Under Trump-eran var den amerikanska kongressen starkt polariserad, och det politiska landskapet formades av presidentens inblandning i lagstiftning samt hans relation till både det republikanska partiet och oppositionen. Trumps oväntade seger i presidentvalet 2016 gav de republikanska ledarna anledning att vara optimistiska. De förväntade sig en politisk miljö där de skulle kunna genomföra en omfattande reformagenda med stöd från en enad regering. Men verkligheten blev mer komplex än vad många hade förutsett.

En av de största politiska omställningarna under Trumps första år var hur hans politiska strategi och retorik påverkade kongressens arbetsflöde och den republikanska partilinjen. Trots att hans godkännandegrad under kampanjen var exceptionellt låg, förblev den republikanska basen starkt lojal mot honom, vilket reflekterades i kongressen. Detta skapade en situation där kongressledamöter som representerade valkretsar som Trump vann, ofta hade inga incitament att utmana presidentens vilja. Medan demokrater och oberoende väljare visade stort missnöje, var den republikanska partilinjen i stort sett intakt under Trumps första år.

Under 115:e kongressen (2017-2018), med en enad republikansk regering, signerade Trump rekordmånga lagar – 427 stycken, vilket överträffade alla presidenter sedan Barack Obama. Bland de mest anmärkningsvärda var en skatteomfattande reform och en omfattande avreglering av finanssektorn. Samtidigt lyckades Trump och kongressen genomföra bipartisanska åtgärder som förändringar i bankregleringar och en ny lag för att bekämpa opioidmissbruk. Trots dessa framsteg, präglades perioden av politiska klyftor inom det republikanska partiet och av att presidenten inte engagerade sig tillräckligt i den lagstiftande processen.

Ett exempel på en betydande missad möjlighet var försök att avskaffa och ersätta Affordable Care Act (Obamacare). Trump lovade återkommande under kampanjen att riva upp Obamacare, men när han väl kom till makten, misslyckades han med att förhandla fram en konkret plan i samarbete med kongressen. Hans ovilja att samarbeta på djupare nivåer med kongressledamöter, inklusive de inom hans eget parti, resulterade i att ett centralt vallöfte förblev ouppfyllt.

Under 116:e kongressen (2019-2020), när republikanerna förlorade majoriteten i representanthuset, minskade lagstiftningsproduktionen dramatiskt. Trots detta undertecknade Trump fortfarande ett betydande antal lagar, men processen blev mer fragmenterad och svårnavigerad i en tid av politisk splittring.

För att förstå dessa politiska dynamiker är det avgörande att betrakta Trumps presidentperiod i ljuset av en förändrad kongressstruktur, där en tidigare dominerande president inte längre kunde åtnjuta samma politiska stöd. Även om Trumps administration lyckades genomföra vissa viktiga politiska initiativ under perioder av enad regering, visade hans mandat också på den svårighet som kommer med att leda ett djupt polariserat land.

I en tid av starka ideologiska skillnader mellan partierna påverkas kongressens förmåga att anta viktig lagstiftning. Trumps period, med dess upprepade misslyckanden och vissa framgångar, illustrerar denna dynamik väl. Hans regeringstid visar också på den komplexa relationen mellan presidentens politiska ambitioner och kongressens egna prioriteringar. Det är klart att det inte alltid handlar om att ha kontroll över både Vita huset och kongressen – utan snarare om att upprätthålla en balanserad och koordinerad politisk strategi som förmår övervinna de djupa sprickor som råder inom både partierna och bland allmänheten.

Endtext

Vad var det politiska arvet av Trumps konflikter med kongressen?

I januari 2017, när Donald Trump hade just tillträtt som president, var hans politiska relationer med kongressen redan ansträngda. Trots att han under valkampanjen förde en aggressiv retorik om att riva upp och ersätta Affordable Care Act (Obamacare), visade det sig snabbt att han inte riktigt förstod komplexiteten i att genomföra denna förändring. Efter några månader i sitt ämbete uttalade Trump att "ingen visste att sjukvård skulle vara så komplicerat" (Liptak 2017). Trots att han och de republikanska ledarna i kongressen gemensamt strävade efter att genomföra denna politik, misslyckades de dramatiskt. Detta underströk inte bara bristen på politiskt ledarskap från presidenten, utan också hur hans inflytande över sina egna partikamrater snabbt minskade.

När talmannen Paul Ryan i mars 2017 försökte lägga fram lagförslag för att ersätta Obamacare, mötte han motstånd från medlemmar i det konservativa Freedom Caucus. För att tillfredsställa denna grupp av republikanska kongressledamöter var man villig att slopa krav på att försäkringar skulle täcka mental hälsa och mödravård. Detta förslag stötte dock på patrull hos mer moderata republikaner, och det hela ledde till att lagförslaget drogs tillbaka. Trump gick till hård attack mot sina egna partikamrater och i en tweet anklagade han Freedom Caucus för att undergräva hela den republikanska agendan. Trots dessa stridigheter lyckades ett omarbetat lagförslag passera representanthuset, men billigt sagt misslyckades man sedan i senaten, där förslaget föll på en enda röst.

Kritiken mot enskilda senatorer som röstade emot förslaget, särskilt de som kom från partiets egna led som John McCain, väckte ytterligare turbulens i Trumps relationer med sina politiska allierade. Förlusten var en tydlig signal om att presidenten inte hade tillräckligt med stöd för att genomföra sin politik på ett effektivt sätt. Trump, som så ofta återvände till sin Twitterkonto för att uttrycka sin frustration, angrep sina egna partikamrater, inklusive Mitch McConnell, vilket ytterligare försvårade hans position i kongressen.

En av de få framgångarna som Trump lyckades uppnå under sin tid som president var den stora skatteomläggningen 2017. Det var ett av de få områden där presidenten och republikanerna i kongressen var enade. Skatteomläggningen sänkte företagsbeskattningen till 21 procent och minskade skattesatser för individer. Den skapade också ett nytt system för att beskatta amerikanska företag med utländska dotterbolag, och en viktig aspekt var att den avskaffade det individuella mandatet i Obamacare genom att eliminera straffavgiften för dem som inte hade sjukförsäkring. För att få igenom denna reform använde republikanerna en process som kallas "reconciliation", vilket innebar att de endast behövde en enkel majoritet i senaten för att undvika filibuster.

En annan betydande politisk händelse under Trumps presidenttid var den längsta delvisa nedstängningen av den federala regeringen i historien, som inträffade mellan december 2018 och januari 2019. Orsaken till nedstängningen var Trumps krav på att få finansiering för sin gränsmur, en fråga som blev en symbol för hans politiska agenda. Efter en fem veckors nedstängning, som kostade amerikanska skattebetalare 18 miljarder dollar, gick presidenten med på att återöppna regeringen utan finansiering för muren, men med en överenskommelse om framtida förhandlingar om gränssäkerhet. Detta händelseförlopp blev en tydlig påminnelse om hur polariserad amerikansk politik hade blivit under Trumps ledarskap.

Trots dessa konflikter hade Trump ett mer samarbetsvilligt förhållande med republikanernas partiledare i kongressen, såsom talmannen Paul Ryan och senatens majoritetsledare Mitch McConnell, även om relationerna mellan dem var kyliga och ofta präglades av ömsesidig misstro. Trump var inte alltid djupt engagerad i den lagstiftande processen och växlade ofta åsikt. Han kritiserade sina egna allierade när han kände att de inte hade gett honom det stöd han ville ha, vilket försvårade arbetet för att genomföra en samlad republikansk agenda. Under sin tid som talman försökte Paul Ryan att stärka kongressens roll och skapa mer samarbete inom det republikanska partiet, men hans förhållande med Trump var också ansträngt. Ryan ställde sig kritisk till många av Trumps kontroversiella uttalanden, men valde ändå att stödja honom för att bevara partiets enhet. Trots detta valde Ryan att inte ställa upp för omval 2018, vilket speglade den svåra balansgången att leda republikanerna under Trump.

Det är viktigt att förstå att Trumps politiska strider med kongressen inte bara handlar om specifika lagförslag, utan om en bredare trend i amerikansk politik där den traditionella samarbetsviljan mellan presidenten och kongressen har blivit alltmer fragmenterad. Hans misslyckande att leda effektivt inom ramen för en politisk process som ofta förutsätter samarbete och kompromisser har haft långvariga konsekvenser för både hans eget parti och den amerikanska politiken i stort. Hans ledarskap kan ses som en manifestation av hur polariserad och konfrontativ politiken i USA har blivit, där ideologiska skiljelinjer och personliga konflikter ofta undergräver förmågan att genomföra politiska förändringar.

Hur 2D-nanomaterial kan revolutionera energi- och elektroniksektorerna
Hur man gör Kombucha och Använder den i Drycker och Mat
Hur man lagar mexikanska tacos: En guidning till mångsidiga och smakrika rätter