Det finns en rad åtgärder som redan diskuteras och prövas för att förbereda oss på potentiella faror från rymden, och det görs en hel del forskning inom FN:s kommitté för fredliga användningar av yttre rymden (COPUOS). Här finns till och med ett team som hanterar riskerna för kosmiska kollisioner. En av FN:s initiativ är det internationella nätverket för varning av asteroider, samt en grupp för rymdmissionsplanering, som syftar till att utveckla strategier för att skydda jorden från himmelska hot. Men trots alla dessa möten och initiativ är det fortfarande mycket osäkert hur vi bäst ska hantera risken för att en asteroide eller komet kolliderar med vår planet.

En idé som länge diskuterades var att försöka spränga bort asteroider med en atombomb, en strategi som återfanns i filmen Armageddon. Men den skulle inte vara särskilt effektiv. En sådan explosion skulle bara dela upp objektet i tusentals fragment, som fortsätter att färdas genom rymden på samma sätt som det ursprungliga objektet, bara i mindre bitar. Detta skulle inte stoppa en katastrof utan snarare skapa en serie mindre nedslag. En betydligt mer praktisk lösning är att försiktigt styra den inkommande himlakroppen så att den går förbi jorden istället för att kollidera med den. Om vi upptäcker en farlig himlakropp i god tid – kanske flera år innan den är nära att träffa jorden – kan en mycket liten förändring i dess bana vara nog för att förhindra en katastrof.

När astronomerna först upptäckte asteroid Apophis, som under en tid ansågs ha en risk att träffa jorden 2029, räknade de ut att en minimal förändring i dess hastighet, bara några mikrometer per sekund, skulle vara tillräckligt för att avvärja faran. NASA har redan erfarenhet av att rikta rymdsonder mot små himlakroppar: 2005 skickade rymdsonden Deep Impact en 370 kg tung kopparprojektil mot kometen Tempel 1, med målet att studera kometens struktur och sammansättning. Även om denna experiment inte var tillräcklig för att märkbart förändra kometens bana, visade det sig att teknologin finns.

För att avvärja hotet från en större himlakropp har man utvecklat projektet HAMMER (Hyper-velocity Asteroid Mitigation Mission for Emergency Response) vid Lawrence Livermore National Laboratory. HAMMER är en massiv rymdprojektil, nästan 10 meter lång och väger 8 ton, som kan skickas i hög hastighet mot en liten NEO (Near-Earth Object). Med 10 års varningstid skulle en sådan åtgärd kunna avleda en objekt som är 30 meter bred. För större objekt skulle man kunna skicka ut tiotals, hundratals eller till och med tusentals sådana projektiler. Även om detta är en kostsam lösning, står det klart att detta är en fråga om liv eller död. För att rädda hundratals miljoner liv kan kostnaden vara sekundär.

Ett annat förslag som kan användas för att påverka banan på en NEO är att placera en stor raketmotor på ytan av objektet. En sådan raketmotor skulle kunna ge den lilla asteroiden en liten knuff i rätt riktning. Man kan också använda asteroidens egna material för att producera bränsle – till exempel genom att extrahera väte från is eller syre från sten. Ett annat alternativ är att använda en mer passiv metod som inte kräver så mycket fysisk påverkan, som att hetta upp en liten del av asteroiden så mycket att materialet på ytan avdunstar och kastas iväg med stor hastighet. En sådan process skulle skapa ett motverkande tryck och gradvis avböja himlakroppen. Man kan till och med tänka sig att fokusera solens strålar på en asteroids yta genom att använda en stor svärm av satelliter med jättelika linser, eller att använda laservapen för att uppnå samma effekt.

En annan idé som föreslagits är att svepa in den hotande himlakroppen i en reflekterande folie för att på så sätt påverka Yarkovsky-effekten (som nämnts i kapitel 6), vilket skulle kunna ändra objektets bana. Ett mer invasivt sätt att åstadkomma detta är att använda sprayfärg för att förändra ytan på objektet. En annan mer sofistikerad metod är den så kallade "gravitationsdragaren", som skulle innebära att man placerar ett tungt rymdföremål i nära omloppsbana runt asteroiden och gradvis drar den bort från en kollisionskurs under en lång tidsperiod, flera år eller decennier. Om detta görs rätt skulle man kunna få en "mördande" asteroid att ändra sin kurs, om tillräckligt med tid finns för att arbeta med det.

En av de mest optimistiska idéerna som ingen ännu har prövat är att spela ett kosmiskt biljardspel. Om en liten asteroid kan påverkas exakt så att den flyger förbi en större dödlig asteroid, skulle den gravitationella kraften från de båda objekten kunna förändra deras rörelse och förhindra en katastrofal kollision. Alla dessa metoder verkar fantastiska, men de innebär samtidigt politiska problem. Om ett litet objekt hotar att träffa en stad som Dallas, som har över en miljon invånare, kommer andra nationer, som Ryssland eller Kina, att vilja bidra till räddningsinsatsen? Och vem betalar för dessa dyra försvarsåtgärder? Skulle länder som inte är direkt hotade vara villiga att hjälpa till?

Det finns också en annan aspekt som kan skapa konflikter: om ett land har teknologin för att avleda en asteroid, kan samma teknik användas för att föra en asteroid mot en fiende. Detta öppnar upp för potentiella geopolitiska spänningar där teknologin för att skydda jorden också kan användas som ett vapen. Ett av de största hindren för ett globalt samarbete om planetförsvar är med andra ord inte bara den tekniska förmågan, utan de politiska och militära implikationerna.

En annan viktig aspekt är att den internationella gemenskapen måste agera proaktivt snarare än reaktivt. Vi vet nu att vi kan upptäcka objekt som hotar vår planet, men det är fortfarande oklart hur snabbt vi kan reagera när en sådan farlig himlakropp verkligen närmar sig jorden. Ju längre vi väntar, desto svårare blir det att hantera hotet. Om vi inte börjar förbereda oss nu, kan det vara för sent när faran verkligen inträffar.

Hur vet vi att en asteroidutslag orsakade dinosauriernas utdöende?

I juni 1980 publicerades en vetenskaplig artikel i Science som skulle komma att förändra vår förståelse av jordens historia. Fysikern Luis Alvarez, tillsammans med sin son Walter Alvarez och kollegor Frank Asaro och Helen Michel, presenterade då en radikalt ny hypotes: ett gigantiskt asteroidnedslag hade utplånat dinosaurierna. Artikeln, ”Extraterrestrial Cause for the Cretaceous-Tertiary Extinction”, byggde på fyndet av ett ovanligt högt iridiuminnehåll i geologiska skikt från gränsen mellan krita och tertiär – den så kallade K-Pg-gränsen. Iridium, en metall som är extremt ovanlig i jordskorpan men vanlig i asteroider, blev den kemiska signaturen för en katastrof av kosmiskt ursprung.

Oberoende av Alvarez-gruppen kom samma år geologerna Jan Smit och Jan Hertogen till en liknande slutsats i Nature. Deras analys av sediment i Italien visade också en anrikning av iridium, tillsammans med bevis på chockad kvarts – en typisk indikator på extremt höga tryck och temperaturer som bara kan uppstå vid en kollision av astronomisk skala. Dessa parallella fynd stärkte idén om att jorden hade träffats av ett objekt med katastrofala konsekvenser.

Det skulle dröja några år innan själva kratern identifierades. På 1990-talet blev det klart att Chicxulub-kratern på Yucatánhalvön i Mexiko var det eftersökta nedslagsspåret – en struktur med över 180 kilometers diameter, delvis begravd under sediment men tydlig i geofysiska mätningar. Dess ålder stämde exakt överens med massutdöendet för 66 miljoner år sedan. Här kulminerade den geologiska detektivhistorien i en avgörande punkt: ett konkret krateravtryck, ett globalt iridiumlager och en fossilpost som vittnade om abrupt biologisk kollaps.

Men denna katastrof var inte den enda av sitt slag i jordens historia. Forskare som David Raup och Jack Sepkoski fann 1984 att massutdöenden i det geologiska förflutna uppvisar en viss periodicitet – som om jorden med jämna mellanrum sveptes av kosmiska faror. Detta väckte tankar om ett mer systematiskt samband mellan astronomiska händelser och livets öde på jorden.

Föreställningen om att livet är utsatt för kosmiska störningar underminerade den tidigare synen på enbart jordbundna orsaker till massutdöenden, som vulkanism och klimatförändringar. Det planetära perspektivet breddades ytterligare genom studier av månens yta, där tusentals kratrar bär vittnesbörd om en intensiv period av bombardemang i solsystemets tidiga historia – det så kallade sena tunga bombardemanget. Månen är en frusen krönika över en våldsam barndom som jorden delade, men vars spår på vår egen planet till stor del suddats ut av erosion och plattektonik.

Mars, likt månen, har också bevarade nedslagskratrar, och nyligen uppdaterade kataloger som den av Ingrid Daubar med flera dokumenterar nya kraterbildningar där i realtid. Att vi fortfarande bevittnar sådana nedslag i solsystemet, om än mindre dramatiska, påminner om att risken inte tillhör det förflutna.

Flera rymdsonder har dessutom skickats ut för att undersöka asteroider och kometer på nära håll. Bland de mest kända är Deep Impact, som 2005 kraschade en projektil in i kometen Tempel 1 för att analysera det utslungade materialet. Projektet visade att kometkärnor består av poröst material, vilket gör dem både mer oförutsägbara och potentiellt farliga vid en kollision med jorden. Liknande expeditioner – som Hayabusa, OSIRIS-REx och DART – visar att förståelsen för dessa kroppar snabbt fördjupas, samtidigt som tekniker för avledning eller påverkan testas.

Det är också värt att förstå att massutdöenden, trots sin destruktivitet, inte bara är slut utan också början. De rensar ekologiska nischer, förändrar evolutionens bana och formar planetens framtid på sätt som annars vore otänkbara. Dinosauriernas död banade vägen för däggdjurens expansion – och till slut människans uppkomst.

Det är därför inte bara en fråga om historisk nyfikenhet att förstå dessa händelser, utan en existentiell nödvändighet. Jordens historia är inte immun mot det som sker utanför dess atmosfär. Tvärtom – livet är inskrivet i ett kosmiskt sammanhang där slump, kaos och kollisioner är lika formativa som evolutionens inre mekanismer.

För att förstå vår framtid måste vi först förstå våra kratrar.

Hur ofta faller mikrometeoriter på jorden och vad innebär det för oss?

Mikrometeoriter regnar ständigt ner på vår planet, totalt över 10 ton varje dygn, och sprider sig över jordens yta. Genom att samla in dammpartiklar från sina regnvattenrännor och använda en magnet för att selektera potentiella utomjordiska kandidater, har amatörgeologer och astronomer lyckats identifiera ett flertal mikrometeoriter under mikroskop. Dessa små, mörka kulor med ljusa fläckar är bevis på att vi hela tiden blir bombarderade av främmande material från rymden i form av mikroskopiska dammpartiklar, rymdskräp, små bitar av sten och järn, samt ibland till och med större meteoriter, vars storlek kan variera från en knytnävsstorlek till massiva objekt som väger många pund eller till och med ton. Trots detta är det de mindre exemplaren, mikrometeoriterna och ofarliga dammpartiklarna, som är mycket fler än de större föremålen.

Förståelsen av mikrometeoriter ger oss insikt i att varje dag är vår planet utsatt för rymdens påverkan, men de större objekten är relativt sällsynta och skulle kunna orsaka katastrofala konsekvenser om de träffade jorden. Till exempel vägde världens största meteor, Hoba, över 60 ton och har aldrig transporterats till ett museum på grund av dess enorma vikt. Det landade på Hoba-farmen i Namibia för mer än 80 000 år sedan och förblir på plats som en påminnelse om den enorma kraften som rymdobjekt kan ha när de träffar vår planet.

Det finns olika typer av meteoriter, och de delas in i kategorier baserade på deras sammansättning. Stenmeteoriter, som utgör cirka 93 procent av alla rymdstenar, är de vanligaste. Järnmeteoriter utgör cirka 6 procent. Den återstående 1 procenten består av stony-iron meteoriter, som är ovanliga bland meteoriterna och innehåller både sten och metall. Det finns även en ytterligare uppdelning av de steniga meteoriterna, där chondriter (med små, sfäriska inklusioner) är de vanligaste, medan achondriter (utan dessa inklusioner) är mycket mer sällsynta och utgör cirka 10 gånger färre fynd. HED-meteoriter (howardites, eucrites, och diogenites) är en särskild typ av meteoriter som härstammar från den stora asteroiden Vesta.

Astronomer och geologer gillar att kategorisera och namnge föremål, och de är noga med att använda rätt terminologi. Till exempel är termen "meteor" endast för fenomenet som syns på himlen, när ett meteoroid (ett objekt i rymden) brinner upp i atmosfären. Meteoriter, däremot, är de objekt som landar på jorden, och meteoroider är de rymdstenar som ännu inte nått vår atmosfär. Det finns också en term för en meteoroid som är större och som inte förbränns helt i atmosfären: dessa kallas för "fireballs" eller bolider och kan ge upphov till meteoritnedslag.

Meteorregn inträffar när jorden rör sig genom stora moln av kosmiskt skräp och damm på sin årliga bana runt solen. Meteorerna verkar komma från ett specifikt område på himlen, och dessa duschar får sitt namn efter den konstellation där den så kallade radianten ligger. Det mest kända meteorregnet är Perseiderna, som årligen når sin topp runt den 12–13 augusti och ger ett praktfullt skådespel för nattens skyn.

Det är också viktigt att förstå att mikrometeoriter och små rymdpartiklar är de objekt som mest frekvent når jorden, och det är de som ger upphov till de flesta av de meteorbränder vi ser på natten. De minsta partiklarna brinner vanligtvis helt upp och lämnar inget spår på jorden. Bara om ett objekt är ungefär lika stort som en grapefrukt är det möjligt att en meteorit verkligen når jordens yta. Detta händer sällan, men när det gör det, kan konsekvenserna vara allvarliga om meteoriten är tillräckligt stor.

Det är också av vikt att notera att alla dessa himmelska objekt som vi benämner som asteroider är fragment från när solsystemet bildades, inte rester från någon planet som exploderade. Asteroider är kvarlevor från den ursprungliga materia som samlades för att bilda planeterna. Asteroider har vanligtvis en diameter på några miles, och även om det finns fler än en miljon kända asteroider, representerar deras totala massa bara 3 procent av månens. Detta perspektiv är viktigt för att förstå storleken på dessa objekt och deras potentiella påverkan på jorden.

Endtext

Hur man gör empanadas: En guide till traditionell och innovativ fyllning
Hur Djurvärlden Är Uppbyggd: En Färd Genom Riken och Fylen
Hur man lär hunden att öppna dörrar och utföra användbara trick