Hur epistemisk orättvisa påverkar samhällets strukturer och marginaliserade grupper

Epistemisk orättvisa är en form av orättvisa som har stor betydelse för hur människor uppfattas och bemöts i samhället. Den innebär en snedvriden fördelning av trovärdighet och anseende, ofta på grund av negativa fördomar och stereotyper kopplade till individens identitet. Begreppet epistemisk orättvisa, som utvecklades av Miranda Fricker (2007), består av två huvudsakliga former: vittnesmål-orättvisa och hermeneutisk orättvisa.

Vittnesmål-orättvisa uppstår när en individs berättelse inte anses pålitlig eller tas på allvar, enbart baserat på deras identitet. Denna form av orättvisa innebär att den som utsätts för den inte får sina erfarenheter erkända, vilket leder till att deras trovärdighet ifrågasätts. Ett konkret exempel på vittnesmål-orättvisa kan ses i filmen The Help från 2011, där Aibileen Clark, en afroamerikansk hushållerska, falskt anklagas för att ha stulit silverbestick från sitt arbetsgivarhem. Trots att hon berättar sin historia på ett trovärdigt sätt, blir hennes vittnesmål ignorerat och hennes arbetsgivare avskedar henne.

Epistemisk orättvisa är ofta sammanlänkad med strukturell orättvisa, ett fenomen som undersökts av både feministiska och postkoloniala teoretiker. Strukturell orättvisa refererar till en social ordning där vissa grupper systematiskt missgynnas på grund av de regler och normer som upprätthålls inom samhället. För att en orättvisa ska kunna betraktas som strukturell måste den representera en djupare, mer persistent maktasymmetri mellan olika grupper i samhället. Strukturell orättvisa handlar inte bara om ojämlik fördelning av resurser eller rättigheter, utan om en systematisk fördelning av makt som gör att vissa grupper har fördelar när det gäller att få sin röst hörd och sina berättelser trodda.

När en person tillhör en marginaliserad grupp, särskilt i situationer där trovärdighet är avgörande – till exempel i rättsliga sammanhang eller offentliga diskussioner – kan deras identitet leda till en förlorad möjlighet att bli hörda på lika villkor. Det innebär att deras åsikter inte betraktas som lika giltiga, och deras röst i den offentliga sfären blir ofta undertryckt eller ignorerad. Detta fenomen kallas ibland för dialogisk orättvisa, där medlemmar av marginaliserade grupper inte får delta på jämlika villkor i samhälleliga samtal.

I många fall leder denna form av orättvisa till självcensur och en uppfattning om att deras åsikter inte spelar någon roll, vilket ytterligare försvårar deras förmåga att verka för förändring. De saknar också ofta de teknologiska verktyg och den information som krävs för att aktivt delta i den offentliga sfären, vilket förvärrar deras situation. Det är därför avgörande att arbeta för att öka medvetenheten om denna typ av orättvisa och att skapa en mer jämlik dialog i det offentliga samtalet.

För att bryta den onda cirkeln av epistemisk orättvisa och för att säkerställa att alla samhällsgrupper kan delta i och påverka den offentliga sfären på lika villkor, behövs kollektiva insatser för att skapa epistemisk solidaritet. Detta innebär att individer och grupper som inte har tillgång till samma resurser eller trovärdighet aktivt måste stödjas av andra för att få sin röst hörd. Genom att organisera gemensamma åtgärder kan vi börja förändra den offentliga sfären och skapa ett samhälle där alla har samma möjlighet att delta i och forma den offentliga diskursen.

Endtext

Hur post-sanning och falska nyheter förändrar den politiska arenan och samhällsdiskursen

Det har blivit allt mer uppenbart att människor tenderar att acceptera argument baserade på deras egna känslor och övertygelser snarare än på faktiska bevis. Detta fenomen är särskilt framträdande inom politiska val och folkomröstningar, där beslut ofta styrs av emotionella eller ideologiska impulser snarare än rationella överväganden kring politik och ekonomi. Den försvagade relevansen av rationellt tänkande har öppnat vägen för spridning av falsk information. Här uppstår en viktig distinktion: en lögn är inte nödvändigtvis direkt motsatt sanningen, utan snarare en förvrängning av den, där gränserna mellan vad som är sant och falskt blir suddiga.

Falska nyheter, eller fake news, handlar inte nödvändigtvis om att förneka fakta eller vad som kan definieras som sanning, utan om att presentera missledande tolkningar eller uppfinna fakta som är plausibla och nära det som allmänheten skulle förvänta sig. Spridningen av falska nyheter är ofta förenad med vad som kallas “soft fakes” – information som är nära verkligheten men ändå felaktig eller manipulativ, och som kan få långvariga effekter på den politiska och sociala diskursen. Detta kan även ses som en form av “politisk astroturfing” (Keller et al., 2020), där falsk information används för att skapa illusionen av ett folkligt stöd för en viss politisk agenda.

Den teknologiska utvecklingen har i stor utsträckning bidragit till framväxten av post-sanning. Spridningen av falsk information har blivit lättare genom sociala medier och digitala plattformar som ger snabb åtkomst till stora mängder information. Men även om detta kan vitalisera den offentliga sfären och uppmuntra till politisk deltagande, har det samtidigt blivit ett verktyg för att förgifta den politiska och sociala atmosfären. I många fall har människor blivit mer polariserade, och istället för att delta i en konstruktiv politisk dialog har många valt att anamma en extrem position, eller helt avstå från politiskt engagemang.

En annan viktig aspekt av falsk informations spridning är dess koppling till teknologiska plattformar. I många länder, exempelvis Indien, Brasilien och Nigeria, har populära meddelandeappar som WhatsApp blivit de primära kanalerna för spridning av falska nyheter. Till skillnad från andra plattformar som Facebook, som är mer lättövervakade, möjliggör krypterade plattformar som WhatsApp spridning av information utan formell kontroll, vilket skapar en grogrund för både brottslig verksamhet och cynisk manipulation.

Falska nyheter får särskilt genomslag under kriser, då det finns ett stort behov av information men samtidigt också en informationsoch tomrum. Detta skapar en perfekt storm för spridning av missledande och falska berättelser. Exemplet från Covid-19-pandemin är talande. Världshälsoorganisationen (WHO) introducerade begreppet "infodemi" för att beskriva det stora flödet av information som spreds online om viruset. Under sådana förhållanden kan människor ha svårt att avgöra vilka källor som är pålitliga, särskilt när till och med forskare ger olika förklaringar och lösningar. Detta skapar en situation där falsk information lätt kan fylla tomrummet, vilket förstärker osäkerheten och misstron.

Det är också av största vikt att förstå att den teknologiska utvecklingen inte enbart innebär en ökning av informationsflödet, utan också en förändring av själva begreppet "sanning". Medan informationskällorna multipliceras och blir alltmer svåröverskådliga, blir det allt svårare att hålla fast vid objektiva sanningskriterier. Detta leder till en politisering av sanningen, där den blir ett verktyg för att rättfärdiga ideologiska ståndpunkter snarare än en neutral uppsättning av fakta. I detta sammanhang är det avgörande att utveckla kritiskt tänkande och mediekunskap för att kunna navigera i den komplexa informationsmiljö som vi lever i idag.

Hur påverkar post-sanning politik och demokrati i det globala Syd?

Post-sanningens tidsålder har öppnat upp nya, komplexa frågor om förhållandet mellan sanning, politik och medborgarnas förtroende för institutioner. I detta sammanhang är det avgörande att förstå hur dessa frågor manifesterar sig, inte bara i västvärlden, utan även i det globala Syd. I en tid när information flödar snabbare än någonsin och digitala plattformar styr det politiska samtalet, är begrepp som "falska nyheter" och "post-sanning" inte längre begränsade till vissa regioner eller politiska system, utan påverkar demokratier världen över.

Post-sanning, eller den politik som bygger på emotionella appeller snarare än objektiva fakta, är inte ett nytt fenomen, men dess effekter har blivit mer påtagliga i och med den digitala informationsexplosionen. I många länder i det globala Syd spelar sociala medier en central roll i spridningen av både falsk information och manipulerade narrativ, vilket har lett till politiska omvälvningar och svagare demokratiska institutioner. Dessa fenomen är ofta en del av större politiska och ekonomiska maktkamper där media, medvetet eller omedvetet, fungerar som en förlängning av makteliternas agenda.

I många av dessa samhällen är tillgången till oberoende och verifierad information fortfarande begränsad. Förändringar i medielandskapet har skapat en situation där det ofta är svårt för medborgare att urskilja mellan vad som är en objektiv nyhet och vad som är en politiskt färgad berättelse. I denna miljö blir begreppet "falska nyheter" mer problematiskt. Nyheter och information som tidigare skulle ha kategoriserats som ren propaganda presenteras nu som om de vore objektiva sanningar, ofta med hjälp av sofistikerad digital teknik som astroturfing eller koordinerade desinformationskampanjer på sociala plattformar.

Post-sanningens påverkan på demokratin är särskilt allvarlig i länder där demokratisk tradition och medborgarengagemang är unga. Där, i ett känsligt politiskt klimat, riskerar desinformation att förstöra den offentliga debatten, skapa misstro och djupt polariserade samhällen. I sådana sammanhang blir kampen om sanningen också en kamp om vem som kontrollerar den offentliga diskursen. Här är den politiska eliten, med sina resurser, ofta den största aktören i att forma verkligheten.

En annan viktig aspekt som måste beaktas är hur post-sanning och desinformation har en särskilt destruktiv inverkan på folkhälsopolitik och andra områden som kräver rationellt och vetenskapligt baserat beslutsfattande. Under den globala COVID-19-pandemin blev spridningen av desinformation om viruset och vacciner till en allvarlig hälsorisk, särskilt i regioner med svagare system för mediekunskap och kritiskt tänkande. Här var det inte bara en fråga om politiskt spel, utan också om människoliv.

För att förstå hur dessa fenomen har blivit så utbredda, är det viktigt att ta en närmare titt på de institutionella och teknologiska faktorer som möjliggör spridning av desinformation. Digitalisering och globalisering har både underlättat informationsspridning och gett nya aktörer möjlighet att påverka det politiska samtalet. Det handlar om algoritmer som förstärker polarisering, plattformar som tillåter att innehåll sprids utan tillräcklig verifiering och politiska aktörer som utnyttjar dessa system för att skapa förvirring och distraktion.

Att hantera denna komplexa situation kräver en kombination av medieutbildning, stärkt mediekunskap och en uppföljning av nya regulatoriska initiativ. I många länder har regeringar och civilsamhällesorganisationer börjat ta itu med dessa frågor genom att implementera utbildningsprogram för att stärka medborgarnas förmåga att kritiskt granska information. Men dessa initiativ är fortfarande i sin linda, och det krävs ett internationellt samarbete för att verkligen kunna motverka effekterna av post-sanningens politik.

Det är också nödvändigt att förstå att denna problematik inte är enbart en fråga om vad som är sant eller falskt. Det handlar om ett förhållande mellan medborgare, institutioner och information, där tro och förtroende är lika viktiga som objektiva fakta. För att återuppbygga förtroendet för institutioner och återställa en demokratisk dialog måste vi hitta sätt att hantera denna nya dynamik i medielandskapet, och på samma gång säkerställa att vi inte förlorar vår förmåga att skilja mellan fakta och fiktion i politiska diskurser.