Varför känner Trump-anhängare sig hotade av invandrare och hur påverkar det deras inställning till immigration?

Skillnaderna i upplevelsen av hot mellan politiska grupper är påfallande och tydligt kopplade till ideologiska identiteter. Bland liberaler är det vanligt att känna sig hotad av rasister, inkomstklyftor och konservativa, där över 70–80 procent anger dessa faror som reella. Bland Trump-anhängare är däremot känslan av hot betydligt lägre i dessa frågor, ofta runt 15–40 procent. För dem som identifierar sig med Trump och ofta med en securitarian världsbild, handlar hot främst om “outsiders” – människor utanför deras grupp som anses utgöra en risk mot deras trygghet och resurser.

Securitarianismen innefattar en tro på att insiders – de som tillhör den egna gruppen – måste skyddas från dem som utnyttjar systemet, till exempel genom att ta emot förmåner utan att ha förtjänat dem. Denna grupp fruktar att omfördelningspolitik och sociala skyddsnät ska gynna outsiders och på så sätt försvaga insiders. Ett tydligt exempel är Trump-administrationens förslag att begränsa invandring från personer som förväntas bli beroende av statliga bidrag, med syftet att ändra budskapet på Frihetsgudinnan till att välkomna endast “trötta och fattiga” som kan klara sig själva utan att bli en börda för samhället.

Det är alltså inte alla hot som upplevs lika starkt. Trump-anhängare känner sig specifikt hotade av invandrare och andra utomstående personer, men i mindre grad av abstrakta hot som naturkatastrofer, sjukvård eller ekonomiska ojämlikheter. Denna särskilda oro för människor “utifrån” syns tydligt i att 75 procent av Trump-anhängare känner sig hotade av invandring, medan motsvarande siffra för andra konservativa är 40 procent och betydligt lägre för moderater och liberaler.

Intressant nog är det inte bara graden av hotkänsla som styr inställningen till invandring utan även en grundläggande övertygelse om att det är ens plikt att skydda insiders från outsiders, oavsett personlig känsla av hot. Data visar att även Trump-anhängare som inte personligen känner sig hotade av invandrare ändå i hög grad stödjer restriktioner av immigration. Det antyder att deras politiska ställningstaganden bottnar i en ideologisk securitarian hållning, snarare än enbart i personlig oro.

Vidare visar analyser av uppfattningar om invandrare att alla grupper, inklusive liberaler, förespråkar minskad invandring när de har en negativ bild av invandrare, men skillnaderna i attityder framträder tydligt när människor har en positiv syn på invandring. Trump-anhängare med positiva uppfattningar om invandrare är betydligt mer skeptiska till invandring än liberaler med samma positiva syn. Detta tyder på att ideologiska grundvärderingar hos Trump-anhängare ger ett starkt motstånd mot invandring även när deras personliga uppfattningar är gynnsamma.

Det är också viktigt att förstå att tron på en farlig värld hos Trump-anhängare ofta handlar om en uppfattning om att hoten främst kommer från externa grupper och inte från inre strukturella problem eller eliter som har makt och rikedom. Om frågorna formulerades så att faran utgick från etablerade makthavare, skulle troligen svarsmönstren vara annorlunda och kanske visa större oro bland andra grupper än bland Trump-anhängare.

Det är avgörande att inse att upplevelsen av hot inte är universell eller objektiv utan djupt färgad av ideologiska identiteter och världsbild. Att förstå denna dynamik kan förklara varför vissa grupper prioriterar vissa frågor och varför kommunikation och politik ofta fastnar i polariserade positioner. Hotet handlar inte bara om faktiska risker utan om symboliska gränser mellan “vi” och “dom” och en önskan att bevara gruppens integritet och resurser. För läsaren är det centralt att se hur denna securitarianism fungerar som en psykologisk och politisk kraft, som formar perceptioner, attityder och beteenden på djupet, bortom enkla rationella överväganden.

Varför har mänskligheten så svårt att hantera "stora ledare"?

I mänsklighetens långa historia har små jägar- och samlarsamhällen systematiskt fördömt och utstött individer som uppvisade arrogans och en överdriven känsla av egen betydelse. En äldre medlem i en sådan grupp förklarade att när en ung man dödade mycket kött, kunde han börja betrakta sig själv som överlägsen andra och kräva överdriven respekt. Gruppen accepterade aldrig detta, eftersom sådan stolthet kunde leda till våld inom gruppen. För att motverka detta talade de ofta nedvärderande om hans insatser, så att hans status aldrig skulle växa sig för stor. Denna typ av "anti-stor-man-beteende" verkar ha varit universell.

Det är därför intressant att reflektera över hur en art som i hundratusentals år aktivt motarbetat just denna typ av dominans, kunde välja en ledare som Donald Trump, känd för sin arrogans, självutnämnda expertis och starka självmarknadsföring. Svaret finns i de evolutionära tryck som har format olika mänskliga personlighetsdrag. Vissa människor – de som kan kallas securitarianer – är mycket medvetna om yttre hot och vill prioritera säkerhet och homogenitet inom gruppen. De är villiga att acceptera starka ledare som kan ena och försvara gruppen mot dessa hot, även om dessa ledare uppvisar "stor-man"-drag.

I modern politik översätts detta ofta till höger-vänster-konflikten. Högern, särskilt dess nationalistiska och nativistiska delar, är starkt fokuserad på att skydda mot yttre hot och att upprätthålla gruppens enhet genom strikta normer. Vänstern oroar sig mer för maktkoncentration och orättvisor inom gruppen och är generellt mer benägen att välkomna mångfald och förändring. Detta primära dilemma formar alla andra politiska debatter – från ekonomiska skattesatser till sociala frågor – även om dessa kan verka ytligt skilda.

Securitarianer ser ofta på outsiders som ett hot mot gruppens sammanhållning, definierat utifrån skillnader i hudfärg, språk, religion eller kultur. De uppfattar dem som underminerande för det trygga och homogena samhället. I deras ögon är de som inte ser eller tar hoten på allvar ännu farligare, eftersom de riskerar att underminera säkerheten inifrån. Denna vaksamhet gör att securitarianer har svårt att acceptera politiker som uttrycker sig försiktigt eller söker kompromisser – för dem är starka, tydliga ledare som prioriterar gruppens säkerhet avgörande.

Det finns politiker som försöker utge sig för att vara securitarianer, men som saknar den genuina "vibrationen" av äkta övertygelse. De som verkligen har denna inställning är skickliga på att skilja mellan verkliga och falska ledare. Ett exempel är den sena senatorn John McCain, vars karriär präglades av konservativa värderingar, starkt försvar av nationens säkerhet och en personlig historia av offer och uthållighet, vilket gjorde honom respekterad bland många securitarianer.

Det är viktigt att förstå att denna grundläggande konflikt inte bara handlar om politik i dess vanliga bemärkelse, utan om människans evolutionära arv och de djupaste rötterna i våra sociala beteenden. Den rymmer både behovet av enhet och trygghet och rädslan för dominans och splittring. Den som vill förstå dagens politiska landskap måste inse att kampen om ledarskap och samhällsordning alltid balanserar mellan dessa två grundläggande uppfattningar om hot och trygghet.

För att fullt ut greppa detta bör läsaren också vara medveten om hur dessa tendenser påverkar sociala relationer och gruppdynamik bortom politiken – i familjer, arbetsplatser och små samhällen. Att förstå denna balans är avgörande för att navigera i en värld där både samarbete och konflikt ständigt samexisterar och där ledarskapets natur är lika komplex som människans egen utveckling.