Hur Trump-administrationen Påverkade Immigrationspolitiken och Samhället

Trump-administrationen införde en mycket strängare och mindre diskretionär politik när det gällde att avvisa papperslösa immigranter. Under budgetåret 2019 angav endast 3 procent av de begärda avvisningarna under Trump-administrationen kriminalitet som grund, till skillnad från cirka 50 procent av avvisningarna under Obama. Trump erkände att hans slutliga mål var att tvinga alla papperslösa immigranter att lämna USA eftersom de hade brutit mot lagen genom att olagligt komma in i landet. "För de som är här illegalt idag och söker legal status, kommer det bara att finnas en väg: att återvända hem och ansöka om återinträde som alla andra", sa han. "Det kommer inte att finnas någon amnesti. Vårt budskap till världen kommer att vara detta: Du kan inte få legal status eller bli medborgare i USA genom att olagligt komma in i vårt land… Det kommer inte att fungera så här. De dagarna är över."

En del av hans åtagande att eliminera amnesti-alternativ för papperslösa immigranter inkluderade ett hot om att återkalla programmet DACA (Deferred Action for Childhood Arrivals), ett program från Obama-eran som gjorde det möjligt för cirka 700 000 unga människor, som olagligt hade förts till USA som barn, att arbeta och gå i skolan utan rädsla för deportation. Trump beskrev detta program som en konstitutionellt ogiltig exekutiv åtgärd.

Trump lovade också att hårdare driva verksamheter som anställde papperslösa arbetare, för att eliminera de ekonomiska incitamenten för människor att korsa gränsen olagligt. I januari 2018 genomförde ICE (Immigration and Customs Enforcement) en rad samordnade razzior på nästan hundra 7-Eleven-butiker över hela USA och arresterade ett dussin arbetare som misstänktes vara utan laglig status. I augusti 2019 genomförde ICE den största åtgärden hittills, där nästan 700 personer greps vid en razzia mot kycklingbearbetningsanläggningar i Mississippi.

Kritiker hävdade att papperslösa immigranter i stor utsträckning arbetade med jobb som amerikanska medborgare inte ville ha. De påpekade att dessa åtgärder splittrade familjer, skapade rädsla och ångest i invandrargrupper och förvärrade en nationell arbetskraftsbrist för lågkvalificerade arbetare. Förespråkare för immigranträttigheter påpekade också att två tredjedelar av alla obehöriga immigranter hade bott i USA i mer än ett decennium, vilket gjorde det troligt att de hade etablerat hem, företag och familjer, betalat skatt, och skapat djupa band till sina samhällen, samtidigt som de hade få förbindelser med sina ursprungsländer.

Förutom att stärka genomdrivandet av lagarna för att förhindra illegal immigration, sökte Trump också begränsa legal immigration. "Vi har tagit emot 59 miljoner immigranter till USA mellan 1965 och 2015. Många av dessa ankomster har berikat vårt land", sa han. "Men vi har nu en skyldighet till dem och deras barn att kontrollera framtida immigration." Trump föreslog att avsluta "kedjeimmigration" genom att eliminera långvariga regler som tillåter amerikanska medborgare att sponsra nära familjemedlemmar för legal immigration. Han föreslog också att avskaffa "visumlottteriet" – den så kallade Diversity Immigrant Visa-programmet, som skapades under Immigration Act of 1990 och som tilldelade 55 000 visum årligen för ansökande från länder som skickade ett litet antal immigranter till USA under de senaste fem åren.

I juni 2018 upprätthöll den amerikanska högsta domstolen en reviderad version av reseförbudet som begränsade inresan för medborgare från Iran, Libyen, Somalia, Syrien, Jemen, Nordkorea och Venezuela. Trots att de första fem länderna hade majoritetsmuslimska befolkningar, fann majoriteten att förbudet baserades på legitima nationella säkerhetsbekymmer och inte på religiös fientlighet. Fram till september 2019 hade reseförbudet lett till att mer än 31 300 ansökningar nekades visum, och det hade också beviljats 7 600 undantag, vilket motsvarade mindre än 6 procent av alla ansökningar.

Som en del av reseförbudet förbjöd Trump också oberoende av varaktigt inresande av flyktingar från det syriska inbördeskriget och stoppade tillfälligt USAs flyktingbosättningsprogram för att säkerställa att flyktingarna fick adekvat granskning och inte utgjorde ett hot mot nationell säkerhet. Kritiker påpekade att flyktingar redan genomgick en omfattande säkerhetsgranskningsprocess som kunde ta upp till två år, och att ingen av de 800 000 flyktingar som bosattes i USA sedan 11 september 2001 hade varit inblandad i terroristverksamhet.

Trump-administrationen minskade också det årliga antalet flyktingar som fick tas emot till USA, med en rekordlåg gräns på 45 000 för 2018, vilket var mindre än hälften av det antal som tillåtits under Obamas sista år. Under 2019 och 2020 sänktes denna gräns ytterligare, vilket skapade en massiv minskning i antalet människor som kunde få hjälp och skydd.

Det är viktigt att förstå att dessa politiska beslut inte bara handlade om att stärka landets gränser utan också om att omdefiniera hela immigrationens karaktär, där större fokus lades på säkerhet och nationella intressen snarare än att bevara de humanitära traditionerna som en gång präglade USA:s syn på immigration. Detta skapade en djup klyfta mellan olika samhällsgrupper och ledde till långvariga rättsliga strider, såväl som starka känslomässiga och praktiska konsekvenser för miljontals människor.

Hur hård retorik och anti-invandringspolitik påverkar invandrars hälsa och samhällsbild

I USA riskerar den senaste politiken att skapa en djupare klyfta för latinska invandrare. Hotet om utvisningar och andra repressiva åtgärder, tillsammans med en ökande fientlighet från delar av samhället, skapar ett klimat av stress och avståndstagande från hälsotjänster. Effekterna av denna politik sträcker sig även bortom invandrarnas egna välmående. Forskning har visat att negativa attityder gentemot människor födda utomlands inte bara påverkar dem direkt, utan också har en avskräckande effekt på turism, arbetskraftsinvandring och högre utbildning. Många av de människor som invandrar till USA är experter inom sina fält och spelar en vital roll för landets konkurrenskraft på den globala arenan. Genom att skära ned på laglig invandring riskerar USA att förlora högutbildad arbetskraft och därmed riskera landets långsiktiga ekonomiska välstånd.

I takt med att spänningarna kring dessa frågor växte, började en del latinos att reagera på detta med ökad politisk aktivitet. Ett växande antal aktivister och offentliga personer från latinsk bakgrund gick samman för att motsätta sig den hårda retoriken och politik som riktades mot invandrare. Det blev en kamp för värdighet och rättvisa. Genom att använda sina plattformar – inom politik, konst och medier – försökte de återställa en positiv bild av invandrarskapet och bekämpa de negativa stereotyper som spreds i samhället.

För många latinos var kampen inte bara om att försvara sina egna rättigheter, utan även om att skydda den kultur och de traditioner som deras förfäder hade kämpat för att bygga i USA. Kända personligheter som Wilmer Valderrama från Colombia och Venezuela underströk vikten av att stå upp för sin identitet och motverka alla försök att utplåna deras kulturarv. Denna rörelse speglade en stark känsla av gemenskap och solidaritet bland invandrargrupper, där många kände att det var deras ansvar att se till att deras historia inte blev bortglömd.

Men den hårda politiska linjen och retoriken från Trump-administrationen ledde också till en politisk backlash. En ökning av mobilisering bland minoritetsgrupper, särskilt latinos, var tydlig i de följande valen. Det visade sig att dessa grupper inte bara var ett passivt offer för den politiska retoriken, utan aktivt deltog i att förändra landets framtid. Vid mellanårsvalen 2018 såg vi en markant ökning av kvinnor och minoritetskandidater som valdes till offentliga positioner, vilket påverkade maktbalansen i kongressen.

Denna dynamik i den politiska kampen om invandring pekar på en viktig aspekt av politikens konsekvenser: hur rasism och främlingsfientlighet kan skapa långsiktiga sociala, politiska och ekonomiska spänningar. Den polariserande effekten av denna politik gör det nödvändigt att förstå invandrarnas roll i samhället, inte bara som en källa till arbetskraft, utan som aktiva medborgare som är en del av landets historia och framtid.

Endtext

Hur immigrationen formade Amerika: En historisk översikt

När de första europeiska utforskarna började besöka Nordamerikas kuster på 1400-talet, var den ursprungliga befolkningen redan över en miljon. Deras antal minskade snabbt efter kontakten, främst på grund av epidemier orsakade av okända sjukdomar som smittkoppor och mässling. När utforskarna återvände till Europa, skapade deras rapporter om de överflödande land- och resurstillgångarna i den nya världen en våg av immigration. Uthålliga kolonister från Storbritannien, Frankrike, Spanien, Sverige och Nederländerna tågade över den farliga Atlanten i månader i jakten på ekonomiska möjligheter eller religiös frihet. De grundade små bosättningar längs Nordamerikas östkust, från dagens New England till Florida, som växte till blomstrande samhällen i början av 1600-talet. Förutom friare som frivilligt gav sig iväg till den nya världen, började den växande befolkningen också att inkludera slavar, som fördes från Afrika under tvång. De första slavar som anlände till de brittiska kolonierna i Nordamerika nådde Jamestown, Virginia, 1619. Under de följande 250 åren uppskattas omkring en halv miljon slavar ha transporterats till Amerika, där de köptes och såldes som egendom och tvingades arbeta utan betalning.

De tidigaste invandrarna till Nordamerika kom till största delen från Storbritannien, vilket så småningom organiserade 13 kolonier som sträckte sig längs Atlanten från Massachusetts till Georgia. Trots att befolkningen började diversifieras under slutet av 1600-talet med ankomsten av immigranter från andra europeiska länder, förblev engelska det dominerande språket, och brittiska lagar och seder etablerades. Efterhand, när kolonister från olika bakgrunder och religioner arbetade tillsammans för att bygga ett liv i den nya världen, smälte deras kulturer och traditioner samman för att skapa en distinkt amerikansk karaktär.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fick Förenta staterna snabbt ett rykte som ett land av frihet och möjlighet. Dessa ideal var särskilt tilltalande för människor i Europa som stod inför religiös, etnisk eller politisk förföljelse. När Europa genomgick en ökad industrialisering och urbanisering under tidigt 1800-tal kämpade många stora europeiska städer med snabbt växande befolkningar och problem som fattigdom, föroreningar och brottslighet. Under tiden såg politiska och affärsledare i USA immigration som ett sätt att säkra nationens välstånd genom att tillhandahålla en källa till den arbetskraft som behövdes för att utveckla landets resurser. De lockade immigranter till Amerika med löften om lukrativa fabriksjobb och gott om jordbruksmark. Kombinationen av förfallna förhållanden i Europa och oändliga möjligheter i Amerika ledde till en ökning av immigrationen till USA under 1800-talet. Under 1840-talet anlände nästan 1,75 miljoner människor, upp från 600 000 under 1820- och 1830-talen. Immigranterna trängde in i hamnstäder längs östkusten, där New York City fick i genomsnitt 40 fartyg fulla av passagerare varje dag. De nya anlända uthärdade gärna fara, svårigheter och osäkerhet för möjligheten till ett bättre liv.

En annan betydande våg av immigranter under denna period kom från Tyskland. Politisk förtryck, brist på mark och dåliga ekonomiska förhållanden fick omkring 5 miljoner tyskar att emigrera till Amerika mellan 1820 och 1860. De nya anlända inkluderade många intellektuella, yrkesverksamma och skickliga hantverkare. Istället för att stanna i stora städer längs Atlantkusten etablerade tyska immigranter gårdar och företag över hela Mellanvästern och bildade tysktalande enklaver i städer som Cincinnati, Milwaukee, Pittsburgh och St. Louis. Ett stort antal kinesiska immigranter—främst ogifta män—anlände till Stilla havets kust från 1849 med upptäckten av guld i Kalifornien. Kinesiska arbetare spelade en viktig roll i byggandet av järnvägslinjer och etableringen av små serviceföretag som restauranger och tvättinrättningar.