Vad betyder det att arbeta för en låg lön i dagens samhälle?

I dagens arbetsklimat är många människor fast i en cykel av lågavlönade jobb, där långvarig ansträngning ofta inte ger de resultat man förväntar sig. För många är jobbet inte en väg till rikedom eller karriärframgång, utan ett sätt att överleva. Det är ett sätt att kunna betala hyra, köpa mat och hålla sitt liv i balans, utan att verkligen få den friheten att drömma om mer.

För de som arbetar inom serviceyrken eller fysiskt krävande jobb, är dessa problem ännu mer påtagliga. För många är arbetsdagen ett evigt kämpande, där varje liten paus är en lyx och där sömn, familjeliv och egen tid ofta får stå tillbaka. Människor som arbetar hårt inom denna sektor vet att deras arbete inte kommer att ge dem ett erkännande eller respekt från samhället. Istället är de ofta osynliga, deras ansträngningar förbises och deras livsstil marginaliseras.

En person som arbetar två jobb, den ena som städare på en prestigefylld institution och den andra som lagerarbetare, kan ge en inblick i detta liv. Det handlar inte om att klättra på karriärstegen utan om att hålla sig vid liv. Många med liknande jobb arbetar ofta 12 timmar om dagen och får ändå svårt att få ekonomin att gå ihop. De har inte råd att köpa en kopp kaffe på vägen till jobbet, och varje månad balanserar de noggrant mellan räkningarna för att kunna betala för det mest grundläggande i livet.

Dessa människor kommer till jobbet med ett leende, för det är allt de har. Men trots deras ansträngningar är deras situation fortfarande så prekär att de inte har råd med ens de enklaste nöjena. De saknar ofta den ekonomiska friheten som behövs för att förändra sitt liv. När någon frågar om deras karriärmål, svarar de ofta att de arbetar för att kunna överleva, inte för att nå några större mål. För dem är det inte en fråga om att bli framgångsrika eller att stiga upp i hierarkin, utan att bara få ihop dagen.

Det är också en fråga om värdighet. Enligt många av de som arbetar på dessa positioner är deras arbete inte bara hårt, utan också inte tillräckligt värderat. De tvingas arbeta under förhållanden där de inte bara förlorar på sin arbetskraft, utan där även deras mänskliga värde ofta ignoreras. När en arbetare står vakt framför ett konstverk som är värt miljontals dollar, samtidigt som han kämpar för att sätta mat på bordet för sin familj, måste man fråga sig om det verkligen är rättvist.

Det är också en kamp mot ett samhälle där de som har resurser har möjlighet att ständigt förbättra sina liv, medan de som inte har dem fastnar i en ständig strävan utan att komma någonstans. Denna situation är inte bara en fråga om ekonomi, utan om respekt och mänskliga rättigheter. Arbetskraften på dessa lågavlönade jobb förlorar inte bara på lön, utan på sina egna drömmar, sitt välbefinnande och sin framtid.

Det är viktigt att förstå att dessa arbetare inte är lata eller mindre kompetenta. Många av dem är verkliga experter i sina yrken, men de befinner sig i ett system som inte värdesätter deras färdigheter. De sliter under osäkra och ofta oacceptabla arbetsförhållanden, där deras prestationer inte får det erkännande de förtjänar. Det handlar inte om brist på ambition eller kapabilitet – det handlar om ett samhälle där de som har makten att förändra saker inte ser det verkliga värdet av de som står längst ner på samhällsstegen.

Hur ska vi värdera arbete och mänsklig värdighet inom utbildningsinstitutioner?

Att betrakta konst och arbete som separata världar är en förenkling som undviker de komplexa realiteterna i en institution som Harvard. Konsten är inte bara något som visas upp; den är ett levande ämne för lärande, diskussion och reflektion – och personalen som arbetar med att vårda och skydda dessa konstverk är en del av denna process. Att ge tillgång till bibliotek och andra utbildningsresurser till dem som skyddar och underhåller dessa institutioner borde vara en självklar rättighet. Det handlar inte bara om praktisk tillgång, utan om att erkänna deras roll i den intellektuella och kulturella miljön.

Att personalen, ofta lågavlönade arbetare, står utanför de humanistiska ideal som universitetet predikar, visar en dubbelmoral som skadar institutionens trovärdighet. Den moraliska grunden, den som bygger på respekt för människovärde och rättvisa, förvandlas till ett tomt slagord när den ekonomiska vinningen går före. Arbetarnas kamp för en skälig levnadslön är inte bara en ekonomisk fråga utan en etisk. När en institution som Harvard, som värnar om humanistiska ideal och moral, undviker att erkänna och belöna detta arbete ordentligt, sänder det en farlig signal – inte bara till de anställda utan också till studenterna, som tar in och internaliserar dessa motsägelser även utan att de uttrycks i klassrummet.

Den historiska kontexten är viktig för att förstå dagens situation. Arbetarna på universitetet är en del av en längre tradition av kämpande arbetare – kolgruvearbetare, stålverksarbetare – vars insatser lagt grunden för den välfärd och de möjligheter dagens generationer har. Deras kamp för rättvisa arbetsvillkor är en fortsättning på denna kamp, en kamp för att inte bli osynliggjorda eller exploaterade. Den skillnad som finns mellan arbetarnas liv och de privilegierade i akademin är inte bara ekonomisk utan också etisk. Den grundläggande frågan är: vad är heder värt om den inte omfattar alla, särskilt de som har minst makt?

För många av arbetarna är vardagen en kamp mot trötthet, ekonomiska svårigheter och brist på möjligheter. De gör ett arbete som ofta förblir osynligt men är avgörande för att hela systemet ska fungera. Trots det är deras löner och arbetsvillkor långt ifrån vad som skulle kunna kallas rättvisa, särskilt i en stad där levnadskostnaderna är höga och levnadslönen är satt högre än vad universitetet vill betala. Den klyfta som uppstår mellan de humanistiska ideal som professurerna predikar och de materiella villkor som arbetarna erbjuds riskerar att undergräva hela universitetets ethos.

Den sociala och politiska medvetenheten hos studenterna kan utgöra en motvikt till denna orättvisa, men också de påverkas av institutionens dubbla budskap. Deras utbildning förmedlar värderingar som sällan överensstämmer med verkligheten utanför föreläsningssalen. Att skapa en verklig sammanhållning och respekt inom en utbildningsinstitution innebär att principerna måste genomsyra alla nivåer, från den högsta ledningen till den personal som håller institutionens vardag igång.

I detta sammanhang är det inte bara nödvändigt att fråga efter rättvisa löner, utan också att förstå arbetsvillkor som en fråga om mänsklig värdighet. Att bära en identitet som arbetare i en prestigefylld miljö kan vara en källa till stolthet om rättvisa ges. Att erkänna arbetarnas rätt till utbildning, hälsa och ekonomisk trygghet stärker inte bara dem utan hela institutionen. För att bygga en sann humanistisk miljö måste universitetet leva upp till sina ideal i praktiken, inte bara i ord.

Hur ser vardagen ut för en städare i en miljö med många boende och låga löner?

Måndagar är de svåraste dagarna att städa, eftersom allt är utspritt överallt. Badrummen är våta och fyllda med toalettpapper och pappershanddukar som ligger huller om buller. Badkaret är fullt av hår, men ändå måste allt rengöras noggrant. Jag sätter på mig handskar för att skydda mig. När hundratals studenter bor i samma byggnad och använder köket och badrummen kan man föreställa sig hur mycket städarbete det innebär. Innan studenterna kommer tillbaka efter sommaren måste allt vara skinande rent – varje vrå behöver genomgå en grundlig rengöring.

Vi måste skydda oss själva när vi städar toaletter. Handskar används flitigt, och vi får bra kemikalier för arbetet. Det är inte alltid lätt att hantera de starka ämnena, men det måste göras. Jag kan inte engelska så bra, så det är svårt att söka andra jobb. Därför måste jag fortsätta med detta. Men det är okej, särskilt eftersom min arbetsledare är mycket bra med oss. Han hjälper oss och pressar oss inte för hårt.

Jag skulle verkligen behöva sjukförmåner. En gång var jag borta i två veckor för en operation i benet, och den tiden tjänade jag inga pengar eftersom jag inte kunde arbeta. Det är samma sak när man tar ledigt för att föda barn – man får två månader hemma utan lön. När jag fick mina döttrar arbetade jag tills jag inte kunde längre, fram till åttonde månaden. Men jag behövde arbeta för att spara pengar. Under graviditeten försökte arbetsgivaren vara hänsynsfull och gav mig lättare arbetsuppgifter, till exempel att slippa rengöra badkaren eftersom det kan vara farligt att halka.

Efter kampanjen för levnadslön har vi fått en höjning till elva dollar och trettiofem cent i timmen, vilket är bättre, men jag tjänar fortfarande bara 162 dollar i veckan efter skatt – ungefär 648 dollar i månaden. När jag arbetar tänker jag ibland på hur obekväm jag känner mig i detta liv. "Alltid samma sak," tänker jag. Men sedan lugnar jag mig och påminner mig själv att jag måste arbeta för mina tre döttrar. Ibland funderar jag på att resa tillbaka till mitt hemland, men jag stannar för mina barns skull – de studerar här och kan engelska nu. Jag känner mig ibland fast och skamsen över att arbeta med att städa badrum, särskilt när studenterna är respektlösa och ställer till med stök som jag måste ta hand om. Ibland tvivlar jag på mitt beslut att komma till USA, men samtidigt har jag fått mycket – jag har fått mina två yngsta barn här och blivit medborgare. Jag har åtminstone arbete, även om det inte är ett drömjobb. Jag har en egen lägenhet och tak över huvudet. Pengarna är små, men jag lever i lugn och ro. Mina barn har bromsat mig, men jag känner ingen ånger eftersom de kommer att klara sig. Jag hoppas att vi en dag kan flytta tillbaka till Santo Domingo och bygga ett fint och lugnt hem där.

Jag har också märkt att det finns en osynlig press bland oss arbetare. De flesta av oss kommer från andra länder, främst spansktalande, och vi arbetar med rädsla för att ställa krav. Chefer hotar ibland med att anmäla till migrationsmyndigheter om någon begär högre lön eller semester. Förlorar man jobbet med ett grönt kort har man bara trettio dagar på sig att hitta nytt arbete innan man måste lämna landet. Jag känner flera som inte vågar säga ifrån, även när de inte får rätt ersättning för övertid. Trots att företaget säger att semester ingår, är det svårt att faktiskt ta ut den utan problem.

Min arbetsdag börjar tidigt, klockan fyra på morgonen, och är lång och krävande. Jag tar tåget från Mansfield och kommer till jobbet vid halv åtta. Efter en lång arbetsdag på Harvard går jag direkt till ett kvällsjobb i en mataffär fram till sent på kvällen. Därefter blir det en sen hemkomst och tidig uppstigning igen. Det är många dagar som jag går runt i dimma av trötthet, men jag försöker inte tänka på det för mycket – jag måste bara fortsätta.

Hur kan vi förstå och respektera livserfarenheter hos de osynliga arbetarna i våra samhällen?

Jag har alltid känt en stark samhörighet med min fars och farfars erfarenheter, trots att jag själv vuxit upp i en relativt privilegierad miljö och trots att jag aldrig riktigt har förstått varför. På Harvard, där jag studerade, försökte jag i perioder anpassa mig till den sociala gemenskapen — de självsäkra “Harvard-männen” som strosade runt i frack på helgkvällarna, sjungandes a cappella. Jag köpte själv en frack och gick med i Phoenix, en strikt all-manskapsklubb med träpaneler, där vi mest drack, spelade biljard och höll formella fester. Det var först då jag började lägga märke till de personer som arbetade där, de osynliga tjänstearbetarna som höll campus rent och fungerande. Jag minns särskilt en natt när städerskan Carol-Ann kom tidigt för att hinna klart innan hon skulle skjutsa sina barn till skolan. Någon i klubben lyfte på benen från bordet när hon städade under, ett kort ögonblick som stannade kvar hos mig.

Arbetarna ville ofta prata med en nästan brådskande iver. Jag var en förbipasserande, men att bara lyssna räckte ofta. Många av mina intervjuer spelades in utan att jag behövde ställa frågor — jag tryckte bara på inspelningsknappen. Samtidigt förbjöd många chefer och övervakare arbetarna att prata med mig, trots att det var deras lagliga rätt. När kampanjen för levnadslön började sprida dessa berättelser, hindrade företag som anlitas av Harvard, till exempel säkerhetsföretaget SSI och hotellkedjan Marriott, sina anställda från att prata om arbetsförhållandena. Dessa förbud var olagliga men svåra att bevisa då de förmedlades muntligt och hemlighetsfullt.

För dem som styr och de som blir serverade är tjänstearbetare på stora institutioner egentligen inte menade att synas. De ska få saker att gå snabbt och tyst. Det begränsade utbytet mellan serverande och serverade är ofta ytligt, kanske för att båda parter känner sig obekväma med att bryta detta mönster. När jag en dag frågade en biblioteksvakt om detta svarade han: ”Vissa behandlar oss som möbler. Och om vi visar att vi inte är det, blir de helt rubbade. De känner sig kränkta, som om de tror att vi hör hemma i en viss roll, och bryter man den hierarkin, blir det en chock.” Det är som att människor är oförberedda på att mötas som jämlikar, och när det händer kan det kännas hotande.

Det är viktigt att förstå att de strukturer och sociala hierarkier som gör dessa arbetare osynliga inte är naturliga eller oföränderliga. De är skapade av maktbalanser och ekonomiska system som ofta osynliggör mänskliga liv bakom låga löner och hårt arbete. Att uppmärksamma och lyssna på deras berättelser är inte bara en fråga om empati, utan också om rättvisa och jämlikhet. Relationerna mellan dem som tjänar och dem som tjänar på deras arbete bär på spänningar som visar hur djupt rotade dessa orättvisor är. För att förändra detta krävs inte bara enskilda samtal utan också strukturella förändringar som erkänner dessa människors värde och rättigheter.