Är det fortfarande möjligt att tala om sanning i dagens politik?

Thomas Jefferson och hans samtida lade de politiska och filosofiska principer som ingår i självständighetsdeklarationen på en sådan grund att de blev oöverträffade sanningar. Principen om att "alla människor är skapade lika" förvandlades till ett faktum, ett antagande som skulle förbli oemotsagt. Den fråga som skulle kunna ställas: "Är det sant att alla människor är lika?" försköts genom att man omedelbart accepterade det som ett faktum. När något är placerat i sfären för fakta kan det inte ifrågasättas utan att ge upphov till tvivel. Faktumet tas för givet, och därmed undviks alla argumentationer kring dess sanningshalt.

Frågan om relationen mellan sanning och politik kan därför översättas till frågan om det är lämpligt att använda sanningskrav på politiska uttalanden. Är det rimligt att fråga om det som en politiker säger verkligen är sant? Eller ska vi snarare fokusera på huruvida vi vill att dessa politiska lösningar ska antas, baserat på deras allmänna inverkan på samhället? När politiker förnekar fakta, kommer sanningen att framträda på en politisk scen, där den sällan är överens med de påståenden som görs. Politiken förvandlar fakta till objekt för politisk tävlan, där de ofta attackeras genom felaktig information i kampen om opinionen.

Fakta är inte åsikter, och deras sanning beror inte på övertygelsen som följer av argumentation eller teleologisk reflektion. De är istället något som kan vittnas om och som vi måste lita på snarare än förstå till fullo. I en värld där lögner ofta är mer övertygande än sanningen, där förvrängda fakta skapar en trovärdighet som överträffar det som är objektivt sant, ser vi den verkliga faran: en allmän förlust av förtroende för fakta och för informationens pålitlighet.

Som Hannah Arendt påpekar, är lögner lättare att tro på än sanningen eftersom lögnaren är fri att konstruera sina "fakta" för att passa de förväntningar och önskningar som hans eller hennes publik har. Sanningen har ingen sådan förmåga att anpassa sig, och därför kan den framstå som mindre övertygande. Lögner erbjuder en tillrättalagd berättelse som inte bryter mot människors förväntningar, medan fakta ofta kräver en öppenhet för oväntade insikter och svårförståeliga komplexiteter.

I det offentliga samtalet är det ofta experterna som kallas på för att leverera hårda data och "neutral" information som en motvikt till populistiska ledare och intellektuellt oärliga politiker. Deras roll som förmedlare av objektiv kunskap har blivit allt viktigare i en tid då sanningen ständigt förnekas och manipuleras av politiska krafter.

Att konstatera fakta är i vanliga fall inte en politisk handling, då det bara innebär att erkänna något som redan existerar. Men i en situation där samhället har tagit sig an organiserat ljugande som en princip snarare än ett undantag, kan sanning som sådan, oskyldigt presenterad utan politisk förvrängning, bli en politisk handling av största vikt. När alla ljuger om alla viktiga saker, blir sanningssägaren, om han eller hon överlever, en politisk aktör och en potentiell katalysator för förändring.

Arendts idé om politik som något som är nära den isonomía som kännetecknade den antika grekiska politiken, där den gemensamma världen av fakta förenar oss i en pluralistisk gemenskap, utgör en kontrast till totalitarism och dominans. När fakta och förtroende för gemensam sanning förloras, går vi miste om denna gemenskap, vilket hotar själva grunden för demokratin.

Det är lätt att tro att sanningen på lång sikt alltid kommer att överleva organiserad lögn, som Arendt föreslår. Men när vi konfronteras med en politisk kultur där falska nyheter används som strategi för att vinna debatter här och nu, är det svårt att hålla fast vid den optimismen. Politiska propagandistrategier i dagens kortsiktiga politiska klimat har visat sig vara mycket framgångsrika, vilket gör att sanningsenligt politiskt tal inte alltid får möjlighet att bryta igenom.

Det är också viktigt att förstå att medan den sanna informationen spelar en central roll i att upprätthålla ett informerat samhälle, är det inte längre tillräckligt att endast påpeka fakta för att motverka desinformation. I vår samtid, där så mycket politiskt innehåll är förvrängt och manipulerat, krävs det också en starkare kollektiv förmåga att förstå och tolka den information vi får. Det räcker inte att bara presentera data, det krävs en förståelse av den politiska och sociala kontexten som skapar och förvränger fakta.

Hur offentliga åsikter formas och varför det är avgörande för demokratin

Offentliga åsikter, som utgör basen för politiska konsensus, har genomgått en betydande förändring under de senaste två århundradena. I dagens demokratiska samhällen är det inte längre endast rationella argument och nyanserad diskussion som styr. Den offentliga sfären har blivit mer komplex och fragmenterad, och politiska debatter präglas idag ofta av känslomässiga appeller, spontanitet och ett avståndstagande från politiskt korrekta normer. De sociala och kommunikativa mekanismer som påverkar dessa förändringar kräver uppmärksamhet, eftersom de har en direkt inverkan på hur individer och grupper formar sina politiska uppfattningar.

I en demokrati är det av största vikt att förstå hur offentliga åsikter bildas. Eftersom offentliga åsikter ligger till grund för politiska beslut och politiskt stöd, är det nödvändigt att identifiera vilka åsikter som får mest stöd, vilka aktörer som främjar dessa åsikter och vilka sociala krafter som driver deras spridning. Kommunikation är en central faktor i denna process, då den kan forma både individuella och kollektiva uppfattningar. Problemet är att offentliga åsikter ofta inte speglar den mångfald av åsikter som egentligen finns, vilket leder till att vissa gruppers röster får mer utrymme än andras. Denna snedvridna representation gör det svårare för vissa grupper att delta i den demokratiska processen, vilket skapar en obalans mellan olika samhällsgrupper.

För att förstå denna dynamik bättre, kan vi se tillbaka på teorier om det offentliga samtalet. John Dewey, en framstående amerikansk filosof, underströk för nästan ett sekel sedan vikten av diskussion, öppenhet och utbildning för en fungerande demokrati. Enligt Dewey skulle den ideala offentliga sfären vara en plats där information förmedlas av oberoende och pålitliga aktörer, vilket skulle göra det möjligt för medborgarna att samla information från olika källor och fatta välgrundade beslut. I en sådan idealvärld skulle varje medborgare kunna delta i samtalet och påverka de beslut som tas. Denna syn på demokrati förutsätter att information är tillgänglig för alla och att utbildning står i centrum för en funktionell offentlig sfär.

Tyvärr ser vi idag att verkligheten är långt ifrån denna idealbild. I många demokratiska samhällen är tillgången till pålitlig information ojämnt fördelad, vilket innebär att de som har större resurser eller makt kan påverka vilka åsikter som sprids och i vilken riktning debatten går. De nya kommunikationsmedierna, särskilt internet och sociala nätverk, spelar en central roll i detta. Här sprids ofta åsikter som är anpassade för att förstärka vissa intressen eller ideologier, vilket leder till en rad sociala fenomen som epistemiska bubblor och ekokammare.

Epistemiska bubblor är ett fenomen där individer endast exponeras för information som bekräftar deras egna åsikter, vilket gör det svårare för dem att konfrontera eller förstå alternativa perspektiv. Ekokammare å andra sidan, handlar om situationer där vissa åsikter aktivt exkluderas eller diskrediteras, vilket skapar en snedvriden bild av verkligheten. Dessa fenomen leder till att debatten inom varje bubbla blir homogent, vilket gör det omöjligt för medborgarna att kritiskt granska sina egna åsikter eller den information de konsumerar.

Det är också viktigt att förstå att den fragmenterade offentliga sfären inte bara påverkar hur vi förstår politik, utan även hur makt och inflytande är fördelade i samhället. De som har större ekonomiska eller sociala resurser kan mobilisera sina nätverk för att sprida specifika åsikter och därigenom forma den offentliga opinionen till sin fördel. Detta gör att de flesta medborgare förblir passiva och inte aktivt deltar i den politiska debatten, vilket leder till en situation där en liten elit styr samhället och politiska beslut fattas utan bredare förankring.

För marginaliserade grupper som vill ta en mer aktiv roll i den offentliga debatten, kan ett viktigt första steg vara att utveckla epistemisk solidaritet. Detta innebär att människor med gemensamma intressen samarbetar för att dela information och stärka sina kollektiva röst. Genom att undvika de två paradoxala problem som karaktäriserar dagens kommunikation – epistemiska bubblor och ekokammare – kan dessa grupper öka sin synlighet och påverka den politiska debatten.

I sammanhanget av dagens demokratiska utmaningar är det också nödvändigt att beakta hur diskriminering, både epistemiskt och strukturellt, påverkar den offentliga sfären. Epistemisk orättvisa handlar om hur vissa gruppers erfarenheter och åsikter ignoreras eller marginaliseras inom den offentliga debatten. Strukturell orättvisa syftar å andra sidan på de systemiska hinder som gör det svårare för vissa grupper att delta fullt ut i den demokratiska processen. Tillsammans skapar dessa former av orättvisa en miljö där inte alla medborgare har samma möjligheter att uttrycka sina åsikter eller påverka beslut som rör deras liv.

Det är därför avgörande att vi som samhälle arbetar för att öka tillgången till opartisk och mångsidig information, samt att vi främjar en mer inkluderande offentlig sfär där alla medborgare har möjlighet att delta och påverka de beslut som fattas. Endast genom att säkerställa ett öppet och rättvist offentligt samtal kan vi upprätthålla en levande och fungerande demokrati.

Hur informationsmanipulation hotar demokratin: En analys av desinformation, fake news och post-sanningens politik

Manipulation av information har länge varit ett kraftfullt verktyg inom politik, men i den digitala eran har den fått en ny dimension. Informationen sprids snabbare, mer omfattande och med större precision än någonsin tidigare. Ändå är den akademiska debatten om de specifika mekanismerna och effekterna av denna manipulation fortfarande i sin linda. För att verkligen förstå detta fenomen behövs en bred expertkunskap inom olika områden som mediestudier, säkerhetsstudier, opinionsbildning, semiotik och till och med artificiell intelligens.

En internationell konferens som ägde rum i Pisa 2019, under ledning av forskargruppen Res/East vid Sant'Anna School of Advanced Studies, fokuserade på de utmaningar som informationsmanipulationen innebär för demokratin. Denna konferens var en startpunkt för en djupare diskussion om de problem som spridningen av fake news och desinformation medför i en tid präglad av post-sanningens politik, där sanningen ofta är relativ och förändras beroende på vem som talar. Boken som växte fram ur dessa diskussioner har till syfte att fylla ett forskningsgap och erbjuder ett multidisciplinärt perspektiv för att bättre förstå detta komplexa fenomen.

I sitt essä "Public Opinion" från 1922 förutsåg Walter Lippmann att kvaliteten på nyheterna skulle avslöja de styrkor och svagheter som kännetecknar ett demokratiskt system. Han ansåg att manipulering av information var ett medel för ett fåtal ekonomiska och politiska aktörer att sätta sina egna intressen framför allmänhetens och därigenom undergräva demokratins funktion. Denna tanke är fortfarande aktuell och belyser den oroande relationen mellan information och politik, både i etablerade demokratier och i länder med stormiga övergångar från auktoritärt styre.

De senaste två decennierna har sett en explosion i mängden och hastigheten av informationsspridning, mycket tack vare den massiva användningen av smartphones och sociala medieplattformar. Dessa plattformar har blivit en grogrund för att förstärka och sprida olika typer av manipulation. De erbjuder de verktyg som gör det möjligt att snabbt identifiera, rikta in sig på och mobilisera stora grupper av människor som, genom algoritmer och filterbubblor, får sina åsikter formade av information som bekräftar deras redan existerande uppfattningar.

En konsekvens av denna snabba och omfattande informationsspridning är att det sprids en stor mängd mystifierad information. Här hittar vi inte bara traditionella former av desinformation, som konspirationsteorier och åsiktsartiklar, utan också mer moderna fenomen som fake news, hatretorik och deepfakes. Dessa nya fenomen hotar demokratins grundvalar på ett sätt som inte har varit möjligt tidigare. Och även om vissa av dessa manipulationer, som exempelvis propaganda, är gamla bekanta, så utgör andra en helt ny typ av utmaning för demokratin.

Informationsmanipulation har blivit en del av det politiska spelet, där syftet ofta är att påverka den allmänna opinionen och därmed forma politiska resultat. Genom att styra flödet av information kan aktörer påverka både individens uppfattning av verkligheten och den kollektiva förståelsen av viktiga samhällsfrågor. Den snabba spridningen av information gör det möjligt för aktörer att snabbt förändra narrativet, vilket i sin tur kan ha avgörande konsekvenser för valresultat, opinionsbildning och till och med internationella relationer.

Det är också viktigt att förstå att desinformation inte bara handlar om att sprida falska uppgifter. Misinformation, som är vag eller missvisande information, kan också påverka hur människor uppfattar verkligheten och därigenom deras politiska beslut. Med andra ord handlar det inte alltid om att aktivt ljuga – ibland handlar det om att skapa en förvirrande eller ambig bild av verkligheten. Detta gör det svårare att skilja mellan vad som är sant och vad som är falskt, vilket är en av de största utmaningarna i den post-sanna politiken.

I ljuset av dessa nya utmaningar blir det avgörande att utveckla verktyg och metoder för att kritiskt granska information och förstå hur den används för att forma opinionen. Det handlar inte bara om att identifiera desinformation, utan också om att skapa en medvetenhet om hur algoritmer och filterbubblor påverkar vårt informationsflöde. Vidare krävs det en ökad förståelse för de långsiktiga konsekvenserna av en värld där sanningen är relativ och manipulation av information blir normen snarare än undantaget.

För att förstå detta fenomen och utveckla effektiva motåtgärder behöver vi både en djupare förståelse för den teknologiska utvecklingen och en kritisk granskning av de politiska och sociala strukturer som tillåter denna manipulation att frodas. I en värld där information är makt, är det av yttersta vikt att vi utvecklar en kultur av mediekunnighet och informationskritik, så att vi inte blir offer för de krafter som vill använda information för att kontrollera och manipulera oss.

Hur påverkar fejknyheter våra val? En analys av valbeteende och misinformation

Fejknyheter är inte bara ett fenomen på internet som skapar förvirring och oro; de påverkar även människors beslut i viktiga frågor, däribland val. Flera studier (Nyhan et al. 2019; Swire et al. 2017) har visat att journalistisk faktagranskning kan minska tro på falska nyheter. Men även om faktagranskningar kan skapa en mer informerad medborgarskara, verkar de inte ha någon större effekt på väljarnas stöd för en specifik politiker. Väljare tenderar att inte förändra sina åsikter om en politiker efter att ha blivit utsatta för faktagranskningar, vilket antyder att deras politiska preferenser inte är beroende av deras uppfattning om kandidaternas faktiska korrekthet, oavsett om informationen är sann eller falsk. Det handlar inte bara om att korrigera fakta utan om att ändra människors grundläggande övertygelser och stöd för politiska aktörer.

En intressant studie som belyser sambandet mellan fejknyheter och valbeteende är en undersökning av Cantarella, Fraccaroli och Volpe (2019), som inte fokuserar på USA, utan på Italien, där populistiska partier är starka och där fejknyheter verkar vara vanliga. Enligt denna studie var sannolikheten att dela fejknyheter högre bland väljare som stödde populistiska partier som Movimento 5 Stelle och Lega än bland väljare som stödde andra partier. Denna studie är en av de få som använder en kvasi-experimentell metod för att undersöka fejknyheters påverkan på valbeteende och undvika problem med omvänd kausalitet. Här undersöktes två provinser i Trentino-Alto Adige/Südtirol-regionen i Italien, där en provins var mer utsatt för fejknyheter än den andra, vilket gjorde det möjligt att studera effekten av fake news på valresultaten.

En viktig slutsats från denna forskning är att exponering för fejknyheter till stor del styrs av självval, vilket innebär att de som är mer benägna att exponeras för fejknyheter redan har en stark politisk övertygelse. Det är dessa individer som söker och delar nyheter som bekräftar deras förutfattade meningar. Det här stöder tidigare forskning om hur sociala och politiska faktorer fortfarande är relevanta för väljarbeteende, trots den ökade individualiseringen och digitaliseringen av valprocessen. Det visar på den kraft som sociala medier har genom att skapa informationsbubblor där människor enbart konsumerar innehåll som stödjer deras redan etablerade politiska synpunkter.

En annan aspekt som denna forskning belyser är det traditionella sättet att förstå valbeteende, som ofta har varit förankrat i sociografiska faktorer. Trots den ökande individualiseringen är dessa faktorer fortfarande viktiga när det gäller att förstå väljarnas beslut. Väljare tenderar fortfarande att rösta på ett sätt som bekräftar deras sociala, kulturella och politiska identiteter, vilket gör att påverkan av fejknyheter på valbeteende inte är så stor som många har trott. Det är därför inte troligt att en massiv spridning av fejknyheter kan vända valresultat i stor skala, utan mer sannolikt handlar det om att skapa en förstärkning av de existerande åsikterna inom en viss grupp.

Det är också värt att notera att fejknyheter kan ha andra negativa effekter än att påverka valresultat. De kan polarisera samhällen, underminera förtroendet för medier och förvränga den offentliga debatten. Det är dessa långsiktiga effekter som gör fejknyheter till ett allvarligt problem, även om de inte alltid har en direkt påverkan på valresultat.

En annan viktig punkt är att det inte går att underskatta effekten av informationsbubblor. Även om fejknyheterna inte har den direkta makten att ändra människors röster, kan de skapa en situation där politiska åsikter blir mer extrema och polariserade. Dessa bubblor förstärker bara de åsikter som redan finns, vilket gör det svårare för väljare att fatta beslut baserade på objektiv information snarare än på förutfattade meningar.

Att påverka väljarnas röster är svårt, särskilt när väljarna redan har starka förtroenden och övertygelser. Men experiment har visat att kampanjer kan påverka väljarnas valdeltagande snarare än deras röster. Genom att rikta sig till periodiska väljare snarare än till dem som röstar regelbundet, är det möjligt att påverka hur många som väljer att delta i valet. I sociala medier gör den precisa målgruppsinriktningen denna typ av påverkan möjligt.

Den effektiva manipulationen av väljare genom fejknyheter kräver, således, att kampanjer riktar sig till dem som är mindre engagerade i politiska frågor och som inte har en lång historia av att rösta. Därmed handlar det inte bara om att sprida falsk information utan också om att förstå hur, när och till vem den informationen ska riktas för att ha största möjliga effekt.

Hur påverkar Ryssland västerländska demokratier genom desinformation och populism?

I dagens värld är gränserna för krig inte längre begränsade till traditionella slagfält. En ny form av krigföring har vuxit fram, där information är det främsta vapnet. Ryssland har blivit en central aktör i denna nya form av konflikt genom att utnyttja desinformation, manipulera offentlig uppfattning och stödja populistiska rörelser i väst. Detta fenomen har väckt oro, särskilt i samband med påstådda ryska inblandningar i val och politiska processer i flera västerländska länder. En av de mest framträdande metoderna i denna strategi är spridningen av falska nyheter och att utnyttja populistiska rörelser för att skapa splittring inom etablerade demokratier, vilket i sin tur kan leda till en försvagning av den liberala demokratins grundvalar.

Det är inte förvånande att flera analyser har betonat sambandet mellan Kreml och olika extremistiska rörelser, både till höger och vänster, i Europa. Dessa rörelser får stöd från Ryssland, ofta genom media som RT och Sputnik, och genom riktade kampanjer på sociala medier. Detta är en del av Rysslands strategi att utmana USA och västvärlden genom att undergräva deras politiska system och skapa en ny narrativ som grundar sig på anti-västliga hållningar. Genom att aktivt sprida falska berättelser och förvrängda fakta kan Ryssland påverka valresultat och skapa oenighet inom internationella allianser som EU och NATO.

En central fråga är om Ryssland använder desinformation och populistiska rörelser för att åstadkomma en kris inom västerländska demokratier, i hopp om att dessa system ska kollapsa och ge upphov till nya regimer som liknar det ryska styret. För Ryssland kan detta vara ett sätt att stärka sin internationella position genom att utnyttja populistiska rörelser som ett verktyg för att hota sammanhållningen i västerländska institutioner. Genom att stödja och främja dessa rörelser kan Ryssland försvaga den politiska stabiliteten och öka sin egen makt på den globala scenen.

Det är också viktigt att förstå hur detta påverkar den globala informationsmiljön. Ryssland är skickligt på att använda internet och sociala medier för att sprida sin propaganda. Det handlar inte bara om att skapa falska nyheter utan om att forma en verklighet där medborgarna inte längre kan skilja på fakta och fiktion. Detta fenomen har en förödande effekt på den offentliga debatten och på människors förmåga att fatta informerade beslut. För många människor, särskilt de som är vana vid att få sin information från nätet, blir det allt svårare att lita på nyheter och den journalistiska professionen.

Rysslands påverkan på västerländska samhällen bör inte underskattas. Det handlar inte bara om att sprida desinformation utan om att skapa en ny världsordning där populism och nationalism ersätter de liberala värderingar som västerländska demokratier bygger på. Det är en del av en större geopolitisk strategi där Ryssland försöker utnyttja svagheter i västerländska samhällen för att främja sina egna intressen.

För att motverka denna typ av påverkan är det avgörande att både medborgare och institutioner blir mer medvetna om de metoder som används. Det krävs en aktiv kamp mot desinformation, där medier och journalister spelar en nyckelroll i att avslöja och motverka falska narrativ. Men det handlar också om att stärka den demokratiska kulturen genom utbildning och informationskompetens, så att människor kan navigera i en allt mer komplex och manipulerad medielandskap.

När vi ser på effekterna av dessa strategier är det också nödvändigt att förstå att den desinformation som sprids inte bara är ett verktyg för politisk manipulation, utan också en metod för att så tvivel och skapa förvirring. Genom att undergräva förtroendet för traditionella institutioner och demokratiska processer kan Ryssland skapa en osäkerhet som gynnar deras egna intressen och destabiliserar västvärldens politiska landskap. Denna process är inte något som kan avfärdas som en tillfällig trend – det är en långsiktig strategi som kommer att forma världens politiska framtid.