Kristendomen är en religion som har en särskild plats i västvärlden. Den ses ofta som både en källa till försoning och konflikter. För många västerlänningar, särskilt de som har vuxit upp med den sekulära världsbilden, är kristendomen en religion som har varit föremål för både kritik och förhärligande. Den förknippas inte sällan med de stora frågorna om förhållandet mellan tro och förnuft, makt och moral. Men varför kristendom? Vad gör denna religion relevant i dagens värld?

Kristendomen har en global närvaro och speglar en mångfald av erfarenheter, traditioner och tolkningar av Guds väsen. Den kan uppfattas som en religion som på många sätt har förlorat sin ursprungliga styrka och ideal, i synnerhet i västvärlden, där den ofta beskrivs som en kraft som har bidragit till att förtrycka olika grupper genom historien – kvinnor, homosexuella och till och med judar. Den har dessutom associerats med västerländsk imperialism och kolonialism, något som inte bara kritiseras utan även ses som en anledning till att många i världen misstror den.

Trots sin historia av missbruk och orättvisor, har kristendomen fortfarande en stark och livskraftig närvaro på global nivå. Med över två miljarder anhängare är den den största av världens religioner. Den har, under flera sekler, haft en central roll i att forma västerländska idéer om rättvisa, moral och samhälle. Men även om den på många sätt har varit en förkämpe för humanitära värden, så har den också ibland varit en källa till konflikt och polarisering. Inom kristendomen finns en djup klyfta mellan de konservativa, som betonar den bokstavliga tolkningen av Bibeln, och de progressiva, som ser tro som något mer dynamiskt och föränderligt.

Vad innebär då tro för en kristen i dag? Är tro en intellektuell övertygelse om Guds existens och handlingar, eller är det en livsstil som handlar om att leva i enlighet med ett engagemang för Guds kärlek och rättvisa? För många är tro ett sätt att leva på, en attityd som genomsyrar allt de gör. Det är ett sätt att omfamna världen och alla dess utmaningar, samtidigt som man litar på att Gud har en god disposition gentemot mänskligheten.

Tro är mer än bara ett intellektuellt erkännande av vissa sanningar. Det handlar om att ge sitt hjärta till Gud, att sätta sin tillit till det goda, även när världen känns osäker och utmanande. I denna mening är tro en handling som går bortom de intellektuella bekymren och visar sig i konkreta handlingar, i relationerna mellan människor och i arbetet för en mer rättvis och fredlig värld. Denna syn på tro är förmodligen mer relevant i en värld som kämpar med politiska och sociala klyftor, där människor söker mening och riktning.

För de som vill förstå tro på ett djupare plan, krävs en öppenhet för att både ifrågasätta och bejaka den kristna traditionens läror. Det handlar om att inte bara ta emot traditionella dogmer utan att genom ett ständigt förnyat intellektuellt och andligt engagemang omforma dessa idéer så att de passar in i den nutida världens krav. För att tro på Gud innebär inte bara att hålla fast vid gamla dogmer utan att skapa ett liv där Gud kan upplevas i varje handling, varje tanke och varje relation.

Det är också viktigt att komma ihåg att tro inte alltid är enkel. Det handlar om en ständig kamp mellan hopp och tvivel, mellan vilja att följa Gud och kampen med tvivel som kan uppstå i en värld full av orättvisor och lidande. Denna tvetydighet är en del av den kristna erfarenheten och det är också där den sanna förnyelsen kan ske.

I dagens post-kristendom är kristendomens roll mer utmanad än någonsin. Religionen har inte längre samma kulturella och politiska privilegier i västvärlden. Detta kan ses som en möjlighet för kristna att återuppfinna sitt budskap, att återvända till de centrala idéerna om rättvisa, försoning och kärlek utan att vara bunden av historiska kompromisser med makten. Det kan vara ett tillfälle att återbesöka kristendomens grundläggande berättelser, och att leva dessa berättelser på ett sätt som är relevant för dagens utmaningar och behov.

Det är också värt att tänka på att tro och religion inte måste vara enbart för de troende. I en värld där andliga och existentiella frågor är ständigt närvarande kan alla, oavsett om man identifierar sig som troende eller inte, finna värde i den kristna traditionens etiska och moraliska perspektiv. Tro är därför inte en privat angelägenhet, utan något som kan och bör engageras i av hela samhället.

Hur kan vi som troende agera mot rasism, sexism och orättvisor?

Vi tror att varje människa är skapad i Guds avbild och liknelse (1 Moseboken 1:26). Denna avbild och liknelse ger oss en gudomligt tillskriven värdighet, värde och en given jämlikhet som Guds barn, skapade av den ende Guden, som är skaparen av alla ting. Rasism och etnisk diskriminering är en brutal förnekelse av Guds avbild (imago dei) i vissa av Guds barn. Vår delaktighet i den globala gemenskapen av Kristus förhindrar oss helt från att tolerera rasistiska attityder. Rasrättvisa och helande är bibliska och teologiska frågor för oss, och de är centrala för Kristi kropp och dess uppdrag i världen. Vi är tacksamma för den profetiska rollen som de historiska svarta kyrkorna i Amerika haft när de har uppmanat till ett mer troget evangelium.

Därför avvisar vi uppkomsten av vit nationalism och rasism i vårt land på flera fronter, inklusive de högsta nivåerna av politiskt ledarskap. Vi, som Jesu efterföljare, måste tydligt avvisa användningen av rasistisk retorik för politisk vinning, som vi har sett på senare tid. I mötet med sådan bigotteri innebär tystnad samtycke. Vi förkastar vit överlägsenhet och förbinder oss att hjälpa till att avveckla de system och strukturer som upprätthåller vit fördel och överhöghet. Dessutom måste alla doktriner eller politiska strategier som utnyttjar rasistiska känslor, rädsla eller språk benämnas som offentlig synd, en synd som har sina rötter i vårt lands grundvalar och som fortfarande finns kvar. Rasism måste vara helt främmande för dem som tillhör Kristi kropp, eftersom det förnekar den sanning om evangeliet som vi bekänner.

Vi tror att vi är en kropp. I Kristus finns det inte plats för förtryck baserat på ras, kön, identitet eller klass (Galaterbrevet 3:28). Kristi kropp, där dessa stora mänskliga klyftor ska övervinnas, är menad att vara ett exempel för resten av samhället. När vi misslyckas med att övervinna dessa förtryckande hinder och till och med upprätthåller dem, har vi misslyckats med vårt uppdrag i världen – att förkunna och leva det försonande evangeliet om Kristus. Därför avvisar vi misogyni, misshandel, sexuella trakasserier och övergrepp på kvinnor, något som har blivit ytterligare uppenbarat i vår kultur och politik, även i våra kyrkor, samt förtryck av andra Guds barn. Vi sörjer när sådana handlingar verkar bli offentligt ignorerade och därmed tyst accepterade av dem som innehar höga ledarpositioner. Vi står för respekt, skydd och bekräftelse av kvinnor i våra familjer, samhällen, arbetsplatser, politik och kyrkor. Vi stöder de modiga kvinnliga rösterna som har hjälpt nationen att känna igen dessa missbruk. Vi bekänner sexism som en synd som kräver vår omvändelse och motstånd.

Vi tror att hur vi behandlar de hungriga, de törstiga, de nakna, främlingen, de sjuka och fångarna är hur vi behandlar Kristus själv. (Matteusevangeliet 25:31–46) “Sannerligen säger jag er: just som ni gjorde det mot en av dessa mina minsta bröder, så gjorde ni det mot mig.” Gud kallar oss att skydda och söka rättvisa för de som är fattiga och utsatta, och hur vi behandlar människor som är "förtryckta", "främlingar", "outsiders" eller på annat sätt anses vara "marginaliserade" är ett test på vårt förhållande till Gud, som skapade oss alla lika i gudomlig värdighet och kärlek. Vår förkunnelse om Jesu Kristi herrevälde är på spel i vårt solidaritet med de mest utsatta. Om vårt evangelium inte är "det goda budskapet för de fattiga", är det inte Jesu evangelium (Lukas 4:18). Därför avvisar vi den retorik och de politiska strategier som vill förnedra och överge de mest utsatta Guds barn. Vi beklagar de växande attackerna mot invandrare och flyktingar, som görs till kulturella och politiska mål, och vi påminner våra kyrkor om att Gud gör behandlingen av "främlingarna" bland oss till ett prov på vår tro (3 Moseboken 19:33–34). Vi accepterar inte förnekandet av låginkomstfamiljers och barns välbefinnande, och vi kommer att motstå de upprepade försöken att neka sjukvård till dem som mest behöver det. Vi bekänner vår växande nationella synd att sätta de rika före de fattiga. Vi förkastar den omoraliska logiken att skära ner på tjänster och program för de fattiga samtidigt som man sänker skatterna för de rika. Budgetar är moraliska dokument. Vi förbinder oss att motverka och vända dessa politik och finna lösningar som reflekterar visdomen hos människor från olika politiska partier och filosofier för att söka det gemensamma bästa. Skyddet av de fattiga är en central förpliktelse för kristen efterföljelse, vilket 2 000 verser i Bibeln bekräftar.

Vi tror att sanning är moraliskt central i våra personliga och offentliga liv. Sanningstalar är centralt i den profetiska bibliska traditionen, vars kallelse inkluderar att tala Guds Ord till sina samhällen och tala sanningen till makten. Ett engagemang för att tala sanning, det nionde budet i De tio budorden: "Du ska inte vittna falskt" (2 Moseboken 20:16), är grundläggande för det gemensamma förtroendet i samhället. Falskhet kan förslava oss, men Jesus lovar, "Ni ska känna sanningen, och sanningen ska göra er fria." (Johannes 8:32). Sökan och respekten för sanningen är avgörande för den som följer Kristus. Därför förkastar vi den praxis och det mönster av lögnande som nu genomtränger vårt politiska och civila liv. Politiker, precis som vi andra, är människor, felbara, syndiga och dödliga. Men när offentlig lögn sprids så systematiskt att den medvetet försöker förändra fakta för ideologisk, politisk eller personlig vinning, undergrävs det offentliga ansvaret för sanningen. Den regelbundna spridningen av falskheter och konsekvent lögnande från landets högsta ledare kan förändra de moraliska förväntningarna i en kultur, ansvaret för ett civiliserat samhälle och till och med beteendet hos familjer och barn. Normaliseringen av lögner utgör en djup moralisk fara för samhällsstrukturen. I mötet med lögn som sprider mörker, är Jesus vår sanning och vårt ljus.

Vi tror att Kristi sätt att leda är tjänande, inte dominans. Jesus sa: "Ni vet att härskarna över hedningarna (världen) härskar över dem, och deras stora är tyranner över dem. Men så ska det inte vara bland er; den som vill vara stor bland er ska vara er tjänare" (Matteusevangeliet 20:25–26). Vi tror att våra valda representanter är kallade till offentlig tjänst, inte offentlig tyranni, så vi måste skydda demokratiska gränser, kontroller och balanssystem och uppmuntra till ödmjukhet och civilitet bland valda tjänstemän. Vi stöder demokrati, inte för att vi tror på mänsklig perfektion, utan för att vi inte gör det. Statens auktoritet är instiftad av Gud för att ordna ett ofullkomligt samhälle för rättvisa och fred, men den yttersta auktoriteten tillhör endast Gud. Därför förkastar vi alla tendenser mot autokratisk politisk ledarskap och auktoritärt styre. Vi anser att auktoritär politisk ledning är en teologisk fara som hotar demokratin och det gemensamma bästa—och vi kommer att motstå den. Respektlöshet för rättsstaten, att inte erkänna de tre grenarna av regeringen som lika viktiga och att ersätta civilitet med dehumaniserande fientlighet mot motståndare är allvarliga problem för oss. Att förlora etiken i offentlig tjänst och ansvar, till förmån för personlig ära och vinning, som ofta kännetecknas av offensiv arrogans, är inte bara politiska frågor för oss. De väcker djupare oro för politisk avgudadyrkan, åtföljd av fals

Vad innebär det att imitera en befriande Gud i vårt samhälle?

Boken i Första Mosebok proklamerar att människan är skapad till Guds avbild. För både judar och kristna innebär detta att vi ska leva våra liv på ett sätt som återspeglar Guds karaktär och följer den bibliska berättelsens värderingar. Om Gud vilade efter skapelsen, bör Guds folk också hålla sabbat—en tid för att vila, ta hand om jorden, och ge utrymme för gemenskap och tillbedjan. Om Gud befriade Israel från Egyptens förtryck och ledde dem genom öknen för att skapa ett nytt samhällsbygge, så måste Guds folk återvända till öknen, där de kan lära sig de värderingar som hör samman med förbundsgemenskapen. Om Gud skapade en trädgård av jordisk glädje, så har människan fått i uppdrag att vara förvaltare av jorden, trädgårdsmästare, vingårdsmästare, och herdar, med ansvar för att bevara och dela Guds skapelse med varandra.

Men Guds utvandringsprojekt var långt ifrån problemfritt. Redan från de tio budorden och framåt fördömer profeterna den girighet och grymhet som präglade människorna—egenskaper som ofta prisades av den tidens kapitalism. Dessa syndafall hotade inte bara gemenskapen och jorden, utan också Guds regering. De religiösa ledarna i Gamla Testamentet framställdes som herdar för Israel, men de kritiserades gång på gång som försumliga plundrare som snarare satte sina egna intressen före folkets bästa och omformade Gud till något han inte var.

I Nya Testamentet återkommer detta tema i Jesu liknelser, där Gud framställs som markägaren och de religiösa ledarna som olydiga arbetare som inte följer Guds vilja, förstör landet och bryr sig lite om Guds vingård. En underliggande fråga, både i Gamla och Nya Testamentet, är: Varför efterliknar inte de som har makten Gud? Varför lever de inte enligt Guds förbundsdrömmar? Varför leder de inte motståndet mot de krafter som fördärvar jorden och människorna? Svaret ligger implicit: Gud kommer att resa upp ett nytt folk som ska återuppliva skapelsen, arbeta för det gemensamma bästa, ta hand om grannskapet, och särskilt visa omsorg för änkor, föräldralösa, de fattiga och de främmande.

Latinsk befrielseteologi visade att eliter, vare sig de är patriarkala eller kapitalistiska, inte frivilligt avstår från makt; de fattiga, de förtryckta, kvinnorna—eller kyrkan på deras vägnar—måste resa sig och förändra samhället. Det handlar inte om teokrati, utan om att individer och kristna gemenskaper måste bli politiska aktörer, som vi såg i de svartas sociala evangelium, i anti-krigsrörelser, medborgarrättsrörelsen och rörelser för kvinnors och homosexuellas rättigheter. Den religiösa upprorsandan har inte varit snäll mot profeterna, som ofta var i konflikt med kungar och rika, som praktiserade en direkt och radikal form av religion, och som betalade priset för sina övertygelser, som Martin Luther King Jr. gjorde. Inte heller Jesus, vars publik försökte driva ut honom från en kulle efter hans första predikan, och som slutligen drevs till korset av de som såg hans uppdrag som ett hot mot deras egna intressen. Disciplinens pris kommer alltid med den bibliska religionen. Progressiv religion måste vara beredd att ta samma risker som Jesus och profeterna gjorde.

Att imitera Gud i vår tid handlar inte om att fokusera på "farliga" kvinnor och homosexuella. Mot bakgrund av den ekonomiska kontext som begränsar den moderna moraliska fantasin, måste progressiv religion utmana och konfrontera den makt och girighet som präglar den avreglerade fria marknadskapitalismen, förstörelsen av de fattiga och miljön, och marginaliseringen av de andra. Eftersom Guds ord talar på många språk och i många samhällen, långt bortom religiösa institutioners väggar, måste religiösa upprorsmakare också lära sig att tala olika språk och spela på många scener, alltid i motstånd mot den moraliska nihilismen som härskar inom national säkerhet och internationell kapitalism, och mot den exklusivitet som de som vill äga Gud som en knapp resurs försöker skapa.

För att återerövra den religiösa och sociala relevansen måste progressiv religion finna vägar att återskapa och förnya de befriande berättelserna om uttåget ur Egypten, om profeterna, och om Jesus, och göra dem till samtida berättelser som sätter människor fria, och även räddar planeten. I en tid då det moraliska rummet är starkt begränsat, där politiker inte längre ser konsekvenserna av sina handlingar, är det första uppdraget för religiöst uppror en ambitiös moralisk fantasi som kan projicera alternativa visioner på det sociala medvetandet, som upptar offentlig plats. Progressiv religion måste återerövra det offentliga livet och offentlig politik som en arena för religiös och samhällelig omvandling, inte bara kyrkans inre liv.

Givet de krafter som sedan Reagan-tiden fört fram ett anti-statligt mantra, kommer vi att behöva göra offentlig politik och det offentliga rummet till en plats för religiöst uppror. Eftersom vi förstår förbundet, kan vi se hur begränsningar mot en stor stat endast gynnar de rika och mäktiga, och hindrar de 99 procenten från att hoppas på strukturella och nationella lösningar på deras problem.

Att imitera Gud kan mycket väl ske i mystisk extas, men om vi följer Guds utveckling i Bibeln, från uttåget ur Egypten till Jesu förkunnelse av Guds rike, ser vi att denna imitation också provocerar till socialt engagemang och religiöst legitimerat motstånd.

Vad gör Maine till en unik upplevelse vid kusten?
Hur vi hanterar värdetyper och referenstyper i Swift: Principer för icke-kopierbara typer och ägarskap
Hur Design Thinking Kan Förändra Ingenjörsutbildningar och Företagsframgångar