Under de senaste decennierna har Kongressen genomgått betydande förändringar. Inte minst påverkade de amerikanska valen under Trumperan hur institutionen fungerade, både på ett politiskt och organisatoriskt plan. Den demokratiska utvecklingen inom Kongressen har varit och är en process som reflekterar den växande mångfalden i USA, en mångfald som också återspeglar de skiftande politiska landskapen och väljarnas förändrade förväntningar.
När jag, som den första kubanska och spanska kvinnan, valdes till Kongressen 1989, var det en nyhet både för mig och för institutionen. Min bakgrund var i utbildning, jag hade arbetat både som lärare och rektor i Hialeah, ett arbetarklassområde i södra Florida. Jag hade tidigare haft politiska erfarenheter som ledamot i Floridas representanthus och senat. Vid den tiden var det bara 32 kvinnor i den amerikanska kongressen, varav 18 var demokrater och 14 republikaner. Idag består Kongressen av 131 kvinnor, en rekordstor delegation, vilket tydligt reflekterar en förändring i både det politiska och sociala landskapet.
En av de stora utmaningarna för mig, och för många andra kvinnor och minoriteter, var att etablera ett reellt inflytande i ett politiskt system som ofta präglades av en mansdominerad hierarki. Det var särskilt svårt att få en plats vid beslutsbordet där viktiga beslut fattades. Mitt mål var att komma in i Utrikesutskottet, eftersom utrikespolitik för min hemstad och för många av mina väljare var en inhemsk fråga. De utmaningar vi ställdes inför i vår kamp för ett fritt och demokratiskt Kuba, samt vikten av mänskliga rättigheter globalt, var ständiga ämnen i vår vardag.
Under åren som ledamot i Kongressen blev jag utsedd till ordförande för Utrikesutskottet. Den resan, som började med en liten skrivbordspost som såg ut att vara för en praktikant, visade på det stora betydelsen av att inte bara vara med i de viktiga beslutsfattande organen utan också att vara en aktiv aktör. Denna möjlighet att bidra till den amerikanska politiken, främst genom att påverka lagstiftning för att skydda våra intressen på global nivå, var inte bara en personlig prestation utan ett sätt att ge röst åt många av de frågor som verkligen påverkade mina väljare.
Men inte alla förändringar har varit positiva. En av de mest sorgliga utvecklingarna de senaste åren har varit den ökande polarisationen inom Kongressen. Där bipartisanskap en gång var en grundläggande princip har vi nu sett en situation där kompromisser och samarbete blivit allt mer sällsynta. Detta har lett till att många väljare har förlorat förtroendet för institutionen. Trots detta förblir en fråga universell: det primära fokuset på tjänstgöring för väljarna. Även om det är viktigt att skriva och rösta för lagar som påverkar många, är det också av yttersta vikt att vara där för varje individ som söker hjälp med bland annat socialförsäkringsfrågor, veteraners rättigheter och andra viktiga samhällsproblem.
Kampanjer och insamling av pengar har också blivit allt mer komplexa. De senaste åren har kostnaden för att genomföra en kongresskampanj ökat dramatiskt. Miljontals dollar spenderas av både kandidater och externa grupper under varje val. Denna ekonomiska verklighet har gjort att kampanjer nu ofta är en ständigt pågående process. Kampanjer, som tidigare förlitade sig på traditionella medier, har idag blivit mer beroende av sociala medier och textmeddelanden, vilket gör kommunikationen med väljarna snabbare och mer direkt.
Vad som också har förändrats är dynamiken i kommunikationen mellan väljare och kandidater. Tidigare var politik mer av en envägskommunikation där kandidater förmedlade sitt budskap till väljarna. Nu är det en tvåvägskommunikation, där väljare inte bara tar emot information utan också kan interagera direkt med sina representanter. Detta skapar en mer engagerad väljarkår som har större möjlighet att påverka politiska beslut.
Att förstå de långsiktiga effekterna av dessa förändringar är viktigt för att förstå hur dagens kongress fungerar och vilka dynamiker som formar beslut och politiska allianser. Det handlar inte bara om att följa trender i valresultat utan också om att förstå den komplexa samverkan mellan medborgarnas behov, kampanjfinansiering och den politiska polariseringen som påverkar alla aspekter av lagstiftning och representation. Det är en dynamik som ständigt utvecklas och som kommer att fortsätta forma framtidens politik i USA.
Hur förändras partipolitik och ideologi i takt med nya generationer och invandringsvågor?
Politiska uppfattningar och partival förändras ofta beroende på vilken tidpunkt en person invandrar och det politiska sammanhanget vid denna tidpunkt. Till exempel visade det sig att vietnamesiska amerikaner som invandrade på 1990-talet och senare oftare identifierade sig som Demokrater eller oberoende, jämfört med de som invandrade tidigare, då många av de äldre vietnamesiska invandrarna var starkt antikommunistiska och mer benägna att vara Republikaner. Detta fenomen är inte statiskt – andragenerationens och tredjegenerationens vietnamesiska amerikaner tenderar att ha mer moderata eller liberala politiska ståndpunkter.
Denna utveckling i politisk identifikation går hand i hand med de förändringar som har skett i Orange County, där latinos nu utgör mer än en tredjedel av befolkningen och asiatiska amerikaner över 20 procent, enligt en analys från Public Policy Institute of California. En förändring i invandrartätheten och en yngre, mer progressiv väljarkår har gjort Orange County till en allt mer Demokratisk region, vilket bland annat ledde till att Demokraten för första gången på 80 år vann presidentvalet där 2016. Detta resultat speglar en större trend där yngre, mer socialt och miljömässigt liberala väljare avvisar Trumps politik och budskap, medan äldre väljare och mer etablerade republikaner är mindre benägna att anamma hans populistiska stil.
Partipolitiken i området har visat tecken på förändring. Under en period med omritning av distriktet 2012, där det gamla 46:e distriktsnummeret blev 48:e, kunde en liten nedgång i Republikanernas väljarregistrering ses, samtidigt som antalet registrerade Demokrater och oberoende väljare ökade något. Dessa förändringar skulle egentligen inte ha varit så oroande om inte Hillary Clinton även hade vunnit över Donald Trump i detta distrikt med 47,9 procent mot 46,2 procent. Detta resultat skulle lätt kunna tillskrivas en ren anti-Trump hållning, men det är också en del av ett större politiskt skifte där väljare i Kalifornien som tidigare varit oberoende nu tenderar att rösta som Demokrater.
Den politiska dynamiken som beskrivs här speglar förändrade partilandskap, särskilt i regioner som Orange County, där partierna har fått omvärdera sina strategier. Speciellt Demokraterna lärde sig mycket från Republikanernas svaga prestationer i vissa distrikt 2016, som det angränsande 49:e kongressdistriktet, där republikanen Darrell Issa knappast lyckades behålla sitt mandat. Clinton segrade där, och detta visade på att traditionellt "republikanska" distrikt inte längre var helt säkra för det republikanska partiet.
Fördjupade analyser av detta fenomen tyder på att det inte handlar om en kortsiktig trend eller tillfällighet. Väljare som identifierar sig som oberoende har, i ljuset av Trumps politiska framgångar, i allt större utsträckning börjat luta mot Demokraterna. I detta sammanhang har en del bedömare föreslagit att den allt större spänningen mellan en åldrande politisk elit och en yngre, mer radikal väljarskara kan komma att förändra det republikanska partiets karaktär, i synnerhet om de inte kan möta utmaningarna från nya, mer progressiva politiska kandidater.
Det är också viktigt att förstå att den politiska dynamiken inte enbart handlar om vilka som vinner val. Förändringar i väljarsammansättningen, ideologiska skiften i partierna och de sociala rörelser som påverkar väljarnas attityder kommer att ha långtgående effekter på både partipolitik och policybeslut. Detta skifte har även satt press på kandidater, som Dana Rohrabacher i Kaliforniens 48:e distrikt, som nu söker en omval trots sin negativa politiska baggage och den förändrade väljarsammansättningen. Rohrabachers karriär har varit lång och präglad av en stark konservatism, men nu ställs han inför nya utmaningar i en region som har blivit allt mer ogillande mot traditionell republikansk politik.
Detta förändrade politiska landskap belyser också vikten av att förstå hur nya generationer av väljare reagerar på aktuella politiska och sociala frågor. Den yngre generationen tenderar att vara mer miljömedveten och mer positivt inställd till sociala reformer, vilket skapar en politisk klyfta mellan dem och de äldre, mer etablerade väljargrupperna. Att inte ta hänsyn till dessa förändringar kan komma att försvaga traditionella politiska strategier.
Hur Marsha Blackburns seger formade Tennessees politiska landskap 2018
Marsha Blackburns vinst i Tennessees senatsval 2018 var en tydlig manifestation av den politiska realiteten i södern, där republikanska kandidater, i synnerhet de som stödde Trump, dominerade. Hennes seger, som visade sig vara betydande både för staten och för hennes eget parti, illustrerade hur djupt polariseringen och den partipolitiska splittringen har rotat sig i den amerikanska politiken, särskilt i de södra delarna av landet.
Blackburns framgång byggde på hennes förmåga att hålla fast vid det republikanska fäste som utgörs av östra Tennessee, inklusive storstadsområden som Knox County (Knoxville) och Hamilton County (Chattanooga). I 40 av de mest rurala regionerna i delstaten fick Blackburn mer än 70 procent av rösterna, medan hennes motståndare, demokraten Phil Bredesen, endast lyckades vinna några få större urbana områden som Shelby County (Memphis), Haywood County och Davidson County (Nashville). Trots att Bredesen fick fler röster än den demokratiska guvernörskandidaten Karl Dean samt 115 000 fler röster än Hillary Clinton hade gjort i 2016, var hans insats långt ifrån tillräcklig.
Exitpolls från valdagen visade på flera faktorer som bidrog till Bredesens nederlag. För att Demokraterna ska ha någon chans i södern, och särskilt i Tennessee, måste de kunna skapa birasiala koalitioner som sträcker sig utanför de urbana områdena. Bredesen misslyckades här, då han inte lyckades vinna en majoritet av den vita väljarkåren i någon socioekonomisk underkategori, med undantag för vita kvinnor med högre utbildning. Hans stöd var till stor del begränsat till människor med färg, millennials och urbana väljare.
Trots att Bredesen utförde ett starkt kampanjarbete och vann majoriteten av de oberoende väljarna, kunde han inte övervinna det faktum att han var en demokrat i Trump-land. Väljarna i Tennessee, som tenderade att identifiera sig som republikaner i rekordmånga, valde att stödja Blackburn, som visade lojalitet mot Trump och hans politik, istället för Bredesen som försökte balansera mellan ideologier, något som inte tilltalade den republikanska väljarkåren.
Blackburns vinst var inte bara en personlig framgång, utan också en illustration av den förändrade politiska dynamiken i Tennessee. Med hennes bakgrund som en konservativ "Tennessee-kandidat", symboliserade hennes kampanj en övergång från pragmatiskt styrda politiska lösningar till en mer ideologiskt driven republikansk politik, där lojalitet mot Trump blev en viktig del av hennes framgång.
Det är också värt att notera att även om 2018 markerade en banbrytande seger för kvinnor som Blackburn, så var det ett år då antalet republikanska kvinnor i kongressen minskade, vilket försvårade partiets möjligheter att tilltala kvinnor som väljargrupp. Detta återspeglar en större problematik för republikanerna, där partiet i stor utsträckning har försummat att omfamna könspolitik och den roll som kvinnor spelar i politiken.
En annan viktig aspekt att förstå är den pågående förändringen i den politiska landskapet i södern. Det handlar inte bara om att notera att republikanerna dominerar, utan om att förstå vilken typ av republikanska kandidater som vinner. Tennessee har länge varit känt för sin pragmatism, men med Blackburns vinst, som en uttalad ideolog, pekar utvecklingen mot en allt mer högerinriktad politik. Detta reflekteras inte minst i hennes hållning under Kavanaugh-nomineringen, som blev en vattendelare i hennes kampanj.
Valet i Tennessee visade också på den ökande nationaliseringen av senatsvalen. Det blir allt svårare för demokrater i södern att distansera sig från de nationella positionerna i sitt eget parti, även om de är populära och respekterade lokalt. I praktiken är det svårt för demokrater att vinna på en nivå där befolkningen är dominerad av vita väljare och det saknas en tillräcklig befolkning av minoriteter och unga väljare.
För Tennessee och andra delar av södern innebär detta att de demokratiska partierna är låsta till sina urbana baser, där väljare med mångfald, millennials och högutbildade är i majoritet. Detta innebär att demokraterna troligen kommer att vara åskådare snarare än aktörer i framtida delstatsval för överskådlig framtid, och de kommer ha svårt att konkurrera om statliga ämbeten på bredare nivå.
Det är också värt att notera att när Senator Lamar Alexander annonserade sin pensionering 2020, öppnades en möjlighet för Demokraterna att vinna en plats i Senaten. Men i efterhand kan det mycket väl visa sig att detta val redan var förlorat för Demokraterna, just på grund av Bredesens nederlag. Mer intressant är hur det kommande valet kan bli en indikator på republikanernas framtid i Tennessee – kommer de fortsätta sin ideologiska drift åt höger, eller kommer de att återgå till ett mer pragmatiskt politiskt centrum?

Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский