Letandet efter asteroider, särskilt de som kan utgöra en fara för vår planet, har en lång historia och har genomgått flera stadier av utveckling. Trots de enorma framstegen inom astronomi och teknologi, finns det fortfarande blinda fläckar i sökandet, och inte alla potentiellt farliga asteroider upptäcks i tid.

De flesta asteroider som närmar sig jorden och potentiellt kan korsa dess bana är små, vilket gör dem svåra att upptäcka innan de kommer nära. Om en asteroid närmar sig jordens dagsida, är det omöjligt att observera den från jorden på grund av solens ljus. Det är därför dessa asteroider ofta upptäcks först efter att de har passerat, som fallet var med 2020 VT4. I vissa fall, som vid nedslaget i Tjeljabinsk 2013, upptäcktes objektet överhuvudtaget inte förrän efter händelsen.

Jakten på asteroider började innan de faktiskt hade upptäckts. Under slutet av 1700-talet, inspirerad av upptäckten av planeten Uranus 1781, startade den ungerske astronomen Franz Xaver von Zach tillsammans med ett team på 20 europeiska astronomer en massiv sökning efter en okänd planet som man trodde skulle finnas i det stora, tomma området mellan Mars och Jupiter. Det var dock först 1801, den 1 januari, som asteroiden nummer 1, Ceres, upptäcktes av Giuseppe Piazzi av en slump. De följande asteroiderna, Pallas, Juno och Vesta, hittades genom det detektivarbete som von Zach och hans team, som han kallade "de himmelska poliserna", genomförde. Antalet kända asteroider växte snabbt under de följande århundradena, och fram till 1921 var antalet kända asteroider uppe i 1 000.

Den verkliga förändringen kom dock under 1960-talet. Tom Gehrels, en amerikansk astronom, började då ett nytt sökprogram i samarbete med sina kollegor på Leiden Observatory, Kees van Houten och Ingrid van Houten-Groeneveld. Gehrels använde en 48-tums Schmidt-teleskop vid Palomar-observatoriet i Kalifornien och tog hundratals bilder av natthimlen, alltid två bilder av samma område, men vid olika tidpunkter. Teleskopet var inte tillräckligt kraftfullt för att bara på en bild upptäcka objekt som rörde sig, men van Houtens blink-komparator gjorde att bilderna snabbt kunde jämföras. Asteroiderna stack ut eftersom de rörde sig mellan bilderna. Åren 1960-1977 resulterade Palomar–Leiden Survey i upptäckten av över 4 600 nya asteroider, varav många var NEO:er (Near-Earth Objects).

Under 1980-talet gick Gehrels ännu längre. Tillsammans med Bob McMillan från University of Arizona startade han Spacewatch-projektet, som fokuserade på att hitta asteroider som riskerade att komma farligt nära jorden. För detta användes först ett teleskop med en spegel på 35 tum vid Kitt Peak National Observatory i Arizona, men 2000 bytte man till ett mycket känsligare teleskop med en spegel på 90 tum. Detta teleskop, som fortfarande används idag, är det största teleskopet i världen som är exklusivt inriktat på att söka efter och studera NEO:er. Sedan starten har Spacewatch upprätthållit rekordet för flest upptäckta objekt – över 179 000 asteroider fram till 2022. Idag används även två andra teleskop för att studera nyligen upptäckta asteroider i mer detalj.

De senaste åren har sökprogrammen blivit helt automatiserade. Till exempel använder de två teleskopen i Pan-STARRS-projektet (Panoramic Survey Telescope and Rapid Response System), som ligger på Haleakalā-observatoriet på Hawaii, 1,4 gigapixlar stora kameror som kan täcka ett enormt område av natthimlen. Detta innebär att systemet kan samla in 10 terabyte observationsdata varje natt, och superdatorer analyserar dessa data utan mänsklig inblandning. Ett annat sådant automatiserat system är ATLAS-projektet, som främst är inriktat på att upptäcka små objekt som riskerar att krocka med jorden, vilket gör att åtgärder kan vidtas i sista minuten.

Det är också viktigt att förstå att medan majoriteten av NEO-projekten drivs från den norra halvklotet, finns det vissa program i den södra hemisfären som har blivit allt färre. Detta skapar en geografisk asymmetri i möjligheten att upptäcka farliga objekt som rör sig mot jorden, särskilt eftersom många små objekt som kan vara farliga för oss inte upptäcks förrän de är väldigt nära.

Asteroider som kan komma inom 150 yards från jorden (de så kallade potentiellt farliga asteroiderna, eller PHA:s) har redan upptäckts, men dessa utgör bara en liten del av alla asteroider som finns i vårt solsystem. Asteroiden 53319, som upptäcktes 1999, har en diameter på 4,5 miles och kan närma sig jorden så nära som 2,2 miljoner miles. Även om en katastrofal kollision verkar osannolik inom den närmaste framtiden, är denna typ av objekt en stor varning om hur viktigt det är att övervaka rymden.

Att upptäcka objekt är en sak, men det krävs också mer forskning för att kunna förstå dem. För detta ändamål används stora teleskop och radar. Genom att skicka radioimpulser till en asteroid och samla in ekon kan astronomer få information om objektets storlek, form, rotationshastighet och, viktigast av allt, dess position i rymden. Radarforskning har pågått sedan 1968 och används för att undersöka asteroider på ett mer detaljerat sätt. Forskningen har nått milstolpar som exempelvis användningen av radar för att studera en liten asteroid 2021, den tusende gången tekniken användes.

Trots de stora framstegen i rymdövervakningen kvarstår utmaningarna. För att kunna skydda oss själva från potentiella faror i framtiden måste vi fortsätta utveckla nya teknologier, och ytterligare internationellt samarbete är avgörande. Det gäller både att upptäcka små objekt som kan utgöra en fara och att förstå deras dynamik på ett mer exakt sätt. Rymden är en stor plats, och vi har bara börjat förstå de många hot som lurar där ute.

Hur formades livet på jorden av kosmiska katastrofer?

Det verkar inte längre råda något tvivel om att många av jordens mest avgörande förutsättningar – vatten, organiska molekyler, och till och med vår egen evolutionära bana – är resultatet av våldsamma kosmiska kollisioner. Att sådana processer fortfarande är aktiva, och till och med hotande, gör det hela än mer intrikat. Asteroidbrytning och andra spekulativa framtidsvisioner må ligga i dvala, men de bygger vidare på en realitet som har präglat vår planet sedan dess begynnelse.

När jorden formades genom sammanslagningen av mindre protoplaneter, var den i praktiken en glödande klump av magma. All eventuell vattenånga som fanns måste ha försvunnit i rymden. Den vattenrika värld vi känner idag uppstod långt senare. Det mesta tyder på att detta vatten inte kom från kometer, som man länge antog. Kometer innehåller för mycket deuterium – tungt väte – i förhållande till jordens havsvatten. Asteroider däremot, särskilt de som bildades närmare solen, har en deuterium/väte-kvot som exakt överensstämmer med den i våra hav. Vatten i form av is och hydrerade mineraler var alltså inbäddat i dessa kroppar, och under den sena tunga bombardemangsperioden föll de i stora mängder mot jorden. Därmed fördes inte bara vatten, utan också organiska molekyler, till vår planet.

Meteoritstudier har avslöjat förekomsten av hundratals olika organiska föreningar, inklusive aminosyror, vilka är grundstenarna för proteiner. Den berömda Murchisonmeteoriten, som föll i Australien 1969, innehöll ett brett spektrum av sådana molekyler. Dessa byggstenar för liv levererades från rymden, och kan ha varit avgörande för att biologisk evolution överhuvudtaget kunde ta fart. Utan denna kosmiska intervention hade jorden mycket väl kunnat förbli steril.

Men livet är inte bara en produkt av nedslag, utan också beroende av att dessa inte sker alltför ofta. Jordens historia utmärks av en känslig balans mellan förödelse och möjlighet. Det Chicxulub-nedslag som utplånade dinosaurierna för 66 miljoner år sedan innebar en massutrotning, men det gav samtidigt plats för däggdjurens och senare människans uppgång. Evolutionens bana, med Homo sapiens i spetsen, är ett direkt resultat av detta katastrofala skeende.

Det är troligt att denna balans delvis beror på Jupiters massiva gravitation. Utan denna gasjätte skulle jorden ha varit långt mer utsatt för kometnedslag – kanske tio till tjugo gånger oftare. Jupiter fungerar som en slags himmelsk sköld, vars närvaro sannolikt möjliggjort det relativa lugn som krävs för att komplext liv ska hinna utvecklas.

Månen, vår ständiga följeslagare, har också en kosmisk och våldsam bakgrund. Den tros ha bildats i kölvattnet av en enorm kollision mellan jorden och en Mars-stor kropp kallad Theia. Utan denna kollision – och den efterföljande sammansmältningen av material till vår måne – hade jordens rotationsaxel svajat okontrollerat, vilket i sin tur hade försvårat eller omöjliggjort stabilt klimat och biologisk komplexitet. Mars, som saknar en stor måne, visar just sådana extrema axelvariationer.

De kosmiska riskerna är inte enbart historia. År 2021 föll en meteor genom taket på ett hus i Kanada och landade i en säng, bara centimeter från en sovande kvinna. Hon överlevde, men påminnelsen är tydlig: vi lever fortfarande i en dynamisk och potentiellt farlig rymdmiljö. Atmosfären skyddar oss från de flesta partiklar, men inte från allt. Vi är inte säkra, bara temporärt förskonade.

Det är paradoxalt att samma krafter som hotar vår existens också skapat möjligheterna för den. Vi står i skuld till dessa kaotiska händelser för allt vi är – våra hav, vår biologi, våra civilisationer. Och även om teknologin ger oss viss beredskap, är det tydligt att vår plats i universum ytterst är beroende av slump, kollaps, och kosmisk tur.

Asteroidernas innehåll av vatten och organiska ämnen gör dem inte bara till minnen av vårt ursprung, utan även till resurser för framtiden. Även om företag som Planetary Resources ännu inte lyckats, är möjligheten för asteroidbrytning på längre sikt långtifrån uträknad. En ekonomi som sträcker sig bortom jorden – en solsystemsekonomi – kräver att vi förstår och utnyttjar dessa kroppa

Hur 2D-nanomaterial kan revolutionera energi- och elektroniksektorerna
Hur man gör Kombucha och Använder den i Drycker och Mat
Hur man lagar mexikanska tacos: En guidning till mångsidiga och smakrika rätter