Donald Trumps presidentkampanj 2016 var inte bara ett politiskt projekt, utan en produkt av åratal av imagebyggande och förberedelser för den politiska scenen. Denna process innefattade både hans kändisskap som affärsman, hans närvaro i tabloider och hans roll som programledare för "The Apprentice", vilken han lyckades använda för att skapa en politisk plattform och få en massföljande. Det var denna plattform och hans förmåga att utnyttja sitt kändisskap som banade vägen för hans politiska framgång, särskilt i de tidiga primärvalen.

En av de mest avgörande platserna för Trumps väg till framgång var New Hampshire, den lilla men politiskt viktiga delstaten i USA. New Hampshire har alltid haft en central roll i den amerikanska primärvalsystemet, och 2016 var inget undantag. Att vinna New Hampshire blev en nödvändighet för de republikanska kandidater som ville positionera sig för att vinna nomineringsprocessen. Men Trumps framgång i New Hampshire var inte självklar. Hans politiska strategi var olik allt vi tidigare sett från traditionella republikanska kandidater.

När Trump först besökte New Hampshire i januari 2014, deltog han i det kända evenemanget "Politics & Eggs", där presidentkandidater talar inför affärsledare och studenter på Saint Anselm College. Vid denna tidpunkt var Trump redan känd för sina offentliga utspel och sin populära tv-show, men hans engagemang i politiken var fortfarande otydligt. Hans tal den morgonen var mer en svada av åsikter än en seriös politisk presentation. Han rörde vid ämnen som den misslyckade lanseringen av Obamacare, arbetslösheten, och den politiska situationen i Irak och Afghanistan, samtidigt som han ständigt återkom till sitt eget tv-program och sin status som kändis.

Trots detta var hans tal inte någon sofistikerad politisk strategi, utan snarare ett uttryck för hans personliga stil. Han visade upp en informell och nästan slarvig presentation, men det var just denna autenticitet och oslipade charm som skulle visa sig vara hans största styrka i kampanjen. Den politiska etablissemanget underskattade honom gång på gång, och hans oväntade framgång i New Hampshire blev en bekräftelse på att han kunde bryta mot de etablerade reglerna och vinna över väljare på sina egna villkor.

Det är viktigt att förstå att Trumps framgång i New Hampshire inte bara handlade om politik, utan om hans förmåga att koppla samman sin personliga karisma med de känslomässiga och ekonomiska utmaningarna som många väljare stod inför. Hans budskap var aldrig tekniskt, men det var resonant. Han talade om ämnen som låg väljare nära hjärtat—från arbetslösheten till den växande känslan av att vara förlorad i ett system som inte tycktes lyssna på dem.

Det är också av vikt att notera hur Trumps framgång i New Hampshire påverkade hans kampanj på nationell nivå. Hans sätt att positionera sig som en outsider, som någon som inte hörde till det etablerade politiska systemet, resonerade särskilt starkt i en tid när många amerikaner var missnöjda med den politiska eliten. Trumps förmåga att använda sina egna medier och sitt eget kändisskap som en politisk plattform var något som ingen annan kandidat riktigt lyckades återskapa. Det var denna blandning av populism och teater som gav honom en så stark ställning inför primärvalen, och det var i delstaten New Hampshire som hans väg till nomineringen började ta form på allvar.

Det är också värt att påpeka att New Hampshire, trots sin lilla storlek, har en lång tradition av att forma resultatet av primärvalen. Detta beror på delstatens starka politiska kultur och dess tradition av att tidigt fånga upp stämningarna bland väljarna. Trumps framgång här var inte bara en fråga om hans egen image, utan också en produkt av New Hampshires politiska dynamik—en plats där väljare förväntas engagera sig aktivt i politik och vara medvetna om de kandidater som verkligen kan förstå deras behov och oro.

Vidare, även om New Hampshire hade en stor inverkan på Trumps kampanj, var det hans förmåga att bibehålla momentum genom hela primärvalssäsongen som till slut gjorde honom till den republikanska nominerade. Denna förmåga att bibehålla sin popularitet och dominera medierapporteringen var en nyckelkomponent i hans strategi. Men det är också värt att tänka på hur denna typ av kändisbaserad politik kommer att utvecklas i framtida val. Trump kan ha varit den första som utnyttjade denna dynamik fullt ut, men han kommer sannolikt inte vara den sista.

Hur påverkar valfinansiering och valdeltagande politiken i New Hampshire?

Under 2018 års val i New Hampshire såg vi en rad betydelsefulla politiska dynamiker som inte bara reflekterade förändringar i det politiska landskapet utan också hur finansiering och valdeltagande spelar en avgörande roll i valresultaten. Ett exempel på detta är guvernör Sununus återval, där det stod klart att trots hans höga godkännandegrad under sin mandatperiod, fick han bara en marginell seger på 53% mot Demokraternas Kelly, som fick 46% av rösterna. Denna marginella seger var inte helt väntad, med tanke på hans starka stöd bland väljare under större delen av sin tid som guvernör. En betydande faktor som påverkade resultatet var bristen på ekonomiskt stöd från Demokraternas guvernörsorganisation (DGA), som inte spenderade pengar i New Hampshire trots att de senaste opinionsundersökningarna visade på en hårdare kamp om guvernörsposten. Detta ledde till en viss frustration bland Demokraterna, som ansåg att Inslee och DGA borde ha gjort mer för att stödja Kelly i slutspurten av valkampanjen.

Ett annat intressant fenomen under valet var valdeltagandet. Det var det största deltagandet i ett mellanårsval i New Hampshire på flera decennier, med över 560 000 personer som röstade och en valdeltagande på 54% av de röstberättigade. Detta var en markant ökning jämfört med 2014, då valdeltagandet låg på 48,3%. Vad som gör denna ökning ännu mer anmärkningsvärd är att valet 2018 inte hade några president- eller senatsval, som vanligtvis lockar fler väljare. Istället var det guvernörsvalet som stod i centrum för väljarnas uppmärksamhet. Den ökade valdeltagandet speglade dels oppositionen mot Trump-administrationen, dels den organisering som vuxit fram efter Kvinnomarscherna 2017, och de resurser som grupper som New Hampshire Young Democrats och EMILY’s List satsade på staten.

Det är också värt att notera att denna ökning av valdeltagandet inte var jämnt fördelad över hela staten. I universitetsstäder som Durham, Hanover och Keene, där New Hampshire State University och Dartmouth College ligger, ökade valdeltagandet med så mycket som 50% jämfört med 2014. Denna trend pekar på den betydelse som unga väljare och progressiva grupper tillmäter valen, och hur deras organisering kan få stor inverkan på resultaten. Detta är särskilt tydligt om man jämför med tidigare mellanårsval, som 2006, där många väljare av olika politiska ståndpunkter valde att avstå från att rösta på grund av den politiska situationen, som den impopulära George W. Bush och Irakkriget.

En ytterligare aspekt som framträdde under 2018 års val var striden om posten som statens sekreterare. Normalt sett var det en given regel att den sittande sekreteraren, Bill Gardner, oavsett vilken politisk majoritet som fanns i lagstiftande församlingen, skulle väljas om till sin post. Men 2018 utmanades han av Colin Van Ostern, en tidigare medlem av det exekutiva rådet och förlorare i guvernörsvalet 2016. Van Ostern lanserade sin kampanj på ett sätt som aldrig tidigare hade skett för denna position. Han anordnade en serie så kallade "Free and Fair Forums" över hela staten för att främja valreformer och modernisera sekreterarens kontor. Det faktum att hans kampanj var mycket offentlig och drog in över 200 000 dollar från bidragsgivare, var också en tydlig signal om att traditionella politiska metoder för att säkra viktiga ämbeten i New Hampshire förändrades. Vid omröstningen i december valde det demokratiska huset att stödja Van Ostern med en överväldigande majoritet.

Den politiska situationen i New Hampshire 2017 och 2018 illustrerar vikten av både finansiering och organisation i moderna valkampanjer. Oavsett om det gäller en guvernörs kampanj, som i fallet med Sununu, eller kampen om en till synes marginell statlig position som sekreterare, så är det ofta resurser, valorganisering och målmedveten kampanjverksamhet som avgör vilken sida som får medvind. Och även om statens politiska landskap verkar stabilt på ytan, är det under dessa valår som de långsiktiga förändringarna i väljardynamik och politisk strategi får genomslag.

Att förstå dessa mekanismer är avgörande för att kunna analysera hur valresultat formas, och vad som krävs för att påverka valen i framtiden. Denna förståelse är inte bara relevant för politiska aktivister eller partistrateger utan för alla medborgare som vill påverka sin lokala politik och förstå de större politiska trenderna.