Vad betyder korset på kristna pilgrimsleder?

Under historien har det varit en central tanke att Jesu lidande och död var nödvändiga för att blidka en krävande Gud och erbjuda ett passande lösen för världens synder. Denna rättsliga syn på försoning som en soning inför en arg Gud har dock inte längre samma dominerande plats inom teologin. Istället är berättelsen om Guds riskabla experiment med att ge sig själv på jorden nu en av de mest centrala. Korset, som ett symboliskt uttryck för mänskligt lidande och Guds lidande för vår skull, talar om en Gud som tar på sig den största smärtan för att omfamna människan i hela hennes sårbarhet. Det är en berättelse som ställer sig i kontrast till världslig visdom och framgångens evangelium.

Denna nya förståelse av korset som ett "lynchträd" är inte bara en teologisk insikt, utan också en moralisk utmaning för alla som åtnjuter fördelarna av historisk makt. Det påminner oss om att den kristna tron inte bara är en fråga om individuell frälsning utan också om att hela de samhälleliga sår som fortfarande gör sig gällande i form av rasism och orättvisor. För att den kristna trons löfte om försoning ska vara trovärdigt måste den utmana oss att konfrontera vårt eget deltagande i dessa sår.

I denna kontext ställs frågan om var pilgrimer kan gå. Religion, i sin mest grundläggande form, är något som människor söker för att hitta mening, mysterium och förbindelse, ofta i ett kollektivt sammanhang. Religion initierar och ramar in jakten på Gud, men för den som söker är den också en komplex, utmanande och ibland problematisk väg. Denna väg är ofta institutionellt formad och reglerad, men rymmer också alla de mänskliga svagheter som följer med dessa strukturer – dogmatism, intolerans, krig, och uteslutning. Dessa negativa sidor av religion kan vara lika framträdande som den andliga strävan den representerar, och de är ofta en källa till konflikt, både inom religionens egna gemenskaper och i förhållande till samhälle och politik.

Men i vår moderna tid, där en försiktig skepsis mot religionens offentliga roll har vuxit fram, särskilt i västvärlden, har vi sett hur det religiösa uttrycket återvänder till det offentliga rummet. Det handlar inte längre om att isolera religion till privata sfärer, utan snarare om att omfamna en bredare förståelse för hur religion påverkar samhälle och politik. När religionens språk tillåts i det offentliga rummet, kan det ses som en del av en större dialog om rättvisa, jämlikhet och mänsklig värdighet.

Den amerikanska konstitutionen, trots att den inte explicit nämner religionens roll i samhället, har för länge sedan öppnat upp för ett bredare offentligt utrymme för religiös uttrycksfrihet. Och i takt med att domstolar har börjat favorisera rätten till religionsutövning snarare än en strikt separering av kyrka och stat, väcks nya frågor om hur religion kan integreras i ett samhälle där pluralism och öppenhet är grundläggande värden.

För pilgrimer, både de som söker Gud och de som söker mänsklig försoning, handlar det inte om att finna en enkel lösning eller ett omedelbart svar. Det handlar om att våga konfrontera den komplexa verkligheten av vår värld – en värld där lidande och hopp, försoning och konflikt existerar sida vid sida. Det religiösa sökandet är aldrig en linjär process; det är snarare en dynamisk, förändrad väg som kräver både mod och ödmjukhet. Och som en viktig del av denna sökande, behöver vi komma till insikten att de frågor vi ställer till livet och till vår tro är lika betydelsefulla som de svar vi får.

Hur formar amerikansk fundamentalism sin syn på tro, moral och samhälle?

Från att försvara historiska kristna sanningar mot modern skepticism har rörelsen övergått till att skydda kristen moral, med särskilt fokus på den sexuella renheten hos unga kvinnor, i ett land som ses som Guds utvalda nation. Den protestantiska fundamentalismen har nyligen förenats med konservativa katoliker i frågor som abort, homosexualitet och religionsfrihet från statliga ingripanden. En betydande förändring har skett där rörelsens självförståelse numera snarare bygger på en idealiserad, konservativ vit identitet än på de klassiska evangelikala grunderna: Bibelns absoluta auktoritet, hjärtats omvändelse, evangelisation och substitutionell försoning genom korset.

Den kristna högern har i praktiken muterat till en allians mellan en repressiv national säkerhetsstat och en kapitalistisk världsbild, snarare än att representera det gamla testamentets ideal om ett folk som kallas till rättfärdighet och social rättvisa. Denna “kamp för Gud” fyller ett tomrum i ett samhälle grundat på vetenskaplig rationalism och sekularism, och uttrycker en djup ideologisk självsäkerhet, vilket tydligt visas i slagord som “En liberal är inte en kristen” från politiska möten under 2012 till 2016. Samtidigt möter denna hållning liknande motstånd från liberaler, vilket bidrar till polariseringen.

Kritiker menar att amerikansk fundamentalism drivs av rädsla: rädsla för liberaler, kvinnor, homosexuella, och behovet att känna sig särskilt utvald. Detta illustreras i uttalanden från ledande kristna högerfigurer efter 9/11, där grupper som feminister, homosexuella och abortförespråkare pekades ut som ansvariga för nationella tragedier. Sådana aggressiva och ofta hotfulla uttalanden har under Trump-eran blivit norm och en del av den offensiva retorik som hävdar att man gör Amerika stort igen.

I kontrast till denna politiserade fundamentalism står den kristna läran om frälsning. Frälsning i kristendomen handlar inte bara om individuell räddning från synd utan om att ingå i en ny gemenskap med Gud och med varandra, ett kollektiv befrielseprojekt där hela folket är involverat. Den hebreiska Bibeln och Nya testamentet framhäver att frälsning är ett gemensamt och socialt tillstånd, inte en isolerad individuell upplevelse. I den amerikanska kulturen, där individualism dominerar, är detta perspektiv ofta främmande.

Jesus’ liv, död och uppståndelse tolkas som Guds fulla intention att bli vän med världen och närvara mitt i mänsklighetens lidande och orättvisor. Genom inkarnationen manifesteras Guds närvaro i världen som en dynamisk kraft för frigörelse och försoning, trots världens motstånd och lidande. Den kristna frälsningen är därmed inte en abstrakt teologisk idé, utan en levande erfarenhet av Gud som tar människans verklighet på allvar och bjuder in till delaktighet i Guds godhet och rättfärdighet.

Det är viktigt att inse att den rörelse som i dag kallas fundamentalism ofta har glidit bort från dessa grundläggande kristna ideal. I stället för att föra fram ett budskap om kärlek, gemenskap och social rättvisa, har den blivit en politisk kraft som främjar en exkluderande, moralisk och ekonomisk agenda. Denna förskjutning skapar spänningar både inom den kristna gemenskapen och i det amerikanska samhället i stort.

Hur kan den sociala evangelisationen återuppstå i dagens samhälle?

I den samtida debatten om social rättvisa och politik är det svårt att undvika den ofta förlorade kopplingen mellan kristendom och sociala rörelser. Historiskt sett har socialdemokratin, särskilt i Europa, haft djupa kristna rötter, och teorier om det gemensamma goda har utvecklats av teologer som Rauschenbusch, Moltmann och Gutierrez. Dessa tänkare har skapat en teologisk kontext för att förstå frågor om frihet, totalitarism, demokratisering och social rättvisa – frågor som ligger till grund för det moderna samhällets utveckling. Den sociala evangelisationen, som växte fram under början av 1900-talet, var både ett uttryck för kristendomens offentliga närvaro och ett test på validiteten i den offentliga teologin.

Det är inte endast sekulära idealister som behöver ompröva sin syn på religionens roll i samhället. Det finns ett behov av en återuppväckt kristen social rättvisa som inte endast handlar om individualism och moral utan om kollektivt ansvar. För många evangeliska kristna innebär detta en uppmaning att lämna det kristna högeralternativet, som ofta har associerat sig med marknadsorienterade politiska åtgärder och en individualistisk förståelse av kristen tro, och istället återvända till de traditioner som betonar rättvisa, jämlikhet och gemenskap. Det är en återuppväckelse som inte strävar efter teokrati, utan snarare en demokratisk offentlig sfär där alla röster kan höras.

För att skapa en relevant social evangelisation för vår tid måste den kristna rörelsen återknyta till sina rötter och återuppfinna en teologi som kombinerar tro med konkret handling för det gemensamma goda. Det handlar inte om att skapa en teokratisk stat eller ett religiöst styre, utan om att hitta nya sätt att integrera kristna värderingar om rättvisa, omsorg och solidaritet i samhälleliga strukturer. Detta kräver att troende omprövar sina egna förståelser av vad social rättvisa innebär och hur denna rättvisa kan omsättas i praktiken, både på individuell och kollektiv nivå.

Under de senaste decennierna har vi sett hur de religiösa vänstern och högern har kämpat om vilken typ av kristendom som bör domineras i det offentliga livet. För den kristna vänstern, som ofta har förlorat inflytande, är det viktigt att återta en teologi som inte bara fokuserar på andliga frågor utan också på strukturell förändring och social rättvisa. Denna rörelse kan återskapa en förlorad värdighet för kristendomen i den offentliga sfären genom att framhäva kärnan i evangeliet: omsorg om de fattiga, de förtryckta och de marginaliserade.

En ny social evangelisation innebär också att återupptäcka ett kristet arv som länge varit bortglömt, inte för att tvinga religionen på andra, men för att skapa ett mer rättvist och solidariskt samhälle där alla människor, oavsett bakgrund, har rätt till lika möjligheter och rättigheter. För att detta ska bli verklighet, måste både religiösa och sekulära aktörer hitta sätt att samverka för det gemensamma goda, samtidigt som de respekterar de olika traditioner och övertygelser som samhället består av.