Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
När man förutspår framtida offentliga utgifter är det viktigt att förstå hur olika faktorer påverkar budgeten. För att göra detta används ofta olika prognosmetoder som baseras på historiska data och olika ekonomiska indikatorer. Ett vanligt tillvägagångssätt är att justera budgeten för att beakta förändringar som förväntas inträffa under det kommande året, till exempel inflation eller befolkningsökning. Om vi antar att den offentliga budgeten för nästa år, t+1, kommer att justeras med ett konstant belopp, kan vi göra en uppskattning av budgetens förändring. Denna förändring kan definieras av en konstant, till exempel inflationssatsen, eller av andra faktorer som prognosmakaren bedömer vara viktiga.
Ett enkelt exempel på detta kan ses i en budget som visar både nuvarande och nästa års utgifter. Om vi till exempel antar att regeringen planerar att höja alla budgetposter med tre procent för att kompensera för inflation, kommer nästa års budget att öka från 895 miljoner dollar till 921,85 miljoner dollar. Men det är inte alltid så enkelt som att höja alla poster lika. I vissa fall kan regeringen välja att bara öka vissa budgetposter, som personalutgifter eller materialinköp, medan andra poster förblir oförändrade. Detta resulterar i en något lägre totalökning i budgeten, vilket kan vara ett mer exakt sätt att förutspå förändringar.
En sådan justering av budgeten innebär dock att vi inte längre arbetar med en naiv prognos. Den grundläggande förutsättningen för en naiv prognos är att vi antar att historiska relationer kommer att fortsätta vara desamma. Detta är ofta inte fallet, eftersom faktorer som arbetskraftens pris, materialkostnader och andra ekonomiska variabler inte förblir konstant över tid. Därför, om man har historiska data om förändringar i dessa faktorer, kan de användas för att skapa mer exakta prognoser.
En annan metod som används för att förutsäga utgifter är ingenjörsbaserade kostnadsuppskattningar. Dessa metoder är inte alltid direkt relaterade till tidsserieanalys, men de är mycket användbara när det gäller att prognostisera kostnader för specifika tjänster eller program. En ingenjörsbaserad kostnadsuppskattning innebär att man beräknar framtida kostnader baserat på ett fastställt värde eller en uppsättning förutsättningar. Till exempel, om vi har information om antalet enheter som krävs för en viss aktivitet och kostnaden per enhet, kan vi lätt beräkna den totala kostnaden eller utgiften.
Formeln för en enkel ingenjörsbaserad kostnadsuppskattning är:
där är utgiften för en viss aktivitet, är antalet basenheter, och är kostnaden per enhet. Problemet med denna formel är att den inte tar hänsyn till potentiella förändringar i basen eller kostnaden per enhet, vilket kan göra prognosen för statisk och oföränderlig. För att åtgärda detta kan vi justera formeln för att inkludera förändringar i basen och kostnaden per enhet:
där och representerar förändringar i basen respektive kostnaden per enhet.
Ett exempel på hur denna metod fungerar kan vara om en kommun vill uppskatta kostnaden för att driva sitt polisdistrikt nästa år. Om kommunen förväntar sig en befolkningsökning på 1,25% och kostnaden för att driva polisdistriktet förväntas öka med 3,1% på grund av inflation, kan vi beräkna den nya kostnaden genom att multiplicera befolkningsantalet med den genomsnittliga kostnaden per person, och sedan justera för befolkningsökning och inflationssats.
Det är också viktigt att förstå att dessa metoder inte är universellt applicerbara på alla regeringar eller deras tjänster. Skillnader i faktorer som personal-tjänster ratio, skattesatser och andra ekonomiska variabler gör att det krävs justeringar för att säkerställa att prognoserna blir realistiska och korrekta för en given situation.
Ytterligare faktorer att ta hänsyn till när man skapar prognoser för offentliga budgetar inkluderar politiska beslut, oväntade ekonomiska chocker och externa faktorer som globala ekonomiska förändringar, naturkatastrofer eller förändringar i lagstiftning. Prognoserna bör inte ses som absoluta sanningar, utan som vägledande verktyg som kan revideras när nya data eller information blir tillgänglig.
Hur kan vi lösa problemet med fria åkare i offentlig konsumtion av gemensamma resurser?
En offentlig vara definieras som en vara som inte kan konsumeras exklusivt av en individ utan att någon annan också kan konsumera den, och där konsumtion av en enskild individ inte minskar tillgången för andra. Denna typ av vara kännetecknas av två huvudsakliga egenskaper: icke-rivalitet och icke-exkluderbarhet. När en vara uppfyller dessa egenskaper, innebär det att den kan konsumeras av många utan att det medför någon extra kostnad för producenten. Ett tydligt exempel på en sådan vara är gatubelysning. Om en gemenskap bygger gatubelysning som ska gynna alla invånare lika mycket, och produktionen kostar en viss summa, kan alla invånare ta del av belysningen utan att någon individ påverkar kostnaden för andra. Kostnaden för produktionen är en engångskostnad, vilket innebär att ytterligare individer kan konsumera samma vara utan att det medför någon ytterligare kostnad.
Det är här vi stöter på ett problem: fria åkare. När individer kan dra nytta av en offentlig vara utan att bidra till kostnaden uppstår ett dilemma för producenten eller leverantören. Antag att ett samhälle har bestämt sig för att installera gatubelysning, men en invånare väljer att inte betala för den, medan resten av invånarna delar på kostnaden. Den personen kan fortfarande dra nytta av belysningen utan att betala något. Denna situation skapar en ojämlikhet där vissa får en gratis åktur på bekostnad av andra, vilket ofta leder till att den kollektiva resursen inte blir tillräcklig eller att hela systemet kollapsar.
Problemet med fria åkare är särskilt tydligt i större grupper, där det blir svårare att exkludera individer från konsumtionen. När gruppen är liten, som i en hushållsgrupp eller i ett litet lokalsamhälle, kan en individs vägran att betala påverka tillgången på resurser. Men i större sammanhang, som till exempel mellan olika samhällen, kan individer från ett område dra nytta av gemensamma resurser, som offentliga parker eller säkerhetstjänster, utan att behöva bidra ekonomiskt. Detta gör det svårt att upprätthålla ett effektivt system där alla betalar för sina andelar.
För att förstå allvaret i detta problem måste vi överväga dess konsekvenser för samhället och producenten av offentliga varor. Eftersom det är svårt att bestämma exakt hur mycket en individ eller en grupp är villig att betala för en offentlig vara, får vi en situation där efterfrågan inte är korrekt återspeglad i marknaden. Detta leder till att producenten inte har något incitament att tillhandahålla varan, vilket gör det nödvändigt för staten att intervenera och tillhandahålla varan.
Men det finns ytterligare en komplikation: den s.k. "avslöjade preferens"-problematiken. Människor är ofta ovilliga att avslöja sin verkliga vilja att konsumera offentliga varor, särskilt om detta skulle innebära högre skatter. Det innebär att en individ kanske inte vill uttrycka sin önskan att konsumera mer av en offentlig vara om det skulle leda till att skatterna höjs, vilket gör det ännu svårare att mäta efterfrågan på dessa varor och effektivt fördela resurser.
Den paradox som följer av fria åkare är att alla förlorar när var och en jagar sitt eget intresse. I fallet med gatubelysningen innebär det att om vissa individer avstår från att betala i hopp om att andra ska täcka kostnaden, så riskerar hela systemet att kollapsa, och ingen får det de behöver. När alla försöker maximera sin egen nytta, utan att ta hänsyn till den kollektiva nyttan, skapas ineffektivitet och underproduktion.
Detta leder till en ineffektiv allokering av resurser. I stället för att alla får tillgång till den offentlig tillhandahållna varan på ett rimligt sätt, betalar samhället ofta ett högre pris än vad som skulle vara nödvändigt. Detta innebär att både individernas och samhällets resurser inte utnyttjas på ett optimalt sätt, vilket skapar både ekonomiska och sociala problem.
För att lösa problemet med fria åkare krävs en noggrant avvägd politik som kombinerar priser, skatter och tydliga äganderätter. Dessa mekanismer kan minska den negativa effekten av fria åkare, men de kräver också en grundläggande förståelse av samhällets behov och hur dessa offentliga varor bäst kan tillhandahållas. En starkare lagstiftning och övervakning kan bidra till att säkra de resurser som samhället behöver för att fungera.
En viktig distinktion som måste göras är mellan rena och impura offentliga varor. En ren offentlig vara uppfyller både icke-rivalitet och icke-exkluderbarhet, vilket innebär att den är tillgänglig för alla utan att minska tillgången för andra. Exempel på detta är nationellt försvar, fyrbelysning och ren luft. Impura offentliga varor, å andra sidan, kan vara icke-exkluderbara men ändå riva varandras konsumtion, ofta på grund av trängsel eller överbelastning av resurser. Ett exempel på impura offentliga varor är offentliga parker, vägar eller simhallar som blir överfulla vid hög efterfrågan.
För att bättre förstå variationen i offentliga varor är det också viktigt att beakta deras rumsliga dimension. Offentliga varor kan vara globala, nationella, regionala eller lokala, och deras fördelning påverkas av var de tillhandahålls och vilken politik som styr. Globala offentliga varor, som bevarandet av biologisk mångfald eller global sjukdomskontroll, kräver internationellt samarbete och politiska åtgärder för att säkerställa att alla får lika nytta av dessa resurser.