Hur Frankfurt-skolan och kulturell marxism påverkar den amerikanska politiska scenen

Frankfurt-skolan och de idéer som den bar med sig har genomgått en omvälvande utveckling i amerikansk politik och kultur, särskilt genom den inverkan den har haft på olika politiska strömningar. Deras kritik av traditionella värderingar och institutioner, särskilt den amerikanska konstitutionen, kan ses som en del av ett bredare projekt för att omforma det amerikanska samhället. Idéerna från skolan, där filosofer som Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse var centrala, avvisade idén om en objektiv moral och istället framhävde en kritik av kulturella och sociala normer som de ansåg vara förtryckande.

Det var inte förens efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning som en viss teori började växa fram, vilket hävdade att den kulturella marxismen som Frankfurt-skolan representerade, fört vidare sina idéer genom en mer populistisk kanal, en process som Breitbart beskriver som ett slags "trickle-down intellektualism". Han argumenterar för att det var aktivisten Saul Alinsky som på något sätt sammanfogade dessa idéer från Frankfurt-skolan och kanaliserade dem in i ett mer tillgängligt format för den breda amerikanska befolkningen. Alinskys 1971-handbok Rules for Radicals (Regler för Radikaler) skulle enligt denna teori ha varit den språngbräda där de idéer som en gång var akademiska förlorade sin abstrakthet och blev ett praktiskt verktyg för aktivism. Även om vissa kritik skulle hävda att denna linje är svag, och att en annan intellektuell figur, såsom C. Wright Mills, hade varit mer nära förknippad med Marcuses tankegångar, verkar Alinsky för Breitbart vara en nödvändig länk för att förstå hur dessa radikala idéer växte och spred sig i USA.

Denna intellektuella linje sträcker sig in i dagens politik, där Breitbart och hans likasinnade ser den amerikanska demokratin och dess värderingar som ett resultat av dessa krafter. För honom har den påstådda faran från kulturell marxism blivit den nya fienden i en kulturkrig där Västerlandet, enligt honom, är under angrepp. För att understödja denna linje refererar han ofta till Hillary Clinton, vars senioruppsats var baserad på Alinskys idéer, vilket enligt honom bekräftar att dagens politiska landskap i USA kan härledas till dessa marxistiska influenser.

Begreppet "katedralen", som Neo-Reaktionärerna använder för att beskriva den självorganiserade enigheten inom progressiva idéer, är en del av denna kritik. Katedralen består, enligt dem, av universiteten, media och den offentliga förvaltningen, där progressivismens agenda driver på förändringar som, enligt deras synsätt, leder till socialt förfall. Från kvinnors rösträtt till avkriminalisering av droger, från avskaffandet av traditionella sexuella normer till införandet av etniska studier på högskolor - alla dessa förändringar ses som ett resultat av den progressiva kraften som "katedralen" har drivit fram.

För de som stöder denna linje av tanke innebär detta att demokratin som system inte är en väg till större frihet eller rättvisa, utan snarare ett medel för att bibehålla och utöka makten hos en progressiv elit som inte tar hänsyn till de traditionella hierarkier som enligt deras syn ska bevaras för att samhällen ska vara stabila och välmående. Denna linje av tanke vädjar till en avvisning av jämlikhet och demokrati i dess nuvarande form, och anser att det förflutna bär de svar som samhället måste återupptäcka för att återuppbygga sin ordning.

En viktig aspekt som kan tillföra djupare förståelse för dessa idéer är hur dessa intellektuella och politiska rörelser har interagerat med, och influerat, varandra. Kulturell marxism och neo-reaktionär filosofi erbjuder två olika perspektiv på den västerländska civilisationens utveckling, men de delar en gemensam kritik av det demokratiska och kapitalistiska systemet, även om de föreslår olika vägar framåt. En vidare utforskning av deras historiska och ideologiska rötter kan hjälpa läsaren att förstå de komplexa interaktionerna mellan dessa idéer och hur de fortfarande påverkar dagens politiska klimat.

Hur populism och vrede formar den offentliga sfären: Från universiteten till politiska protester

Populismens uppkomst kan till stor del härledas till de starka känslor av vrede, förbittring och avsky som riktas mot olika grupper inom den etablerade eliten, vare sig det handlar om Wall Streets bankirer, Bryssels byråkrater, politiker från ledande partier eller de kulturella krigarna på opinionssidor. Denna vrede manifesteras genom rop på uppsägningar, fängslanden eller till och med revolution för att förändra rådande förhållanden. Jan-Werner Müller beskriver populismen som en attityd och en känslomässig dimension: "Populister är 'arga'; deras väljare är 'frustrerade' eller lider av 'resentiment'." Dessa känslor är centrala i den populistiska rörelsen, där den politiska agendan ofta drivs av känslor snarare än rationella diskussioner eller kompromisser.

Vreden som drivit dessa protester är inte alltid så enkel att förstå. En student som identifierar sig som könsneutral på Queen’s University förklarar att protesten egentligen inte bara handlade om att tysta föreläsarna utan om deras tolkning av transidentiteter. Enligt denna student var den riktiga orsaken till demonstrationerna ofta förvrängd och osynliggjord, vilket ledde till en fördjupad klyfta mellan olika grupper. Detta visar på behovet av att skapa kommunikation och förståelse för att minska missförstånd och förhindra växande misstänksamhet och hat. Vrede, i enlighet med Martha Nussbaums teorier, kan vara ett värdefullt verktyg när det används för att belysa orättvisor och för att väcka sympati och handling. Dock får denna vrede inte bli ett självändamål, utan bör leda till handling för en bättre framtid.

Detta väcker en viktig fråga om hur man bör hantera den typ av offentliga uttryck som uppstår i protester och sociala rörelser: Hur kan vi göra vreden meningsfull? Inom teater och litteratur är syftet inte bara att framkalla känslor utan att skapa förändring genom att åskådaren inte längre är passiv utan blir delaktig i sitt eget samhälles verklighet. Detta "brytande av den fjärde väggen" är en metod för att få publiken att reflektera över sin egen roll i världen och att göra verklig skillnad i den offentliga sfären.

I diskussionen om yttrandefrihet och dess gränser kan man inte bortse från den skadliga påverkan som vissa typer av tal kan ha på samhället. Stanley Fish menar att yttrandefrihet inte är en absolut rättighet utan måste vägas mot samhälleliga värderingar och den påverkan uttrycken har. Även om politisk korrekthet och socialt tvång är legitim kritik, måste vi också förstå att tal kan ha konsekvenser som går bortom ordens förmåga att bara beskriva verkligheten. Tal handlar inte enbart om att uttrycka tankar, utan om att skapa handling och förändring. Därför måste vi fundera över hur de ord vi yttrar påverkar de som hör dem och vad som händer när gränsen mellan tal och handling suddas ut.

Varför absorberade Alt-Right rörelsen Neoreaktion?

Neoreaktionen var från början ett elitistiskt projekt. Den föraktade massdemokrati och universella värden, och förespråkade istället en teknokratisk eller till och med monarkisk struktur, där staten styrdes enligt principer lånade från företagsvärlden: effektivitet, ordning och hierarki. Yarvins "Unqualified Reservations" var en labyrintisk blogg fylld av sofistikerade historiska analyser, neologismer och dystra metaforer om samtida politik. Han presenterade koncept som "Patchwork", där världen delas upp i små, konkurrerande stadsstater, och där "exit" är viktigare än "voice" – ett begrepp han lånade från Hirschman. Nick Land tog detta ytterligare ett steg, genom att injicera neoreaktionen med accelerationistisk teori och poststrukturalism, vilket resulterade i det han kallade "Dark Enlightenment" – en fusion av teknologisk nihilism och politisk pessimism.

Samtidigt blev de neoreaktionära tänkarna tvungna att förhålla sig till det monster de varit med om att skapa. Yarvin tog tydligt avstånd från vit nationalism, och betonade i flera texter att han inte såg ras som en grund för politisk organisation. Anissimov skrev likaså att “det finns inga vitnationalister” i egentlig mening inom neoreaktionen. Men skadan var redan skedd. Plattformar som Reddit stängde ned centrala Alt-Right-forum, medan Buzzfeed och New York Times dokumenterade hur figurer som Milo Yiannopoulos och Steve Bannon smugglade neoreaktionära memer, ibland med nazistiska undertoner, in i mainstream.

I detta klimat blev accelerationismen en ny väg ut – eller in. Nick Land beskrev hur kapitalismens obönhörliga logik kan driva oss mot en framtid där mänsklig agens förlorar betydelse. Detta gav Alt-Right en kosmisk dimension: de var inte bara reaktionära, de var anti-humanister. De föraktade liberalismens antropocentriska naivitet, och ville ersätta den med ett kallt, maskinellt urval där endast det effektiva överlever.

Att förstå denna ideologiska övergång från neoreaktion till Alt-Right kräver ett erkännande av samtidens intellektuella vakuum. I avsaknad av genuin konservativ teori, fylldes tomrummet med hybrider av cyberpessimism, mytologiserad historia och teknologisk fatalism. De “reaktionära” idéerna som Lionel Trilling menade bara yttrade sig i “irritable mental gestures” hade nu tagit form – inte som politik i traditionell mening, utan som ett nätverk av symboler, kodade narrativ och estetiska affekter.

Det är viktigt att förstå att denna ideologiska bana inte är linjär utan modulär: idéer bryts ned, plockas upp, rekonfigureras. Från Yarvins komplexa teorier om "the Cathedral", till Reddit-memers ironiska rasism, löper en tråd av misstro mot modernitetens löften. Här finns inte bara ett motstånd mot samtiden, utan ett försök att ersätta den med något “post-demokratiskt”, “post-humanistiskt”, och i slutändan kanske “post-politiskt”.

Det som ytterligare fördjupar förståelsen är den underliggande epistemologiska pessimismen. Hos både Yarvin och Land finns en genomgripande idé om att kunskapens infrastruktur – universitet, media, vetenskap – har korrumperats av ideologisk homogenitet. Detta ger deras följare ett slags metakognitiv frihetskänsla: att "se igenom" det falska samförståndet. En sådan epistemologisk revolt legitimerar i sin tur alternativa strukturer – som Urbit – där nya nätverk och kommunikationsformer kan växa fram, isolerade från vad de

Hur Descartes’ Skepticism Led till Traditionell Konservatism och Relativism

För att nå den säkerhet han ansåg vara nödvändig för kunskap, antog Descartes en provisorisk moral där han valde ut ett fåtal maxim för att styra sina handlingar: "För att inte förbli obeslutsam i mina handlingar, medan förnuftet tvingade mig att vara det i mina omdömen, formade jag för mig själv en kod för moral, för tiden som var, som inte bestod av mer än tre eller fyra maxim." Eftersom han måste agera men ännu inte hade funnit några fasta rationella principer att handla efter, drog Descartes slutsatsen att han borde följa de traditioner som råder i hans tid och plats. Hans första maxim blev därför att "lyda lagarna och sedvänjorna i [hans] land, och hålla fast vid den religion i vilken, genom Guds nåd, jag hade blivit uppfostrad sedan min barndom."

Men denna tillfälliga acceptans av traditionen ledde snabbt vidare till en mer fullständig dogmatism när Descartes åtagit sig att vara "så fast och beslutsam i mina handlingar som jag kunde vara, och inte följa mindre troget de mest tvivelaktiga åsikterna, när mitt sinne en gång var beslutat om dem, än om de vore utan tvekan." Denna subjektiva absolutism kom att ersätta, åtminstone tillfälligt, den objektiva övervägandet av förnuft och bevis.

Denna första princip i Descartes’ skeptiska argumentation för en konservativ relativism kommer till slut att förlita sig på förnekandet av förnuftets förmåga att nå de nödvändiga principerna. En av de mest inflytelserika konservativa tänkarna i modern tid, Michael Oakeshott, gick vidare med just denna idé när han förklarade att "en sådan regering [som en konservativ] inte tillsätter en ingrediens av förnuft (hur skulle vi kunna förvänta oss det?) utan av … tröghet och skepticism." Skepticism leder till en form av tröghet där samhället fortsätter i samma gamla spår just för att "det är så vi alltid har gjort det här."

Edmund Burke, som mycket starkt influerade denna konservativa tänkande, såg inte förnuft som den källa för nödvändiga principer. Han hävdade att "vi är rädda för att sätta människor att leva och handla på deras privata lager av förnuft, eftersom vi misstänker att denna lager är liten hos var och en, och att individer skulle göra bättre i att tillgodogöra sig den allmänna banken och kapitalet hos nationerna." För Burke innebär detta att när gamla åsikter och regler tas bort kan förlusten inte mäta, och från det ögonblicket har vi inte längre någon kompass för att styra oss.

På detta sätt förvandlas Descartes’ tillfälliga acceptans av traditionella normer, som till exempel en vägvisare för den vilsekomne resenären i en skog, till en permanent kompass som styr oss mot ett mål.

Burke utvecklar den underliggande metodologin för traditionell konservativ politisk tanke, som bygger på en misstro mot "de felbara och svaga anordningarna av förnuftet", och ett förkastande av abstrakta teorier i relation till människolivet och politiska institutioner. För honom innebär en politisk rättighet inte en universell princip utan en konvention som har vuxit fram inom ett samhälle. Därför måste den moraliska och politiska bedömningen ta hänsyn till de konkreta omständigheterna och konventionella arrangemangen som utgör samhällets struktur.

En sådan finstämd uppmärksamhet på detaljer i omständigheterna står i stark kontrast till abstraktionskraften. Rationalism, enligt Burke, är en missriktad strategi, eftersom de restriktioner vi står inför varierar beroende på tid och omständigheter, och kan inte fastställas med abstrakta regler.

Denna tanke om reformer som bör förändra den existerande ordningen snarare än att helt omvandla den bygger på två viktiga faktorer. För det första, den komplexa samhällsordningen och vår begränsade förståelse av denna ordning innebär epistemiska begränsningar som gör att reformer bör genomföras försiktigt och gradvis. För det andra, eftersom vi människor är vanedjur, är vi vana vid de institutionella arrangemang vi lever under, vilket gör att förändringar som sker inom dessa ramar är lättare att anpassa sig till och förstå.

Hur massmedvetande formar individuella och kollektiva identiteter i en global ekonomi

Massmedvetande är ett fenomen som sträcker sig långt bortom individens omedelbara uppfattning och påverkar inte bara individuella perspektiv utan även den större ekologin av empirisk verklighet. När vi talar om massmedvetande finns det tre nivåer av socialt samspel som är närvarande i varje metronomisk tick. Den första nivån handlar om den sociala varelse som individen är, och dennes medvetenhet om sin socioekonomiska position i förhållande till andra. På mikronivå innebär detta att konsumtionen av "fakta" och "verklighet" inte bara skapar en medvetenhet om positionering, utan även att gemensamma tolkningar och tvistefrågor kring dessa tolkningar höjer individens medvetenhet om hur människor relaterar till varandra.

Den andra nivån rör hur en individs socioekonomiska position relaterar till det omedelbara sociala sammanhanget, till exempel byn eller staden. Genom denna nivå kan en individs positionering stämma överens med den dominerande tolkningen av "fakta" och "verklighet", eller med en minoritets synsätt. Här framträder en kollektiv social medvetenhet som handlar om hur individens plats i den sociala kroppen kan påverka deras uppfattning av världen.

Den tredje nivån handlar om medvetenheten om ett socialt liv som en aktiv kropp av individer och hur denna kropp interagerar med större gemenskaper inom en bredare ekologisk verklighet. På makronivå belyser denna medvetenhet de olika tolkningarna och erfarenheterna av empirisk och historisk verklighet och ger insikt i politikens respektabilitet mellan olika sociala kroppar. Massmedvetande, i detta avseende, ger en ram för att förstå hur socialt samspel och kollektiv identitet formas i en global ekonomi.

Språket, som en bärare av kommunikation, är en kraftfull mekanism genom vilken massmedvetande manipuleras. I ett samhälle där språk används för att skapa och upprätthålla sociala hierarkier, blir varje individ ett objekt för politisk och social kontroll. Individen förlorar sin förmåga att tänka och handla fritt, eftersom de är bundna av de kollektiva känslorna som styrs av makten. Det är denna kollektivism, i kombination med manipulationen av språket, som leder till en situation där hela samhällen blir mekaniserade och formade av externa makter.

Det är viktigt att förstå att även det som ofta anses vara "fiktion", såsom litteratur, kan ha en djupare politisk och social betydelse. Fiktion och fakta är inte skarpt åtskilda; de är sammanflätade i det språk som formar vårt samhälle. Litteraturen, och specifikt romanen som genre, har sedan slutet av 1700-talet varit ett uttryck för den förändrade synen på mänsklig subjektivitet. Den speglar och kritiserar den värld som människor lever i, samtidigt som den använder samma språkliga verktyg som vetenskapen och filosofin för att förstå och beskriva verkligheten.

När vi läser skönlitteratur och vetenskaplig litteratur tillsammans, kan vi bättre förstå hur makten och ideologin formas och överförs genom språket. För både författare och vetenskapsmän innebär skapandet av idéer och begrepp att de använder ett språk som är djupt rotat i de sociala och materiella processerna i samhället. Detta innebär att språket, oavsett om det används för att skapa fiktiva berättelser eller för att förstå empirisk verklighet, är en produkt av de sociala relationerna mellan individer.

I en värld där människor formas genom språket och där deras identitet är knuten till deras socioekonomiska positioner, är det avgörande att vara medveten om den litterära och ideologiska karaktären hos all kommunikation. Både fiktion och fakta är skapelser av språkliga konventioner som på olika sätt påverkar vår förståelse av verkligheten. Litteraturen, med sina metaforer och stilistiska drag, erbjuder oss inte bara en spegelbild av samhället, utan en kritisk reflektion av de maktrelationer och sociala processer som formar vårt sätt att vara.