De många veckorna av sjukdom tärde på mig. Jag avskildes från världen, isolerad, och min kropp förlorade sina funktioner. Smärtan blev min ständige följeslagare, och jag kände hur jag långsamt förlorade min plats bland människorna. Min existens blev en kamp mot både kroppen och omvärldens förakt. Jag började tala för mig själv, utan att veta om någon hörde mig eller inte. Orden som flödade ur mig var irrationella, speglade en förlorad själ som inte längre hade kontakt med den verklighet vi en gång kände.

Under denna period förlorade jag mycket mer än min hälsa. Jag förlorade min mänskliga förmåga att relatera till andra, och jag såg på mig själv genom en spegel som reflekterade en gestalt jag inte längre kände igen. Mina ögon var tomma och utmattade. Mitt hår, som en gång varit fylligt, låg nu som ett slitet täcke på mitt huvud. Jag såg ut som om jag var död – men jag var inte det. Jag var bara en skepnad, en skepnad som ingen längre ville se.

Trots min fysiska förfall var jag inte ensam. Det fanns en ung flicka som ibland tittade på mig. Hennes blick var fylld av både rädsla och en slags trots. Hon påminde mig om Tessie, ett barn jag hade känt innan min sjukdom tog över mitt liv. Tessie och hennes familj försvann under en tid då jag var som mest sjuk, och jag undrade om den lilla flickan visste vad som väntade oss. En ofrånkomlig konfrontation som vi inte kunde undvika.

Ibland när jag gick genom parken på natten såg jag flickan där, ibland med ett leksaksgevär riktat mot mig. Hennes handlingar var inte fyllda av skräck, men av en förståelse för något större. Jag önskade att jag kunde tala med henne, förklara vad jag kände, men min röst var förlorad.

Jag har ofta undrat vad som hänt om jag hade kunnat tala. Hade jag kunnat varna världen för den fara som låg framför oss alla? Skulle någon ha förstått min kamp, min förtvivlan? Eller var jag redan dömd att bli en gåta, en person vars existerande bara var skrämmande för de andra? Mina tankar förlorade sin sammanhang, som om världen jag en gång kände nu var ett avlägset minne. Jag blev den skrämmande gestalten, den som skapade avsky utan att ens vilja det.

Jag känner inte längre något för att förklara. Världen har glömt mig, eller så är det kanske så att världen inte har förstått vad jag var. Kanske var vi alla förlorade i en illusion av normalitet som ingen av oss förmådde se klart genom. Vi kämpar för att hålla oss fast vid något vi inte längre kan förstå, en falsk trygghet som kanske aldrig fanns.

Flickan med leksaksgeväret vet att något inom oss inte är som det ska. Hon ser på mig inte med rädsla, utan med vetskapen om att vi alla är på väg mot något som vi inte kan kontrollera. Jag vill tro att jag har något att säga, men jag är tyst. Och där, mitt i tystnaden, är jag inte längre en person. Jag är bara en skepnad som irrar omkring, osynlig för världen.


Det är lätt att bli förlorad i smärta och förtvivlan när den fysiska kroppen inte längre fungerar som den ska. Men denna fysiska förlust är ofta inte den enda – för vad är en kropp utan en själ som kan interagera med världen och med andra? Förlorad är inte bara vår fysiska styrka, utan också vår mänsklighet. Detta är något som alla måste konfrontera förr eller senare: vad händer när vi inte längre kan vara en del av det samhälle som vi en gång tillhörde? Och vad händer när andra inte längre vill se oss för det vi en gång var?

Världen omkring oss är full av dömande blickar och tyst förakt. Men även i detta förfall finns det något värt att utforska: vår förmåga att konfrontera och förstå vår egen skrämmande existens. Det är inte nödvändigtvis genom ord vi hittar vårt värde, utan genom att acceptera våra egna rädslor och det förfall som vi alla kommer att möta.

Vad hände med min vän? En berättelse om försvinnanden, mysterier och hemliga koder

Kendal tittade ut över sjön med sina kraftiga kikare och stirrade koncentrerat på en specifik punkt vid horisonten. Det var en så kallad "tändpunkt", där varje detalj, varje rörelse, varje skepnad betydde något mer än vad ögat först kan förstå. Han sänkte kikaren, ställde den på bordet och vände sig mot Donlin med ett uttryck som blandade förvåning och allvar. Det var något han såg som inte borde vara där, något som drog hans uppmärksamhet som en magnet. Det var den där figurens återkomst, en varelse som redan en gång varit en del av hans liv, och nu var han tillbaka, på något märkligt sätt.

"Ser du det?" frågade Kendal tyst. "Ser du vad jag ser?" Donlin nickade långsamt och stirrade med en blandning av skepticism och nyfikenhet på den förvrängda silhuetten som rörde sig på fönstrets andra sida. Denna gång var det inte bara en påminnelse om ett förlorat spår, utan en återuppståndelse, en oklarhet som bara kunde dölja ännu fler mysterier bakom sig.

Kendal hade för länge sedan vant sig vid att världen ibland spelade sina egna spel med honom, där ingenting var vad det verkade vara och där varje ledtråd förde honom längre bort från sanningen. Mysteriet som nu presenterade sig var inte det första. Redan för tre månader sedan i Cannes hade han varit inblandad i en annan händelse som påminner honom om detta. Då handlade det om en försvunnen kvinna, och nu var det någon som såg ut att vara den samme mannen, men under förhållanden som var långt mer snåriga.

"Det var en ganska enkel historia då", sa Kendal och svängde kikaren åt sidan. "Men vi får inte glömma att vi inte alltid kan lita på det vi ser. Allt vi ser är inte alltid verkligheten."

När han berättade om mysteriet i Cannes för Donlin, beskrev han hur en viss Jim Galbreath, som tidigare varit en pålitlig vän och en mycket erfaren man, plötsligt försvann under mystiska omständigheter. Galbreath hade varit på en middag ombord på ett fartyg, följt av en taxi till sitt hotell. Några timmar senare var han försvunnen utan ett spår. Polisen hade inte kunnat göra mycket, inte ens ställt några vettiga frågor. För dem var det bara ännu en förlorad själ i den ständiga strömmen av hemlösa och förlorade människor som Cannes så ofta producerade.

"Jag vet att vi har alla våra hemligheter, men vad gör vi när vi står inför något som inte går att förklara?" sa Kendal och såg på Donlin med en allvarlig blick. "Vad om vi aldrig hittar svaret på den här gåtan?"

När Kendal återvände med sin kikare till det udda fönstret på byggnaden framför sig, var det något som inte stämde. Någon hade på sig en förlorad utstyrsel: en skepnad som var för smal, för tynande, för blek, klädd i barnsliga kläder och stora mörka solglasögon. Detta var inte en vanlig person, och ändå var han lika verklig som alla andra på de gator de betraktade. Något var fel.

"Kanske är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt", mumlade Kendal. Men ändå, hans röst bar med sig en oro som var omöjlig att ignorera. "Men jag har lärt mig att ibland är det de mest osannolika ledtrådarna som leder till sanningen."

Så började Kendal förklara koden som han hade sett i den mystiska figuren på fönstret – en kod som hade sin egen historia. Den hade sitt ursprung på hästkapplöpningsbanor där förbjuden gambling hade tvingat spelarna att skapa alternativa sätt att kommunicera resultat på. Det var en kod, ett system för att skicka meddelanden utan att fångas, en kod som kunde hålla hemligheter bakom varje blinkning. Kendal förstod nu att det han såg inte bara var en person i konstiga kläder, utan en signal om något mycket större, något farligare än han först hade trott.

"Vi har alla rätt att vara misstänksamma, Donlin", sa Kendal. "För det här är inte bara ett återkommande mysterium. Det handlar om något mer. Någon försöker dölja något, och vi är på väg att avslöja det."

För alla som söker sanningar bakom ytan, finns det ett ständigt krav på att inte bara titta utan att verkligen se. Och i denna värld av försvinnanden och koder är det svårt att veta var man ska börja. Men en sak är säker: ibland är det vi tror oss förstå bara en skepnad av det som verkligen sker.

Vad drev Mary Read och Anne Bonny att bli pirater?

Mary Read och Anne Bonny var utan tvekan två av historiens mest kända kvinnliga pirater. Deras liv, fyllt av äventyr och brott, har blivit ett symbol för den frihet och råhet som präglade den gyllene pirattiden. Men deras väg till piratlivet var inte som andra. Båda hade levt hemliga och ombytliga liv som män innan de slutligen avslöjade sina sanna identiteter. Deras berättelser, som förenar mod, list och en djärv vilja att bryta mot samtidens normer, ger en inblick i vad det innebar att vara kvinna i en värld där könsroller var strikt definierade och ofta okompromissbara.

Mary Read föddes som ett oönskat barn, och från en tidig ålder hade hon redan fått lära sig att leva utanför samhällets förväntningar. För att undkomma sitt öde som ett försummat barn klädde hon sig som en pojke och levde under denna förklädnad. Efter att ha gått in i armén, där hon framgångsrikt dolde sin verkliga könsidentitet, fortsatte hon att utmana samhällets regler genom att bli sjöman och senare pirat. Hennes fysiska styrka, erfarenhet av armélivet och hennes djärvhet gjorde henne till en formidabel motståndare på sjön, och det var just här, bland piraterna, som hon skulle finna sitt öde.

Anne Bonny, en annan kvinna som valde att bryta med de normer som samhället satte på kvinnor, hade också en turbulent uppväxt. Hon växte upp under ganska privilegierade förhållanden, men efter att ha fått reda på sin fars många affärer och sina egna känslomässiga konflikter, rymde hon och började leva ett mer utmanande liv, vilket till slut ledde henne till piraternas värld. Hon bytte kön på samma sätt som Mary och gick under manlig förklädnad ombord på ett piratskepp. När hon stötte på piraten Calico Jack Rackham, var det hans besättning som skulle få uppleva en annan sida av piratlivet: när de två kvinnor inte bara var modiga krigare utan också de som inte räddes att slå tillbaka mot de män som försökte domdera över dem.

Deras resa till piratlivet började på var sin väg, men deras sammanflätade öden skulle vara ofrånkomliga. Calico Jack, som hade en piratbesättning som var bland de mest kända på sin tid, skulle få uppleva både deras mod och deras stora inverkan på piratlivet. Till en början förblev Mary och Anne dolda bakom sina maskeringar, och deras kön var en hemlighet som ingen misstänkte. Det var en tid då kvinnor som levde i hemlighet som män faktiskt var en slags subkultur, och deras öden liknade ofta varandra. Kvinnorna på sjön, i synnerhet Mary och Anne, hade en överlevnadsinstinkt som gick utöver de fysiska fysiska förmågor som traditionellt förknippas med piratliv.

Men en olycklig händelse skulle avslöja deras hemligheter. Under ett bråk ombord på skeppet avslöjade Mary Read av misstag sitt bröst för en man ombord som, mycket förvånad, inte visste vad han skulle tänka. Det blev snabbt klart för alla att hon inte var den man hon hade utgett sig för att vara, men samtidigt som hon var tvungen att konfrontera verkligheten om sitt kön, var det en oväntad konsekvens som skulle följa. Och som för att förtydliga vilken livsstil de levde, valde Mary Read att utmana en duell mellan två män, för att rädda sitt hjärtas man från döden. Det var i detta ögonblick som hennes styrka, beslutsamhet och hängivenhet till sin partner blev tydlig för alla. I slutet av duellen var Mary Read den som stod som segrare.

Mary och Anne förblev två av de mest betydelsefulla kvinnliga piraterna genom tiderna, som slog mot det förväntade, utmanade samhällets regler och, framför allt, satte sin prägel på piratlivet på ett sätt som för alltid skulle bli ihågkommet. De var mer än bara medlemmar i Calico Jacks besättning; de var pirater i hjärtat, var de än seglade. Men deras fria liv kom till ett abrupt slut, som för många andra pirater, genom fångenskap och avrättning. Calico Jack, likaså, dömdes och avrättades, men inte innan Anne Bonny och Mary Read hade sett honom för sista gången.

Historien om dessa två kvinnor ger inte bara en inblick i piraternas värld utan även en reflektion över kön, identitet och frihet i en tid då sådana begrepp inte var något man vanligtvis diskuterade eller ens förstod. För Mary och Anne, som vi idag ser på som symboler för kvinnors kamp mot traditionella samhällsnormer, var piratlivet ett sätt att återta sin egen frihet och kämpa för den rätt att vara den de ville vara. De levde ett liv präglat av äventyr, men också av djupa relationer och passioner som för alltid skulle definiera deras plats i historien.

Hur politik och skatter påverkar de kreativa yrkena och individens rättigheter

De kreativa yrkena, trots sitt betydande bidrag till samhället, är ofta de mest underprivilegierade i dagens ekonomiska landskap, på samma sätt som medeltida livegna. Detta trots att de kreativa individerna själva, de som har den största rättigheten att uttrycka sig fritt, sällan har förmågan eller modet att försvara sina rättigheter på det professionella planet, när det handlar om något större än individuella, ofta egocentriska orsaker. En dålig lag, vars ursprung är förankrat i gamla traditioner och föråldrade sanktioner, bör inte ha rätt att fortleva i framtiden bara för att det en gång var normen. Samma logik borde också gälla för det som händer med kreativa rättigheter. Att något har varit på ett visst sätt i hundratals år är ingen ursäkt för att upprätthålla det, om det inte längre fungerar eller rättfärdigas av samtida behov.

De flesta nationer, inklusive USA, fortsätter att slåss med lagar som tillåter att vissa individer, snarare än att skapa något nytt, istället "stjäl" andras intellektuella arbete och gör det till sin egen ekonomiska fördel. Detta är den typ av framsteg som jag, och många andra med mig, vill vara utan. Medan ekonomiska frågor som inflation diskuteras flitigt, ser man en udda, men ändå givet logik som säger att högre skatter ska vara lösningen på ökade levnadskostnader. Detta leder till en inflationär spiral: om bilar blir dyrare att producera, ökar skatter på producenterna som tvingas höja priser för att täcka sina ökade kostnader, vilket gör att konsumenterna får betala mer för samma varor. Detta gäller inte bara fysiska produkter, utan också skapande av intellektuellt och kulturellt arbete, där skatter ibland har en direkt negativ effekt på den kreativa produktionen.

Det mest skrämmande i hela situationen är att den normala förutsättningen i politiska debatter tycks vara att skatterna måste höjas för att lösa problem som de själva har varit med om att skapa. Detta skapar en situation där en diskussion om varför vi egentligen behöver höja skatterna blir sekundär, medan det främst handlar om när och hur mycket, utan att ifrågasätta själva grunderna för systemet. Det är som en skapande konstnär vars arbete tvingas omvandlas till en gemensam tillgång för samhället, utan att någon ifrågasätter om det är rättvist eller ens nödvändigt.

Kreativa personer, som författare, konstnärer och musiker, har en särskild anledning att känna bitterhet inför skattesystemet. Deras rättigheter och förmåga att skapa kan bli snedvridna på sätt som inte drabbar många andra yrken. De är inte garanterade något minimipris för sitt arbete. De har inte samma typer av ekonomiska skyddsnät som till exempel en lantbrukare, som kan få en säker inkomst från sina produkter. När en kreativ person säljer sina rättigheter, som filmrättigheter eller bokrättigheter, beskattas dessa inkomster som vanlig inkomst – medan andra som handlar med dessa rättigheter får behandla dem som kapitalvinster. Det är en orättvisa som sällan adresseras eller diskuteras på ett effektivt sätt.

Det är svårt att förstå varför kreativa yrken inte får samma typ av ekonomiska skydd och fördelar som många andra branscher. De borde inte behöva bära den ekonomiska bördan av samhällets strukturer, särskilt när deras egna resurser – deras skapande förmåga – är en begränsad tillgång. För att ge verkligt stöd till dessa yrken behöver systemet göras mer rättvist, kanske genom att ge skattelättnader för författare och konstnärer, så att de kan behålla mer av den inkomst de genererar.

Det skulle vara en verklig, omedelbar hjälp för skapande yrken om politiska beslut som rör beskattning av intellektuella rättigheter ändrades. Författare och andra kreatörer skulle kunna få den fulla inkomst de förtjänar, utan att behöva förlora en del av den genom obefogad beskattning. Det skulle uppmuntra fler att skapa och bidra till vårt kulturella landskap.

Det är en enkel lösning som skulle ha stor betydelse för kulturen, men som sällan tas upp i politiska samtal. Trots de stora summor som samlas in genom skatter och det välkända stödet för konstnärlig verksamhet, är det fortfarande mycket svårt för skapande individer att få rättvisa villkor för sina insatser. Det innebär inte bara en ekonomisk förlust utan också en förlust för hela samhället, som berövas de kreativa uttrycken och den konstnärliga utvecklingen.

Det är lätt att förstå varför politiker kan vara tveksamma inför att förändra systemet; skatter är de viktigaste verktygen i statens budget. Men det borde vara möjligt att hitta lösningar som inte innebär att konstnärer, författare och andra kreativa individer tvingas bära en oproportionerlig del av bördan.