En av de mest centrala frågorna för säkerhetspolitiken under de senaste åren har varit hur man ska hantera hotet från Ryssland och Kina, särskilt med tanke på förändringar i global maktbalans och det ökade spänningarna i både Europa och Asien. Det är uppenbart att det finns en viss överdrift i hur hotet från dessa nationer ofta framställs, vilket kan påverka beslutsfattandet i både Washington och andra västerländska huvudstäder.

När det gäller Ryssland är den militära kapaciteten betydligt mer begränsad än många har föreställt sig. Trots att Ryssland har ett militärt arsenal som i viss mån kan jämföras med de stora makterna, är landets ekonomiska resurser långt ifrån i närheten av de västerländska storheterna. Rysslands BNP uppgår till omkring 1,6 biljoner dollar, vilket är mindre än en tiondel av USA:s ekonomi och knappt hälften av den totala BNP:n i EU-länderna som är medlemmar i NATO. Försvarsutgifterna är en annan indikator på denna obalans: NATO-länderna i Europa spenderar nästan fyra gånger mer än Ryssland, vilket gör att de har en långt större förmåga att försvara sig mot potentiella hot från öst. Med ett relativt begränsat antal strategiska allierade och en utmanande demografisk och ekonomisk framtid kan Rysslands långsiktiga potential som en säkerhetspåverkan inte ses som en allvarlig risk för Europa eller USA.

När vi ser på Rysslands påverkan på den globala säkerhetspolitiken blir det tydligt att det inte är den direkta militära hotbilden som bör tas i beaktande utan snarare Rysslands förmåga att använda andra metoder som informationskrigföring och politisk manipulation. Därmed behöver västländerna vara vaksamma, men inte överdriva denna risk.

Kina, däremot, utgör en annan sorts utmaning. Det som har beskrivits som det största hotet mot USA:s globala hegemoni är inte nödvändigtvis Kinas militära uppbyggnad, utan dess ekonomiska och diplomatiska strategier. BRI (Belt and Road Initiative), Kinas ambitiösa projekt för att bygga infrastruktur som förbinder Asien med Afrika och Europa, har ofta framställts som en expansionistisk strategi för att etablera Kinas dominans. Trots denna dramatiska framställning, är de flesta BRI-projekten, enligt experter som Deborah Brautigam vid Johns Hopkins University, huvudsakligen kommersiella och inte militära. Det finns också begränsad evidens för att Kinas långsiktiga mål skulle vara att använda BRI för att skapa en global politisk ordning som kan utmana USA. Det är snarare så att många av BRI:s investeringar misslyckas på grund av ekonomiska och politiska missförhållanden inom Kina, vilket innebär att initiativet inte är så farligt som det ibland framställs.

En annan aspekt av det kinesiska hotet är det mer långsiktiga och subtila inflytande landet utövar genom sin växande ekonomiska makt. Kina har lyckats skapa många handelsrelationer världen över, vilket gör det svårt för USA och andra västerländska länder att hålla emot utan att riskera sina egna ekonomiska intressen. Samtidigt är Kina inte den totala utmanaren som vissa gör gällande. Istället handlar det mer om att förstå Kinas långsiktiga intentioner och det faktum att landets ekonomi, trots sin storlek, fortfarande brottas med strukturella problem som kan minska dess globala inflytande över tid.

I synnerhet när det gäller USA:s policy i Östasien förblir förhållandena oförändrade. USA förblir en garant för säkerheten för sina allierade i regionen som Japan, Sydkorea och Filippinerna, men har också en framträdande militär närvaro med över 150 000 soldater stationerade i regionen. Trots detta är det kanske Kinas ekonomiska tillväxt och dess påverkan på globala marknader som utgör den verkliga utmaningen snarare än de geografiska eller militära hoten som ibland betonas i väst. Kinas agerande i Sydkinesiska havet och dess territoriella krav är i vissa avseenden provokativa, men dessa är mer ett uttryck för ekonomiska intressen än en direkt militär utmaning mot USA:s globala position.

I takt med att dessa frågor utvecklas, är det viktigt att förstå att en alltför militär fokuserad hållning gentemot både Ryssland och Kina kan vara kontraproduktiv. Det är av största vikt att fokusera på diplomatiska och ekonomiska åtgärder som gör det möjligt att hantera dessa nationers växande inflytande på ett sätt som inte eskalerar konflikterna. Särskilt i ett klimat av global osäkerhet och ökande protektionism, där ekonomiska och diplomatiska relationer spelar en mer central roll än traditionell militär makt, är det avgörande att USA och dess allierade utvecklar en mer nyanserad förståelse för dessa två stormakter och deras långsiktiga mål.

Vad betyder det att vara en global ledare i amerikansk utrikespolitik?

Under det tidiga 1900-talet började USA:s president Woodrow Wilson framföra argument för att landet skulle delta i Första världskriget. Hans argument var inte baserat på att säkerställa USA:s egen säkerhet, utan snarare på att skapa en värld där demokratin kunde blomstra. Wilson såg den amerikanska interventionen som ett sätt att säkerställa en global ordning där "världen görs säker för demokratin". Detta gav USA en möjlighet att placera sig vid världens "stora bord", en symbolisk plats för att påverka globala beslut.

Även om USA på många sätt förblev skeptiskt till engagemang i utländska militära äventyr, gick landet in i internationella konflikter när det upplevde att dess intressen och globala stabilitet var hotade. Efter den ekonomiska kraschen 1929, som ledde till en global finanskris, reagerade USA genom att inför handelsbarriärer som förvärrade krisen. Landet tittade på de våldsamma händelserna i Europa och Asien från ett avstånd, men när stöd till Storbritannien och Sovjetunionen inte kunde vända utvecklingen, drogs USA till direkt inblandning i andra världskriget.

Efter krigets slut reflekterade amerikanska politiker över sina erfarenheter. De insåg att global handel var en kraft för fred, att aggression måste motverkas och att världen behövde en dominant makt för att upprätthålla globala normer. De kom fram till att USA skulle vara denna makt. Denna vision om amerikanskt globalt ansvar var grundläggande för USA:s utrikespolitik under efterkrigstiden. Det rådde en bred övertygelse om att fred och välstånd i världen berodde på ekonomisk samverkan och spridningen av liberala värderingar såsom mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

De ökande militära utgifterna och tillväxten av ett permanent militär-industriellt komplex i USA skapade nya utmaningar för landets ledare. Dwight D. Eisenhower, som avgick som president 1961, var en av de som var oroade över denna utveckling. Han varnade för att USA:s militär skulle kunna bli så omfattande att den skulle kunna hota landets långsiktiga välfärd, snarare än att enbart svara på faktiska hot. Eisenhower betonade vikten av balans mellan omedelbara åtgärder och nationens framtida välmående. Trots att kalla kriget var över, fanns de strukturer och institutioner som Eisenhower hade varnat för fortfarande kvar och blev allt mer inbäddade i USA:s politiska system.

USA:s förmåga att hantera militär makt och global inflytande förändrades inte på en dag, och president Ronald Reagan under 1980-talet genomförde stora ökningar av militära utgifter. Reagan försökte nå fred genom styrka, men var samtidigt försiktig och undvek större militär inblandning, trots att han ökade landets försvarsbudget och satsade på modernisering av militär utrustning. Han var medveten om att även små skärmytslingar i perifera konflikter kunde leda till större internationella krig, särskilt i en värld där kärnvapen var en ständig risk.

Kalla krigets slut markerade en betydande förändring i USA:s utrikespolitik. President George H. W. Bush, som efterträdde Reagan, var mer pragmatisk och försiktig i sitt förhållningssätt. Hans administration präglades av ett gradvis förändrat globalt landskap där Sovjetunionens fall gjorde det möjligt för USA att anta en mer dominant roll på världsscenen. För USA handlade det inte längre om att kämpa mot en specifik fiende, utan om att navigera i en värld där det fanns nya, mer komplexa utmaningar.

När den 11 september-attackerna inträffade 2001, var det en vändpunkt för USA:s utrikespolitik. Den globala kampen mot terrorism blev en central fråga. USA:s inblandning i Afghanistan och Irak följde som ett direkt svar på dessa attacker, vilket ledde till en lång och intensiv period av militära insatser, underrättelsearbete och lagstiftningsåtgärder för att bekämpa terrorism på en global nivå. Denna nya strategi skulle få långvariga konsekvenser för USA:s roll i världen och hur andra nationer såg på amerikansk interventionism.

Det är också viktigt att förstå att USA:s globala dominans inte bara handlar om militär makt utan även om ekonomiska och politiska influenser. USA:s förmåga att projicera sin makt globalt har varit beroende av dess ekonomiska styrka, teknologiska innovationer och politiska inflytande. Men det finns en betydande skillnad mellan att vara en ledande makt och att vara en ofelbar makt. USA:s engagemang i världspolitiken har ofta inneburit att landets interna och externa politik måste balanseras, något som inte alltid är en enkel uppgift.

Endtext

Vad händer när den vita mannen konfronterar den röde mannen i Gyllene Dalen?
Hur hanterar man osäkerheten när framtiden är på spel i företagsvärlden?
Hur fungerar och utvecklas flytande metallbatterier?