Den primära funktionen hos springbandet (SLC) är att stödja talusens huvud, som är en viktig del av den artikulära ytan i talocalcaneonavikulära leden. Förändringar i springbandet ses ofta vid degeneration eller ruptur av posterior tibialis sena (PTT), vilket gör dessa förändringar till de vanligaste sekundära abnormiteterna vid Progressive Collapsing Foot Deformity (PCFD). Även om akuta rupturer av springbandet är ovanliga, förekommer degeneration, plastisk deformation och/eller mindre tårar. Det springbandet består traditionellt av två band: ett starkare, superior-medialt calcaneonavikulärt ligament (SMCN) och ett inferior calcaneonavikulärt ligament (ICN), som ligger lateralt om det. På senare tid har även ett tredje band, eller ett medellågt plantart ligament, beskrivits som en distinkt struktur i SLC. Detta ligament löper från mellanrummet mellan de främre och mellersta calcaneala facetterna till tuberkeln på navikularbenet i den nedre delen av SLC och ligger under den kartilaginösa ytan i komplexet.

Interosseus-ligamentet fungerar också för att bibehålla calcaneus relativa position till talus. En MRI-studie visade att talocalcaneala interosseus-ligamentet var det tredje mest involverade ligamentet i patienter med PCFD, efter SMCN och ICN-ligamenten i SLC. Till skillnad från SLC är det beläget nära subtalarledens centrum och har därför troligen en viktig roll i att motstå främre/bakre och mediala/laterala förskjutningar snarare än inversion/eversion-rotatorisk förskjutning. Vid avancerade fall blir subtalarledens subluxation uppenbar med både eversionrotation, troligen från misslyckande av SLC, och lateral förflyttning av calcaneus från interosseus-ligamentets svikt.

Vid diagnos av PCFD är den typiska patienten en överviktig, medelålders kvinna. Patienten kan beskriva ett gradvis påkommande, otydligt smärtsymptom som utlöses av aktivitet och känns på medialsidan av foten, vilket beror på degeneration och svikt av posterior tibialis sena. Vid senare stadier kan symtomen inkludera smärta på den laterala sidan, vilket kan tillskrivas talocalcaneal eller calcaneofibulär impingement. I de mest avancerade stadierna av sjukdomen kan patienten uppleva mycket liten eller ingen smärta längs PTT:s förlopp, på grund av sena förlängning eller bristning. Därför utesluter inte frånvaro av medial smärta diagnosen PCFD.

Den fysiska undersökningen är avgörande för att bedöma graden av faktisk deformitet, eftersom röntgenbilder inte alltid speglar deformiteten helt. Undersökningen bör inledas med att patienten står barfota och får foten att fullt ut pronera. Symmetrisk svullnad och fyllighet vid den mediala ankeln och bakfoten kan vara synlig. Vid de senare stadierna av sjukdomen kan abduktion av framfoten vara uppenbar, vilket leder till det karakteristiska "för många tår" -tecknet. Funktion och styrka hos posterior tibialis kan testas genom att patienten står och genomför en hälarisningstest. Vid bilaterala hälarisningar ska undersökaren leta efter symmetrisk inversion av bakfoten. Brist på symmetri indikerar att den påverkade PTT inte kan invertera subtalarleden och låsa den tvärgående tarsalleden, vilket gör att hälarisningen kan genomföras genom gastrocnemius-soleus-komplexets kraft.

Vid de tidiga stadierna av sjukdomens progression kan ett repetitivt, ensidigt hälarisningstest med jämförelse med den icke-påverkade sidan vara användbart. Patienter med kronisk deformitet kan ha förstorad sena vid palpation, särskilt vid den retromalleolära regionen. Motorstyrkan hos PTT kan bedömas genom att patienten i sittande ställning ska invertera foten mot motstånd. Det är viktigt att foten är fullt plantarflexerad för att säkerställa att den främre tibiala senan inte substituerar för PTT.

När röntgenbilder tas är det viktigt att patienten ska väga fullt på den drabbade foten och låta den pronera helt, eftersom deformiteten annars kan underskattas. Vanligtvis rekommenderas fyra radiografiska studier: viktbärande anteroposteriora (AP) och laterala bilder av foten, bakfotsallignering och viktbärande AP-bild av fotleden. Abduktionsdeformiteten av foten syns bäst på AP-bilden av foten. Parameterar som talonavikulärt täckningsvinkel, talo-första metatarsalvinkel och talar inkongruensvinkel representerar mängden abduktionsdeformitet av framfoten. Kollaps av den mediala längsgående bågen syns bäst på den laterala bilden av foten.

I de mer avancerade stadierna kan röntgen även avslöja tecken på fotledsartrit, calcaneofibulär benimpingement och tecken på subtalarledens subluxation. Dessa förändringar är avgörande för att planera operation och utvärdera svårighetsgraden av fotens deformitet. I vissa fall kan en datortomografi (CT) av hela benet vara användbar för att utesluta andra orsaker till deformiteten som kan vara relaterade till missallokering av nedre extremiteten.

Förutom radiologisk bedömning spelar också MR och WBCT en viktig roll i att förstå omfattningen av PCFD, särskilt när det gäller att identifiera mjukvävnadsengagemang som påverkar PTT, deltoid-ligamentet, SLC och interosseus-ligamenten. Informationen som erhålls från dessa tekniker hjälper till att fastställa omfattningen av skador och är avgörande för att vägleda kirurgiska beslut.

Hur hanteras och förstås komplexa fot- och fotledsskador inom ortopedin?

Platelet-derived Growth Factor (PDGF) och Platelet-rich plasma (PRP) är centrala i modern regenerativ medicin, särskilt vid behandling av frakturer och mjukdelsskador i fot och fotled. PRP används för att stimulera läkningsprocesser och förbättra återhämtning efter trauma eller operation. Den postoperativa rehabiliteringen kräver en noggrant anpassad protokoll, som tar hänsyn till både typ av skada och individuella patientfaktorer, för att optimera resultatet.

Vid tibiafrakturer och andra komplexa benbrott, såsom processfrakturer, är korrekt reduktion och fixering avgörande. Klassifikation och diagnostik bygger på både klinisk undersökning och avancerad bilddiagnostik, inklusive datortomografi och magnetresonans. Dessa verktyg är oumbärliga för att planera adekvat kirurgisk behandling och rehabilitering. Vidare är förståelsen för biomekaniska och anatomiska detaljer, exempelvis kopplat till zonen för polariserande aktivitet och ligamentära strukturer, viktig för att hantera tillstånd som progressiv kollapsande fotdeformitet (PCFD).

Posterior ankelimpingement (PAI) och posterior tibial tendinopati är ofta relaterade till idrottsskador och överbelastning, och kräver en kombination av konservativ behandling och kirurgiska åtgärder. Endoskopiska tekniker har revolutionerat behandlingen genom att möjliggöra skonsam dekortikation och ligamentrekonstruktion med snabbare återhämtning och minskad komplikationsrisk. Flera innovativa implantat som FiberTape®, Internal Brace System och Swivelock® används för att stabilisera ligament och främja läkning.

Vid komplexa deformiteter, som poikilothermi, polydactyly eller rigid flatfoot, är individuell bedömning nödvändig för att välja rätt strategi. Behandlingarna sträcker sig från konservativ hantering med ortoser och fysioterapi till avancerad kirurgi som triple artrodes och osteotomier. Speciellt vid rekurvatum- eller procurvatumdeformiteter måste man noga balansera biomekanik och funktion för att återställa gång och stabilitet.

Stressfrakturer i metatarsalbenen och sesamoidben är vanliga, särskilt hos idrottare. Den patofysiologiska processen involverar obalans mellan benresorption och nybildning, ofta orsakad av överbelastning utan tillräcklig vila. Diagnostik inkluderar klinisk undersökning, röntgen och magnetresonans, där man särskilt observerar tecken på benmärgsödem och mikrofakturer. Behandling fokuserar på avlastning, antiinflammatorisk medicinering och i vissa fall shock wave therapy (SWT) för att stimulera läkning.

Sjukdomar som reumatoid artrit och andra mesenkymopatier kan komplicera bilden och förvärra degenerativa förändringar i fotleden och foten. En multidisciplinär behandlingsstrategi är nödvändig, där medicinsk behandling med DMARDs (disease-modifying antirheumatic drugs) kombineras med ortopedisk intervention. Det är också viktigt att överväga rehabiliteringens roll i att återställa funktion och minska smärta, speciellt vid kroniska tillstånd.

Kirurgiska tekniker har utvecklats kraftigt, med allt från minimalinvasiva artroskopier till komplexa rekonstruktionsoperationer som omfattar mjukdelar och ben. Specifika metoder, såsom Ponseti-tekniken för clubfoot eller Ryersons teknik för tibiafrakturer, visar hur individualiserad behandling kan ge goda resultat även vid svåra deformiteter. Rehabilitering efter operation är kritisk och kräver ett koordinerat samarbete mellan kirurg, fysioterapeut och patient.

Vikten av en helhetsförståelse för biomekanik, patofysiologi och tekniska behandlingsmöjligheter kan inte nog understrykas. Likaså är kunskap om den avancerade bilddiagnostiken och moderna biologiska behandlingsmetoder såsom regenerativ cellterapi avgörande för att förbättra prognosen vid fot- och fotledsskador. Postoperativ vård och tidig mobilisering, anpassad efter den specifika skadan, är centrala komponenter för att återställa patientens funktion och livskvalitet.

Det är också viktigt att inse att komplexa fotdeformiteter och skador ofta kräver långsiktig uppföljning och eventuellt multipla interventioner. Patientens egna förutsättningar, såsom ålder, aktivitetsnivå och samsjuklighet, måste alltid beaktas vid behandlingsplanering. Den tekniska skicklighet som krävs i kombination med en djup klinisk förståelse gör fot- och fotledsortopedi till ett särskilt utmanande och samtidigt fascinerande område inom ortopedin.

Vad innebär konservatism i en värld av ständig förändring?
Vad är lösningen på gränsvärdesproblem för Caputo-fraktionell dynamik?
Hur CMSCGC-ramverket förbättrar klusteranalys av hyperspektrala data
Hur Donlin Navigerade Mellan Sin Förflutna och Frihetens Nya Åtaganden