2016 års republikanska primärval i New Hampshire var en vändpunkt i amerikansk politik, där Donald Trump på ett nästan obestridligt sätt utmanade och överträffade det etablerade partiet. Trots att han var en outsider med tvivelaktig politisk erfarenhet, lyckades han vinna stöd från en bred väljarkår. Nästan ingen förväntade sig att han skulle bli en seriös kandidat, och ännu färre trodde att han skulle vinna själva primärvalet. Nästan alla förutspådde att han skulle förlora i en jordskredsseger under det allmänna valet, om han ens skulle nå så långt.

Det var en tid då politiska kommentatorer och medier såg Trump mer som en kändis som inte riktigt hade någon politisk framtid, än som en möjlig president. Många av hans motståndare inom partiet, inklusive tungviktare som John Sununu och Tom Rath, trodde att hans popularitet skulle avta så snart väljarna började "mäta mannen". Trots detta förutspådda inte någon hans framgång, och varje gång hans kampanj verkade vara nära att falla, återvände han med ny energi och ökat stöd.

Trump ådrog sig kritik och protester från alla håll. Hans kontroversiella uttalanden om senator John McCains militärtjänst, de förolämpande debattutbytena och hans ytterst polarisering av väljare i primärvalen sågs som hinder för hans framgång. Ändå ledde dessa inte till hans fall. Faktum är att även när det republikanska partiets tyngsta krafter, som Koch-bröderna och många etablerade politiker, försökte stoppa honom genom att neka honom tillgång till viktiga resurser och plattformar, visade sig dessa försök vara verkningslösa. Det var ett parti som inte kunde enas om ett alternativ till Trump, och hans ledning i primärvalen förblev stark och orubblig.

Ett tydligt exempel på detta var partiets brist på en enad front i förhållande till Trump. Under 2012 års primärval var det klart för väljarna vem de borde stödja, med Mitt Romney som den dominerande kandidaten som fick övervägande stöd från såväl lokala som nationella partiföreträdare. I New Hampshire, där den republikanska partistrukturen var stark, stödde nästan två tredjedelar av partiets ledamöter en kandidat innan primärvalet, och de flesta stödde Romney. Detta skapade en tydlig signal för väljarna om vem som var den bästa kandidaten.

I kontrast var 2016 års situation mycket mer kaotisk och fragmenterad. I stället för att peka ut en klar vinnare, var republikanska politiker i New Hampshire förlamade av den stora mängden kandidater och deras spridda stöd. Endast hälften av medlemmarna i delstatens representanthus stödde någon kandidat innan primärvalet. Och även då var dessa stöd splittrade mellan ett stort antal kandidater som Rand Paul, Carly Fiorina, Chris Christie och Ted Cruz. Trump fick sitt eget stöd, men på ett mycket mindre organiserat och sammanhållet sätt än Romney hade fått i 2012.

Det fanns också en betydande rädsla bland de högsta partiföreträdarna att uttrycka ett stöd för en viss kandidat. Kelly Ayotte, som var den sittande senatorn och samtidigt kampanjade för omval, samt Chris Sununu, som senare skulle bli guvernör, valde att förbli neutrala för att inte riskera att alienera väljare i ett så viktigt valår. Detta förlamade partiets förmåga att mobilisera sitt stöd på ett effektivt sätt och hindrade många från att ge klar vägledning till sina väljare om vem de borde stödja.

Denna brist på samordning mellan partiledarna och den snabba, ibland röriga förändringen i vem som var "nästa stora alternativ" till Trump, skapade en politisk turbulens som gjorde det möjligt för honom att fortsätta sin framgångsrika resa. Medan Romney i 2012 hade åtnjutit enhetligt stöd, var 2016 års republikanska primärval snarare en scen för partiets sammanbrott och osäkerhet.

Det är också viktigt att förstå varför det republikanska partiet inte lyckades enas om en kandidat som kunde utmana Trump mer effektivt. Trump byggde sin kampanj på en stark och polariserande retorik, som appellerade till väljare som kände sig marginaliserade av den etablerade politiska eliten. Det fanns ett växande missnöje bland många väljare som kände att deras åsikter inte beaktades av traditionella politiker. Denna känsla av att vara utanför och "icke-representerad" var en viktig faktor i Trumps framgång.

Det skulle vara förnuftigt för den som vill förstå de politiska landskapets förskjutning under 2016 att också beakta hur populistiska rörelser, både inom och utanför USA, fick momentum. De konservativa krafterna som stödde Trump var långt ifrån isolerade, och detta speglade en global tendens där många väljare vände sig mot starka, karismatiska ledare som lovade att omkullkasta det politiska etablissemanget. Vad som framstod som en tillfällig politisk flört med Trump i början av hans kampanj, utvecklades till en fullständig förändring av det republikanska partiets framtid.

Vad gjorde Hillary Clinton framgångsrik i New Hampshire 2016?

New Hampshire har länge varit en av de mest ombytbara staterna i USA:s presidentval, och 2016 års val var inget undantag. Hillary Clintons seger i delstaten, trots att hon förlorade andra avgörande svängstater som Michigan, Pennsylvania och Wisconsin, kan förklaras av två huvudfaktorer som var särskilt relevanta för New Hampshire. För det första, delstatens relativt lilla andel av icke-vita väljare röstade överväldigande på Clinton, vilket gav henne ett avgörande stöd. För det andra, New Hampshire har en befolkning med högre utbildningsnivå än många andra stater, och här hade Clitons stöd bland väljare med högre utbildning en större påverkan än i andra svängstater. Detta gjorde att Clinton kunde hålla delstaten trots att hon gjorde färre personliga framträdanden än sin motståndare, Donald Trump.

För att förstå varför New Hampshire blivit en så viktig delstat för de amerikanska presidentvalen, är det nödvändigt att titta på statens politiska historia. För bara några decennier sedan var New Hampshire en fast republikansk stat, där demokratiska segrar var ovanliga. Under 1970- och 1980-talen klagade många demokratiska politiker på att denna republikanska stat hade för stor betydelse i deras partis nominering. Det var inte ovanligt att höra klagomål om att en sådan traditionellt republikansk stat inte borde spela en så stor roll i den demokratiska processen.

Under hela 1900-talet var det också väldigt ovanligt med demokratiska guvernörer; de hade bara haft makten i staten i femton år. Däremot, när vi närmar oss 2000-talet, började en förändring ske. Republikanerna hade historiskt dominerat, men i slutet av 1980-talet började in-migrationen från andra stater att forma politiken på ett annat sätt. Många av dessa nya väljare kom från Massachusetts och röstade i större utsträckning på Demokraterna, vilket markerade ett skifte i statens politiska landskap.

Dessa förändringar kan delvis förklaras av den större politiska omvälvningen som pågick i New England, där Republikanernas växande fokus på socialkonservatism och ett nytt fokus på söderns och västerns väljare samtidigt skapade en frikoppling från de traditionellt republikanska väljargrupperna i New England. 1992 valde New Hampshire Bill Clinton, vilket bröt en lång tradition av republikanska segrar. Därefter har delstaten röstat på den demokratiska kandidaten i varje presidentval, med undantag för 2000, då den gröna partiets kandidat Ralph Nader fick tillräckligt många röster för att hjälpa George W. Bush att vinna mot Al Gore.

Det är också intressant att notera att förändringen i New Hampshire inte innebar att staten plötsligt blev helt demokratisk. Istället har delstaten rört sig mot en ny era av politisk konkurrens, där varken Demokraterna eller Republikanerna har kunnat dominera på lång sikt. Medan Demokraterna har haft framgångar i guvernörsvalen, har staten också sett att republikaner haft inflytande i olika perioder. Detta har lett till en osäker politisk landskap som gjort New Hampshire till en viktig delstat för alla presidentval.

I New Hampshire, som i många andra svängstater, har de politiska förändringarna varit ett resultat av både demografiska och ideologiska skiften. Väljarna i staten har blivit mer diversifierade och utbildade, vilket har förändrat både den politiska dynamiken och vilka kandidater som får stöd. På 2000-talet var det framför allt dessa nya röster som gjorde Clinton framgångsrik, och hon drog nytta av det faktum att hennes politik och bakgrund tilltalade väljare med högre utbildning.

Därför spelar New Hampshire, trots sin mindre befolkning, en viktig roll i den amerikanska politiken. Den politiska historien visar att även små förändringar i väljarsammansättningen kan ha en enorm inverkan på valet. Detta är något alla politiska aktörer bör beakta när de planerar sina kampanjer, särskilt om de vill vinna i framtida presidentval.

För den som vill förstå de komplexa dynamikerna i amerikansk politik är det avgörande att inte bara titta på de stora, välkända staterna utan även på mindre och mer oväntade delstater som New Hampshire. Det är här, i de finstilta detaljerna, som valens utgång ofta avgörs.

Hur Abstrakta MAC-lager Möjliggör Felsäkert Konsensus i Trådlösa Nätverk
Hur har Polens energiomställning förändrats genom EU-medlemskapet?
Hur kan blockchain-teknologi förbättra säkerheten och integriteten i trådlösa nätverk?
Hur lagar man klassiska mexikanska rätter med köttfärs på ett smakrikt och hälsosamt sätt?