Vem kan man egentligen lita på i en värld där sanning och lögn flyter samman?

I den digitala tidsåldern har vår sociala identitet som ett “vi” blivit stärkt genom ständig uppkoppling och ögonblicklig kommunikation. Ledarens budskap delas, gillas och sprids vidare med en känsla av autenticitet – ett intryck av att det är den nakna sanningen som förmedlas. Denna kollektiva förstärkning skapar en föreställning om att vi inte bara äger sanningen, utan också själva är dess bärare. När vi pratar med varandra på sociala medier, utan filter, utan “experter” eller “fejkmedia”, blir upplevelsen av direkthet och enkelhet ännu starkare. Men i samma ögonblick som vi definierar oss som de “verkliga” eller “sanna” – patrioterna, folkets röst – skapar vi samtidigt en motsats: “de andra”. De blir de falska, de manipulerande, de som driver konspirationer mot oss.

Eliter – politiker, bankirer, experter, forskare – framställs som medborgare av ingenstans. Deras “sanning” tolkas som berättelser för att dölja deras egen girighet efter pengar och makt. Kontrasten blir tydlig: medan de ljuger, har vi den verkliga sanningen, folkets sanning. I denna logik kan bara de som är en del av “oss” vara pålitliga. Yrkesetik, vetenskapliga normer eller journalistisk standard framställs inte som skydd för allmänheten, utan som masker för att dölja maktutövning.

Den populistiska användningen av sociala medier bygger på denna misstro mot etablerade system. I stället för att acceptera att vissa samhällsfunktioner är komplexa och kräver specialiserade språk, framställs det som om alla professionella system konspirerar mot folket. Denna “konverserande” form av kommunikation på nätet är reaktionär: den upplöser gränser mellan olika sociala system och deras särskilda koder, vilket gör det svårare att skilja mellan sakkunskap och åsikt.

Samtidigt saknar kommunikationen på sociala medier ofta de normer som styr ansikte-mot-ansikte-samtal eller specialiserade diskurser. Anonymitet och slutenhet ger utrymme för otyglade känsloyttringar, där hat och ilska snabbt blir dominerande. Ett särskilt kraftfullt fenomen är den positiva återkopplingsmekanism som uppstår: människor uttrycker hat för att de känner det – eller börjar känna hat eftersom de upprepat uttrycker det. Normen för vad som är legitimt förskjuts och etableras genom själva uttrycket.

Informations- och kommunikationsteknologins utveckling har också underminerat tilliten till eliterna på ett indirekt sätt. De enorma datamängder som kan lagras och läckas skapar en ny heroism kring visselblåsare. När skatteflykt, hemliga bankkonton eller oetiska utgiftsanspråk avslöjas förstärks narrativet om en elit som inte följer samma regler som resten av oss. De som “avhoppar” från “dem” och ansluter sig till “oss” framställs som hjältar som avslöjar deras hemligheter. Detta bekräftar konspirationstänkandet, vilket undersökningar från flera länder visar har fått fotfäste långt bortom en liten marginaliserad grupp.

Exempel från både Storbritannien och USA visar hur starkt dessa föreställningar är, oavsett politisk hemvist. En betydande andel av befolkningen, även bland dem som inte definierar sig som populister, tror på existensen av en global, dold maktstruktur. Detta tyder på att misstron mot institutioner och eliter blivit en normaliserad del av det politiska medvetandet.

I detta landskap spelar sociala medier en dubbel roll: som en arena för känslomässig gemenskap och som en katalysator för misstro. Den staccatoartade, impulsiva kommunikationen premierar kortfattade observationer och uppmärksamhetssökande inlägg snarare än sammanhängande analyser av den naturliga eller sociala världen. Medan det ger en känsla av närhet och deltagande, försvårar det en djupare förståelse av komplexa frågor.

Vad som därför är viktigt att förstå är att upplevelsen av sanning, gemenskap och autenticitet på sociala medier inte nödvändigtvis motsvarar faktiska förhållanden. Känslan av att “vi” har sanningen kan vara lika konstruerad och självförstärkande som den bild man tillskriver “dem”. Att förstå hur våra egna uttryck formar våra känslor, hur normer etableras i slutna kretsar och hur teknikens natur gör både avslöjande och manipulation lättare är avgörande för att kunna orientera sig i en värld där gränserna mellan fakta och berättelse alltmer suddas ut.

Hur populismen använder moderna system för att upprätthålla makt och driva sina agendor

Den verkliga utmaningen för dessa rörelser är att moderna nationer är beroende av dessa sociala system för att överleva. För att behålla den makt de vunnit måste populistiska ledare antingen infiltrera eller på annat sätt kontrollera dessa system – medier, rättsväsende, politik, näringsliv och utbildning. Om inte dessa system understöder populistiska idéer, kan de snabbt sätta stopp för dem. Domare som inte kan administrera rättvisa, företag som inte kan skapa rikedom, eller media som inte kan avslöja obekväma sanningar, kommer inte att stödja en populistisk ledare. I själva verket kan dessa institutioner använda sin egen makt för att motverka populismens inflytande.

Brexit-projektet, och särskilt Nigel Farage, illustrerar detta fenomen väl. När han tog initiativ till Brexit-kampanjen spelade han på en långvarig brittisk misstänksamhet mot Europa, som bottnade i en känsla av förlorad suveränitet och bristande kontroll över invandring. Farage utnyttjade dessa känslor genom att framställa EU som en förtryckande byråkratisk makt, medan han identifierade Storbritanniens folk som de sanna, oskyldiga förlorarna, som behövde "ta tillbaka kontrollen". Kampanjens lägsta punkt var en politisk annons som visade en kö av migranter med texten "Breaking Point". Detta skapade en stark känsla av hot, där "Vi" – det brittiska folket – behövde försvara sig mot "dem" – migranter och de styrande i Bryssel.

Trots att Farage avgick som ledare för UKIP efter Brexit, fortsatte han sin populistiska resa genom att skapa och leda det nya Brexit-partiet. Här demonstrerade han hur en populist kan utnyttja sociala medier för att bygga och leda ett politiskt parti genom att samla och strukturera folks åsikter. Detta skapade en stark känsla av att han var "folkets röst", vilket hjälpte honom att fortsätta driva sina agendor på den brittiska politiska scenen.

För läsaren är det viktigt att förstå att populism inte bara är en politisk strategi, utan en reaktion mot den modernitet som dessa ledare förnekar och bekämpar. Populismen kräver att man omfamnar en dikotomi av "Vi mot dem", där man identifierar en yttre fiende som hotar samhällets värderingar och livsstil. Detta gör att populismen ofta leder till ökad polarisering, vilket gör det ännu svårare att lösa komplexa samhällsproblem genom samarbete och dialog. Det är en typ av politik som är enkel att förstå för de som söker enkla lösningar på komplexa problem, men som misslyckas att leverera på lång sikt.

Hur påverkar ledarnas svagheter fundamentalisterna i USA?

Den nuvarande krisen inom amerikansk protestantisk fundamentalism belyser flera inneboende svagheter i reaktionära rörelser: svårigheten att balansera differentiering och integration, de psykologiska konflikterna kring identitet och värderingar, samt ledarnas oförmåga att bibehålla den fundamentala prototypen som definierar rörelsen. För att förstå denna dilemma måste vi se tillbaka på utvecklingen inom protestantisk fundamentalism, särskilt på 1980-talet, när Jerry Falwell insåg att fundamentalismen riskerade att bli alltför avlägsen från de kulturella strömningarna i det amerikanska samhället. Detta skulle kunna leda till att rörelsen förlorade många av sina anhängare och inte attraherade nya. Tillsammans med andra fundamentalistiska ledare valde Falwell att ingå ett partnerskap med icke-fundamentalistiska evangelikaler för att motverka den kulturella revolutionen från 1960-talet. Målet var att återupprätta Amerikas position som ett "ljus på berget" och återuppväcka traditionella värderingar kring familj och tro.

Men denna fundamentalistiska strategi innebar inte bara en form av integration med evangelikaler. Det krävde även en samverkan med konservativa politiker inom det republikanska partiet, den så kallade Nya Högern. Här uppstod en grundläggande konflikt. Fundamentalismens traditionella uppdelning mellan de troende och världens "heretiker" rubbades. Evangelikaler och politiska aktörer, som tidigare betraktats som "utanför", blev plötsligt allierade. Denna förändring skakade fundamentalisternas identitet i grunden, och många hårdföra anhängare valde att distansera sig från Falwells projekt.

I slutändan handlade kampen för "Christian America" inte längre om att bevara en ren och oklanderlig tro, utan om att fokusera på några specifika frågor: abort, homosexuellas och kvinnors rättigheter, bön i skolor och "religiösa friheter". Det var dessa frågor som skulle knyta fundamentalister närmare de konservativa politiska krafterna. En sådan smal fokusering ledde dock till ytterligare splittring inom rörelsen, eftersom många medlemmar inte kunde acceptera den politiska smutsen som blandades in i den religiösa doktrinen.

Donald Trumps val till president 2016 visade på en annan aspekt av detta dilemma. Trots sin livsstil och uttalanden, som var direkt motsatta till fundamentalismens helighet och renhet, kom Trump att bli en central figur för evangelikaler och fundamentalister. Denna paradox förklarades genom att man hänvisade till bibliska exempel, som att Gud ofta använder syndiga ledare för att uppfylla sitt syfte, som i fallet med persiska kejsaren Kyros. Trump blev på så sätt "den moderna Kyros", som skulle rädda Amerika från dess andliga och moraliska nedgång.

Sammanfattningsvis visar den amerikanska fundamentalismens utveckling på ett centralt problem för alla reaktionära rörelser: hur deras anhängare kan bibehålla en tydlig och säker social identitet när deras ledare misslyckas med att upprätthålla rörelsens prototyp, och när externa faktorer som politisk allians och moraliska kompromisser hotar att förorena den en gång rena och oföränderliga identiteten.

För fundamentalister handlar det om mer än bara teologi eller politik. Det handlar om att bevara en gemensam identitet som enhetlig, ren och tydligt definierad, i en värld som ständigt förändras och där externa hot är ständigt närvarande. Och när denna identitet sätts på spel – om den blir för förlorad eller för likriktad – förlorar rörelsen sin sammanhållning. En rörelse baserad på "oss mot dem" blir då allt svårare att försvara, och dess medlemmar riskerar att förlora sin plats i världen.

Hur bevarar populister och fundamentalister sin sociala identitet genom motstånd?

En central aspekt är hur ledare för dessa rörelser misslyckas med att upprätthålla den prototypiska identiteten som förväntas av dem. Det är inte tillräckligt att bara upprätthålla en viss uppfattning om vad "vi" står för, utan ledarna måste också vara de levande exemplen på den ideologin. Om dessa ledare inte lyckas upprätthålla denna identitet i alla dess former, riskerar rörelsen att förlora sin dragningskraft och till och med kollapsa. För en individ innebär detta en djupt rotad konflikt i att upprätthålla en social identitet som påtvingas utifrån och som ständigt behöver bekräftas. Att vara trogen rörelsen kan ibland betyda att förlora en del av sin personliga autonomi och frihet.

Därför har vi också sett hur vissa rörelser försöker att skapa starkare, mer etablerade sociala berättelser för att bevara och stärka sin identitet. I många fall försöker de centrala aktörerna i rörelserna att förklara varför deras identitet är den "rätta" och att alla alternativa identiteter, som inte delar deras värderingar eller övertygelser, är felaktiga eller till och med farliga. Detta leder till en kamp om narrativet där den etablerade ordningen i många fall snabbt utmanas av de starka, polariserande berättelser som populister och fundamentalister skapar.

Samtidigt utgör denna polarisering ett intressant fenomen: eftersom det är omöjligt för alla att hålla med om den dominanta narrativen, måste varje individ förhålla sig till den sociala identiteten som rörelsen försöker tvinga på andra. De som inte accepterar den här identiteten som de vill att "de andra" ska anta, gör ofta motstånd på olika sätt. De kan välja att ignorera eller förneka de förolämpande etiketter som populisterna eller fundamentalistiska grupper försöker påtvinga dem. Men detta innebär också en risk: att helt ignorera rörelsens narrativ innebär att man ger upp rätten att påverka den allmänna diskursen.

För att motverka dessa stereotyper och påtvingade identiteter, har vi sett att vissa institutioner försökt att återetablera sina egna sociala identiteter på ett mer inkluderande sätt. I fallet med religion har vissa moderna religiösa institutioner framställt sig själva som öppna och inkluderande, snarare än som snäva, sekteristiska grupper. På samma sätt försöker politiska rörelser att definiera sin kamp som representativ för folket och demokratins ideal snarare än för en exklusiv eller elitistisk agenda.

Det är också viktigt att förstå att detta inte bara handlar om ett intellektuellt motstånd eller att förneka populisternas och fundamentalisternas påståenden. Det handlar också om att aktivt bygga alternativ berättelser som är både övertygande och inspirerande, som kan ersätta de smalare och ofta mer destruktiva stereotyper som dessa rörelser försöker upprätthålla. Genom att göra detta kan vi förhindra att populister och fundamentalister får monopol på hur vi definierar vår gemensamma identitet.

Att förstå dessa mekanismer är avgörande för att vi ska kunna hantera de sociala och politiska effekterna av populism och fundamentalism på ett konstruktivt sätt.