (Langhelle, 2017). Med hållbarhet som ett hållbart utvecklingsväg har de geopolitiska interaktionerna mellan nationer förändrats och blivit mer präglade av strävan efter hållbarhet.

I de tidiga stadierna av den globala hållbarhetsrörelsen var frågor om förnybar energi, miljö och geopolitik tätt sammanflätade. Ett exempel på detta är Svante Odens artikel från 1967, som belyste den nya miljöfrågan kring surt regn, orsakad av svavelutsläpp i Europa. Detta problem, som inte kunde hanteras nationellt, ledde till internationella politiska åtgärder och samarbete för att bekämpa luftföroreningar, vilket satte grunden för framtida globala miljöavtal.

Amory B. Lovins arbete från 1976, som förespråkade en framtid för småskaliga, rena och förnybara energikällor i stället för stora centraliserade system som förlitar sig på fossila bränslen och kärnkraft, är ett ytterligare exempel på hur energi, hållbarhet och geopolitiska stridigheter har varit nära relaterade. Lovins förespråkade för en "mjuk väg" för energiutveckling, där effektiv användning av energi och snabb utveckling av förnybara energikällor stod i kontrast till den "hårda vägen" som byggde på att expandera centraliserad teknologi som främst baserades på fossila bränslen.

Förnybar energi och dess roll i den globala utvecklingen bör förstås som mer än bara ett tekniskt eller ekonomiskt val. De är en del av ett större geopolitiskt och historiskt sammanhang där energipolitik, hållbarhet och internationella relationer är tätt sammanlänkade. För solenergi är den potentiella geopolitiska betydelsen enorm, då den erbjuder lösningar på både utvecklings- och energisäkerhetsutmaningar samtidigt som den kan minska beroendet av fossila bränslen och ge ökad geopolitisk stabilitet i länder som är beroende av importerad energi.

Endtext

Hur kan den globala energiövergången påverka Rysslands geopolitiska makt och stabilitet?

Fossilbränslebaserade intäkter spelar en central roll i Rysslands förmåga att finansiera grundläggande offentliga tjänster såsom utbildning, hälsovård och socialt skydd, vilket i sin tur bidrar till regimens stabilitet och accepterande bland befolkningen. Den ryska staten använder både infrastrukturella och omfördelande mekanismer på ett komplementärt sätt för att vinna och befästa befolkningens lojalitet samt stärka regimens motståndskraft. Den infrastrukturella mekanismen innefattar användningen av offentliga tjänster och tjänstemän, i huvudsak finansierade av fossila intäkter, som agenter för regimens konsolidering, medan den omfördelande mekanismen innebär att fonder som exempelvis jordbruksbidrag fördelas för att mobilisera befolkningen till förmån för regimen (Forrat, 2019; Kvartiuk & Herzfeld, 2021).

Denna geopolitiska strategi har i hög grad underlättats av de olje- och gasintäkter som Ryssland samlat på sig sedan 2000-talet (Henderson & Mitrova, 2020). I ett mer direkt sammanhang har Ryssland också använt sin dominerande position som gasleverantör till ex-sovjetiska och sydost- samt östeuropeiska stater för att utvinna politiska eftergifter och lojalitet. Detta har inneburit att Ryssland har kunnat locka dessa stater till lukrativa energideals, splittra EU-länderna i deras relationer med Ryssland och USA, och på så sätt förlänga sitt nätverk av allierade. Exempel på detta inkluderar Polen, de baltiska staterna, Tyskland (med Nord Stream 1 och 2), Bulgarien och Grekland (med South Stream) samt Ungern. Länder som Grekland, Bulgarien och Ungern har inte blivit fullfjädrade allierade med Ryssland, men de följer en mer multivektorpolitik än vad man skulle förvänta sig av EU- och NATO-medlemmar.

Fossilbränsleintäkter ger Ryssland ett betydande inflytande över sina finanser, medan de stora reserverna av olja och gas ger landet ett starkt förhandlingsläge. Dessa resurser har också gjort det möjligt för Ryssland att ingå partnerskap med multinationella företag och låna pengar från Kina, särskilt efter västs sanktioner post-2014. Den ekonomiska och politiska återupplivningen av Ryssland, som inte skulle ha varit möjlig utan de intäkter som fossila bränslen genererat, har ökat landets globala status och inverkan på internationell politik.

Fossilbränslen har alltså gett Ryssland en stark strukturkapacitet på flera fronter – säkerhet, produktion, finans och kunskap – som har byggt upp landets globala makt. Men när den globala energiövergången får ökat genomslag, kommer denna strukturkapacitet att hotas. Övergången från fossila bränslen till förnybara energikällor kommer att innebära minskad efterfrågan på olja och gas och därmed också lägre priser på fossila bränslen. Detta innebär att Rysslands tidigare geopolitiska strategier, som baseras på fossilbränsleintäkter, riskerar att urholkas. Även om Ryssland i ett kortare perspektiv kan sträva efter att maximera sina exportvinster innan efterfrågan minskar, kommer den långsiktiga effekten av den globala energiövergången att utgöra ett allvarligt hot mot Rysslands geopolitiska inflytande och de resurser som hittills har hållit landets globala maktposition stark.

Vid denna tidpunkt riskerar Ryssland att stå inför geopolitisk isolering, där deras beroende av fossila bränslen leder till "stranded assets" som förlorar sitt värde när marknaden för fossil energi avtar. Detta förändrar fundamentalt den geopolitiska dynamiken och hotar Rysslands förmåga att påverka globala beslut på områden som säkerhet, ekonomi och internationella relationer. Fossilbränslen är således inte bara en ekonomisk resurs för Ryssland, utan också en grundläggande pelare för dess politiska och geostrategiska inflytande.

Hur kan Sub-Sahariska Afrikas Energiomställning Främja Social och Ekonomisk Utveckling?

Ändå finns det ett enormt potential för utveckling av förnybara energikällor som sol-, vind- och geotermisk energi. Sub-Sahara Afrikas territorium erbjuder stora möjligheter för att bygga upp energi­produktion och -distribution med hjälp av förnybara resurser, vilket skulle kunna driva på både ekonomisk och social utveckling. Regionen besitter också mineralresurser som är avgörande för den globala övergången till låga koldioxidutsläpp, såsom kobolt i Demokratiska republiken Kongo (DRK) och bauxit i Guinea. Detta ger Sub-Sahara Afrika en möjlighet att inte bara möta sina egna energibehov utan också bli en viktig aktör på den globala energiarenan.

För att fullt ut kunna utnyttja dessa resurser krävs emellertid en rad åtgärder. En samordnad industriell omvandling, baserad på både offentlig och privat investering, skulle behöva planeras på nationell nivå, för att säkerställa att dessa energiresurser används effektivt för att stärka de lokala samhällena och skapa långsiktig ekonomisk tillväxt. Men för att detta ska vara möjligt krävs en rad reformer, både politiskt och ekonomiskt, för att skapa en stabil grund för investeringar och ett effektivt utnyttjande av de lokala resurserna.

Den unga befolkningen i Sub-Sahara Afrika, där över 60 % är under 25 år, ger regionen en stor arbetskraftspotential. Detta demografiska tryck innebär att omkring 12 miljoner unga människor söker arbete varje år, vilket ställer stora krav på ekonomins förmåga att skapa tillräckligt med jobb och infrastruktur för att stödja dessa unga vuxnas behov. Dessutom är det låga produktivitetsnivåerna inom jordbruket och industrin ett hinder för konkurrenskraften gentemot andra framväxande marknader, särskilt i Asien.

För att säkerställa en hållbar utveckling och kunna tillgodose de växande energi­behoven i regionen krävs det att man samtidigt arbetar för att förbättra utbildning, infrastruktur och institutionell kapacitet. En integrerad strategi som förenar energiomställning med social och ekonomisk utveckling skulle kunna skapa en stabilare grund för tillväxt, samtidigt som den skulle minska regionens beroende av fossila bränslen och råvaru­export. En sådan strategi måste inkludera förbättrade politiska ramar, stärkt kapacitet för planering och investering, samt mer samarbete mellan offentliga och privata aktörer.

I en värld där klimatförändringar och energiomställning är centrala globala frågor, kan Sub-Sahara Afrika spela en avgörande roll. Regionens potential att bli en ledande producent av förnybar energi, kombinerad med dess enorma mineralresurser och växande arbetskraft, ger en unik möjlighet för en hållbar och rättvis global energiframtid. Men för att denna potential ska förverkligas krävs det en långsiktig, strategisk planering och ett starkt engagemang från alla aktörer – nationella regeringar, internationella samarbeten och den privata sektorn – för att bygga upp regionens energi­infrastruktur och skapa ett rättvist och hållbart samhälle.