Formering av kluster i regionen: ett teoretiskt perspektiv

Begreppet »kluster« introducerades i den internationella litteraturen av Michael Porter inom ekonomisk teori. I sin teori om klusterutveckling definierade han att kluster kan ha olika former beroende på deras djup och komplexitet, men att de flesta av dem omfattar: företag som tillverkar slutprodukter, leverantörer av specialiserade produktionsformer, komponenter, tjänsteföretag, finansiella institutioner, företag inom närliggande branscher. En annan forskare, Michael Enright, identifierade en kategori kluster som regionala. Huvudskillnaden mellan ryska kluster och västerländska motsvarigheter ligger i avsaknaden av en interaktionsmekanism under växande konkurrens och tydlig fördelning av intressen mellan dess deltagare. I den ryska vetenskapliga tradtionen kom begreppet »kluster« från arbeten av den kände engelske ekonomen Alfred Marshall, som studerade industriella distrikt i Storbritannien i slutet av 1800-talet. Marshall var den första som belyste sambandet mellan företags produktivitet och deras geografiska koncentration.

Ryska forskarna M. Afanasiev och L. Miasnikova betraktar det som centralt i klusterstrukturen möjligheten för innovationer att sprida sig längs hela värdeskapandekedjan och bildandet av ett enhetligt logistiskt fönster för samverkan med omvärlden. Frågor om klustrisering av den ryska ekonomin återspeglas i arbeten av ryske vetenskapsmannen T. Tsikhan, som identifierade tre definitioner av kluster som betonar dess grundläggande funktionsmöjlighet:

1. regionalt begränsade former av ekonomisk aktivitet inom närliggande sektorer, vanligtvis kopplade till vetenskapliga institutioner (institutioner, akademier, forskningsinstitut, universitet);

2. vertikala produktionskedjor i tydligt definierade sektorer, där intilliggande steg i produktionsprocessen utgör klustrets kärna;

3. industribranscher definierade på en hög nivå av aggregering.

Modern vetenskaplig litteratur rymmer ett stort antal diskussionsdefinitioner av kluster, som skiljer sig åt. Med tanke på klustrens växande roll vid utformningen av regional utvecklingsstrategi, fokuserar vi främst på det ekonomiska innehållet i begreppet »kluster«.

En sammanställning av arbeten om klustrisering har gjort det möjligt för oss att definiera det ekonomiska innehållet i ett kluster på följande sätt: ett kluster är en modern effektiv territoriell institution som sammanför stat, näringsliv och lokalsamhälle, omfattar basen, utvecklings- och samverkansmiljön i det ekonomiska omgivningen, formar reproduktivt kapital och innovationspotential för territoriet genom att förena ekonomiska aktörer, och garanterar en effekt av positiv externalitet för regionen som helhet.

Slutligen kan man också identifiera ännu en grupp författare som vid identifieringen av kluster utgår från ett annat mycket förenklat tillvägagångssätt: de är främst intresserade av den geografiska närheten mellan företag och organisationer och/eller deras tillhörighet till en eller flera ömsesidigt relaterade branscher. Här förblir förekomsten eller frånvaron av nära inbördes relationer mellan dessa företag och organisationer (och ännu mer med andra, belägna i den aktuella regionen ekonomiska aktörerna, universiteten, regionala förvaltningsorganen etc.) utanför uppmärksamheten hos denna forskargrupp. Samtidigt växer ständigt kretsen av forskare som under moderna förhållanden betonar behovet av att beakta inte en eller två utan flera av de ovan nämnda nyckelkarakteristika eller viktiga förutsättningar för att kluster ska fungera effektivt. Till exempel betonar Christian Ketels från Harvard Business School redan fyra »kritiska« egenskaper för ett kluster:

• närhet mellan ingående företag och organisationer – eftersom det krävs att fördela samma resurser och samtidigt säkra att positiva externa effekter, externaliteter, uppstår;

• sammanhängning i klustret – de aktiviteter som omfattas av det bör följa ett gemensamt mål;

• aktiv interaktion mellan företag inom klustret;

• förekomst av kritisk massa av deltagare i klustret, som kan påverka företagens effektivitet.

I en annan publikation, utgiven under OECD år 2007, breddades listan över nyckelkarakteristika eller mått på kluster med hänvisning till Michael Enrights arbeten, liksom listan över motsvarande typer eller sorter av kluster:

• geografisk täckning (lokaliserade, d.v.s. täta gruppbildningar av företag och organisationer inom begränsade geografiska zoner; spridda, d.v.s. som sträcker sig över stor region eller storstad);

• densitet (täta, med hög koncentration/stort antal företag i klustret; glesa eller spridda, d.v.s. kluster med få ingående företag);

• bredd eller räckvidd (vida, omfattande produktion av en mängd produkter, tillverkade av företag som tillhör olika men ömsesidigt relaterade branscher; smala, fokuserade på en eller begränsad mängd produkter eller bestående av företag som tillhör ett begränsat antal branscher);

• djup (djupa kluster, var och en av vilka utgör en region med aktiviteter som är sammankopplade i en enda leverantörskedja; små eller grundläggande, när de ingående företagen till stor del är beroende av externa faktorer och kopplingar);

• verksamhetsobjekt (med omfattning av ett brett spektrum av aktiviteter där nytt mervärde skapas, t.ex. inte bara själva produktionen av en viss produkt, utan även dess design, konstruktion; med omfattning av en enda eller smal krets av aktiviteter, t.ex. endast montering av en viss aggregat eller enhet);

• tillväxtpotential (i branschkontext – kluster bestående av företag från växande, utvecklade och avtagande branscher; ur konkurrenskraftsperspektiv – av företag som tillhör konkurrenskraftiga och icke-konkurrenskraftiga inom respektive bransch);

• innovationsförmåga (med hög innovationsaktivitet, d.v.s. kluster som är kapabla att använda sin struktur för att generera innovationer; med låg innovationsaktivitet, när kluster av sin natur hämmar innovationsverksamhet);

• produktionsorganisation, där kan finnas olika modeller för klusterorganisation, t.ex.: stort företag-små företag (»kärna-omgivning«-modell); endast små företag eller »omgivning utan kärna«;

• samordningsmekanism (stabila marknadsförbindelser; kortvariga koalitioner; långsiktiga relationer; hierarki);

• utvecklingsstadium och grad av utnyttjande av potential (fungerande, latent, potentiella, vars karaktär definieras något senare).

• i bransch- (sektors) aspekt: kluster med smal eller bred specialisering;

• i territoriell (geografisk) aspekt: lokala (interna), regionala, nationella, gränsöverskridande kluster;

• produktionskedjers steg: kluster med alla steg, med flera eller ett enda steg.
  Utifrån styrkan i de konkurrensmässiga positionerna grupperas kluster i de som är världsledande och nationella ledare, och de som har medel- eller svaga konkurrenspositioner. Utifrån graden av interaktion mellan deltagarna skiljer man tre typer av kluster: befintliga, dolda och potentiella. Utifrån dynamiken i sin utveckling delas kluster in i dynamiskt växande och statiska. I många källor beskrivs även andra typologier och klassifikationer av kluster, men de flesta skiljer sig snarare i terminologin som används än i själva nyckelkaraktäristika och klassificeringskriterier, vilket gör att vi kan begränsa oss till de som beskrivits ovan. Standardmässigt formas kluster på grundval av den bransch i regional ekonomi som innehar en ledande ställning. I avsaknad av en sådan bransch är det möjligt att skapa ett kluster på basis av ömsesidigt relaterade verksamheter som bildar en regional sluten produktionscykel. Med regionalt kluster avser vi en form av rumslig organisation av företag med relaterade verksamheter i en region, som bildar en sluten produktionscykel, bidrar till att höja alla deltagande aktörers effektivitet genom att organisera de effektivaste formerna av samverkan mellan näringsliv, vetenskap och myndigheter i regionen, som har konkurrensfördelar för utvecklingen av dessa verksamheter. Det är uppenbart att själva processen för bildandet av ett regionalt kluster är av central betydelse, eftersom den innehåller många aspekter utan vilka det är omöjligt att uppnå det planerade utfallet.

Enligt O. I. Nemchenko omfattar algoritmen för skapandet av ett kluster följande steg:

• Identifiering av kluster för marknadens ekonomiska aktörer (utsökning av riktningar för ekonomisk verksamhet; granskning av snävspecialiserade produktionsformer inom varje riktning).

• Fastställande av kopplingar mellan riktningarna (vertikala länkar: identifiering av under- och överordnade företag och organisationer; horisontella länkar: identifiering på horisontalen inom varje branschnivå av länkar mellan organisationer som producerar varor och tjänster och/eller distributionskanaler; ytterligare horisontella kedjor: fastställande av branscher baserade på användning av liknande specialiserade produktionsfaktorer eller teknologi, sammankopplade genom leveranser).

• Utpekande av kopplingar med mikro-miljön. Utsökning av organisationer som tillför klustret specialistkompetens, teknologi, information, kapital eller infrastruktur, och andra gruppformationer (samarbetsorganisationer m.m.) där klusterdeltagarna ingår.

• Kompilering och sökande efter kopplingar med makro-miljön. Sökande efter statliga eller andra lagstiftande strukturer som har betydande påverkan på klusterdeltagarna.