Vi har alla den inneboende potentialen att skapa något fantastiskt i våra liv. Men ofta är vi våra största hinder. Det handlar inte om brist på resurser, kunskap eller talang – utan om vår egen förmåga att se förbi de inre blockeringarna som hindrar oss från att nå vår fulla potential. Den största utmaningen för många är inte att bli kända eller framgångsrika i sig, utan att faktiskt våga ta de steg som krävs för att komma dit. För att lyckas måste vi övervinna oss själva.

För att göra detta måste vi först förstå och konfrontera de negativa inre rösterna som ständigt ifrågasätter vår förmåga. Vi lever i en värld där vi ständigt utsätts för externa och interna påtryckningar som kan få oss att tvivla på oss själva. Dessa tvivel är inte verkliga hinder, utan illusioner – skapade av vår rädsla, vår osäkerhet och vår historia. Den verkliga utmaningen är att tysta dessa röster och våga lita på oss själva.

En central aspekt av att komma förbi dessa hinder handlar om att utveckla modet att agera trots rädslan. Många människor tror att framgång kräver självförtroende, men egentligen handlar det mer om mod. Modet att tro på sig själv och på sin potential även när man inte känner sig säker. Det handlar om att göra det ändå, trots att rädslan är där. När vi gör detta börjar vi förstå att vi har en egen inre styrka som vi inte alltid har varit medvetna om.

Att frigöra oss från våra egna hinder innebär också att vi måste förändra vårt sätt att tänka på misslyckande. Istället för att se misslyckanden som slutet på vägen, måste vi börja se dem som en del av resan mot framgång. Ingen väg till framgång är rak, och det kommer alltid att finnas hinder och bakslag. Det är hur vi reagerar på dessa bakslag som avgör vår slutgiltiga framgång.

En annan viktig aspekt är att förstå att framgång inte kommer genom att följa någon annans väg eller att jämföra oss med andra. Varje individs resa är unik, och de mål vi strävar efter bör vara baserade på våra egna värderingar, drömmar och ambitioner. När vi försöker leva upp till någon annans standard eller definition av framgång, riskerar vi att förlora oss själva på vägen.

För att komma förbi våra egna hinder behöver vi också förstå att det inte handlar om att vara perfekt. Perfektion är en illusion, och ingen är perfekt. Vägen till framgång handlar istället om att vara autentisk, att vara sann mot sig själv och att förstå sina egna styrkor och svagheter. Genom att acceptera oss själva fullt ut – inklusive våra brister – kan vi börja agera utifrån en plats av självsäkerhet snarare än osäkerhet.

Vi bör också vara beredda att förändra våra vanor och rutiner för att verkligen skapa förändring. Det handlar om att ta små, medvetna steg varje dag för att skapa nya vanor som stöder den person vi vill bli. Detta kräver disciplin, men också en vilja att omfamna osäkerhet och vara beredd att växa.

För att nå våra mål måste vi också lära oss att hantera vår tid och våra resurser på ett mer effektivt sätt. Det handlar inte bara om att arbeta hårt, utan om att arbeta smart. Att förstå vad som är viktigt och prioritera det, samtidigt som vi eliminerar distraktioner och onödiga åtaganden, är avgörande för att kunna fokusera på de mål vi verkligen vill uppnå.

Slutligen handlar det om att omge sig med människor som stöder och inspirerar oss. Vårt nätverk av vänner, mentorer och kollegor spelar en avgörande roll för vår framgång. De hjälper oss att hålla oss på rätt väg och ger oss den uppmuntran vi behöver när vi tvekar eller tvivlar. Genom att skapa en omgivning av positiv energi och stöd kan vi enklare navigera genom livets utmaningar.

För att verkligen frigöra oss från våra egna hinder och leva ett fullt och rikt liv, måste vi vara villiga att gå bortom vår komfortzon, att konfrontera våra inre demoner och att våga agera även när vi är rädda. Framgång handlar inte om att vara den bästa eller mest perfekta versionen av oss själva, utan om att vara den autentiska versionen av oss själva, oavsett vilka hinder vi möter längs vägen.

Varför kundsupporten känns som en kamp: En verklig upplevelse

Min erfarenhet av kundsupport har genom åren varit en konstant påminnelse om att det ofta är mer utmanande att få hjälp än att lösa problemet själv. Ett exempel som jag ofta återvänder till är Apple. Jag talar inte om enkla saker som att lägga till en e-postadress på en iPad, utan om de mer komplexa situationerna, när du köper en ny produkt för hundratals, ibland tusentals, kronor och får spendera timmar – ibland dagar – på att få den att fungera som den ska. Och så fort man börjar sin resa genom Apples supportsystem, förstår man snabbt att det inte är en enkel väg.

Första steget är alltid att tala med någon som egentligen bara är en "screener", ofta en ung person som verkar ha gått igenom en snabb utbildning. De ställer standardfrågor och försöker avgöra om problemet kan lösas med några enkla steg. Om det inte går vidare, blir du skickad till en junior representant. Den här personen har kanske fem standardlösningar i sitt huvudsakliga arbetsflöde, och om ingen av dessa passar din situation, hamnar du på väntelistan för att tala med en mer erfaren person. I bästa fall. Ofta klipps samtalet av på grund av dålig täckning, och du får börja om från början. Så mycket för att värna om kunden.

Det är i dessa stunder man inser hur mycket Apple litar på sina automatiserade system men inte riktigt vågar lämna över ansvaret till dessa. Varför begär de samma information från kunden gång på gång, även efter att man har lämnat den till en robot tidigare? Och om det nu är så viktigt att samla all denna data, varför inte ge tekniken möjlighet att faktiskt lösa problemet på riktigt?

Och när du äntligen når en senior rådgivare som verkar ha hela din situation i sitt system, får du ändå höra att det krävs mer "forskning" för att lösa ditt problem. De bokar ett uppföljande samtal med dig, men givetvis missar de sin tid, och hela processen börjar om. Återigen. Det här är kanske det mest frustrerande – att hela tiden behöva klättra högre upp i hjälp-hierarkin utan att få någon garanti för att den här gången ska vara bättre än förra.

Det är samma sak med andra företag också, som Spectrum (före detta Time Warner Cable). Jag har varit med om att få min avgift höjd med hundratals dollar bara för att ett kontrakt löpt ut. Deras svar när man försöker förhandla om ett bättre pris är en oändlig väntan på e-postbekräftelser och ett beslut om "det nya priset". Denna behandling, där man som kund hela tiden får vänta och snurra i cirklar, är inte bara irriterande – det gör också att man funderar på varför företagen inte kan vara mer transparenta. Att behöva vänta på ett bekräftat pris som borde vara lätt att ge över telefon känns mer som en strategi för att hålla en i ovisshet än att verkligen hjälpa till.

Så även om vi lever i en tid där vi kanske förväntar oss att tekniken ska kunna förenkla saker för oss, har vi ofta inte kommit dit ännu när det gäller kundsupport. Särskilt inte när företag som Network Solutions får en att känna sig som en passiv åskådare i sitt eget ärende. När du ringer för att lösa ett problem med din e-post får du istället prata med någon som enbart vidarebefordrar din information till en annan avdelning. Varför anställer de supportpersonal för att bara vara mellanhand mellan kunder och tekniker? Den typen av frikoppling mellan den som tar emot kundens samtal och den som faktiskt kan hjälpa till skapar bara mer frustration.

Det handlar inte bara om tekniska lösningar eller snabba svar. I dagens samhälle borde vi kunna förvänta oss en grundläggande nivå av förståelse och omtanke från företagen vi betalar för deras produkter och tjänster. Kundsupport borde inte bara vara en nödvändighet utan en möjlighet att visa att företagen bryr sig om sina användare. Men allt för ofta verkar det som att företag glömmer det viktigaste: att tala med kunder som om de vore vänner, inte objekt i ett system.

Till slut, mitt värsta exempel på hur usel kundsupport kan vara kommer från Sleep Number – företaget som säljer sängar där man kan justera fastheten på varje sida. För nästan fem tusen dollar fick jag hem två uppblåsbara madrasser och en ram som knappt kunde hålla ihop. Och efter installationen började problemen. När jag försökte få hjälp via kundsupport blev jag sittande i telefonköer i över sju timmar totalt, utan att få ett ordentligt svar. Det var som om varje ny samtalsrunda bara ledde till mer förvirring och ingen lösning.

Företag som inte är transparenta med sina villkor, som inte erbjuder tillräcklig kundtjänst och som förlitar sig för mycket på automatiseringar och tredjeparts-hantering av problem, riskerar att förlora både förtroende och kundlojalitet. Även om vi kan vara vana vid att vissa problem löses via tekniska system eller enkla automatiserade svar, är det fortfarande de mänskliga kontakterna och den verkliga omtanken som gör skillnaden. En personlig och lyhörd kundtjänst som är beredd att ta ansvar och förstå dina behov är inte bara en trevlig bonus – det borde vara en grundläggande rättighet för alla kunder.

Varför är det livsnödvändigt att koppla ur för att kunna leva fullt ut?

Fotbollsträningen, lektionerna i Transcendental Meditation, och den där färgglada handboken om att förflytta sig till ett stilla, inre rum – allt detta skapade en märklig kontrast i min barndom. Efter skolan drog jag ofta en filt över huvudet, sökte mörker och stillhet i tio, tjugo minuter innan läxorna. Det var ett sätt att kliva bort från världen. Skolan jag gick på var inte vilken som helst – den var den första i landet som stängde för Earth Day, där Ultimate Frisbee uppfanns och där många sedermera hamnade i Hollywood. Atmosfären var öppen, ibland nästan experimentell, men också förvirrande.

Även idag, på tåget till jobbet, kan jag stänga ögonen, lyssna på samma låt om och om igen – som ”I Want You” av Marvin Gaye – och glida in i ett tillstånd som liknar frusen suspension. Det är tack vare att jag i unga år lärde mig tekniken att koppla ur, att hitta en plats där världen inte ständigt drar i en. För har man inte tid att meditera, kan man alltid smyga in i en toalettbås och vila några minuter.

Men meditationen var inte alltid ett paradis. Jag minns hur jag satt i klassrummet, fascinerad av lärarens lockiga blonda hår och djupblå ögon men irriterad på hennes viskande, nästan sekteristiska tonfall. Lektionerna började kännas som en blandning av avslappningskurs och något mer obestämt, nästan en initiation. När vi efter att ha plöjt igenom den där enorma färgstarka läroboken skulle möta läraren på en lördag för att få vårt ”unika mantra” – en hemlig ljudkombination som skulle hjälpa oss att transcendera – kändes allt mer rituellt än pedagogiskt.

Lokalen vi samlades i påminde om ett begravningshem. Franska dörrar öppnades och läraren steg in i vit dräkt som om hon repeterade för en gospelkör. Hon var blek, rösten var låg, nästan hemlig – och det var i detta halvceremoniella sammanhang som vi var och en fick våra mantran, ord vi inte fick avslöja. När min tur kom, fick jag höra: ”Ditt mantra är ‘ing’.” Det lät som ”boing”. Jag protesterade, men läraren insisterade att det var mitt särskilda ord. I hemlighet frågade jag sedan mina klasskamrater – det visade sig att vi alla fått samma mantra. Den besvikelsen, den barnsliga känslan av att ha blivit lurad, gjorde något med mig.

Men åren gick, och jag mognade. Jag förstod att det egentligen inte spelar någon roll vilket ord man upprepar. ”Ing” eller ”blommor” – det är rytmen, fokuset, den återkommande klangen som stillar tankarna och stärker sinnet. Det är där TM:s kärna finns. Att välja ljud klokt är som att välja sina egna inre verktyg.

Detta lärde mig något större: att man inte kan arbeta sig igenom livet utan att koppla ur. Efter år av hårt arbete insåg jag att en arbetsplats inte älskar dig tillbaka; den älskar sin egen balansräkning. Om du inte drar ur kontakten regelbundet kommer du att förlora dig själv. Vänner som inte ”unnar sig” vardagsnöjen för att det är en ”skolkväll” – det uttrycket skrämmer mig. Livet kan inte ständigt skjutas upp till helgen. Måndagsångest hos femtioåringar i kostym är bara en modern version av samma fälla.

Man måste ta sin rätt till frånkoppling på allvar. Om inte ens chefen är Jesus, Buddha eller Moses finns ingen anledning att du ska vara tillgänglig på helger. Är du inte läkare i jour behöver du inte svara dygnet runt. Du blir bättre på ditt arbete om du kliver bort från skärmen. Och du behöver inte resa till en avlägsen ö för att känna att du får ”lov” att stänga av – den makten bor i dig.

Det är inte en bragd att aldrig ta semester. Företaget kommer inte att översätta din uteblivna ledighet till guld. När jag själv startade mitt företag gick jag från sängen till skrivbordet i två år och glömde röra på kroppen. Det förtorkade mig som en plommon, och jag såg hur viktigt det är med rörelse, skratt, fåniga tv-program och spontana danskvällar. Det är inte en lyx, det är en förutsättning för att kunna leva, arbeta och skapa med kraft.

Hur och varför det är viktigt att vara tacksam: en resa av erkännande och växande

I mitt liv har jag lärt mig att varje framgång är en produkt av samarbete och stöd från de människor som har berikat min väg. Utan dem hade jag inte kunnat skapa den bok jag skriver nu, eller ens ha den möjlighet att drömma stort. Det är lätt att tänka på framgång som något som man uppnår helt själv, men den verkliga resan är fylld med personer som, ofta i bakgrunden, spelar en avgörande roll i att forma våra vägar.

Jag vill särskilt uttrycka min tacksamhet till några av de människor och institutioner som har varit med på denna resa. Först och främst till mitt förlag, Mango Media, och särskilt till min förläggare Chris McKenney och min vän, Michelle Lewy, som har varit stödjande på ett sätt som inte kan beskrivas med ord. De gav mig inte bara möjligheten att skapa denna bok, utan också modet att våga tro på min vision. En särskild tacksamhet går till Hugo Villabona, min redaktör, vars känsla för att hitta det bästa i mina ord var avgörande för att boken kunde bli en verklighet. Han var den som såg potentialen i ett av mina kapitel och uppmanade mig att utveckla det till en fullständig bokidé.

Min redaktör Brenda Knight har också haft en otrolig inverkan på mitt arbete. Hon har varit en stabil klippa av emotionellt stöd och en ledstjärna i mitt författarskap. Och så klart måste jag tacka Roberto Nunez för designen av bokomslaget, och Joshua Bugay samt Hannah Jorstad för deras arbete med marknadsföring och försäljning. Deras talang och arbete har varit en central del i att ge boken det utseende och den närvaro som den förtjänar.

Jag skulle aldrig ha kommit dit jag är idag utan mina familjemedlemmar. För mig är de en källa till styrka och inspiration. Jag vill särskilt minnas min farmor och farfar, Sadie och Jacob Loeber, som lärde mig vad arbetsmoral verkligen innebär. Deras lärdomar och deras förmåga att uthärda och skapa en god tillvaro, även i svåra tider, har format min egen förståelse för hur man bygger ett liv. Även min mormor Mae och morfar Abe Atlas, som förlorade mycket men ändå lyckades skapa något vackert och hållbart, har gett mig en värdefull grund.

Till mina nära och kära som inte längre finns bland oss, men som fortfarande påverkar mitt liv på så många sätt, har jag en särskild tacksamhet. För den kunskap de gav mig om uthållighet, överlevnad och skapande. Och naturligtvis till min hund, Rufus, som har varit min bästa vän genom många av de mest turbulenta tiderna. Det finns något oskrivet och helande i den lojalitet och kärlek som våra djur ger oss, och Rufus har definitivt varit en av mina största livsstöd.

Jag vill också ge ett särskilt tack till de mentorer som har funnits där för mig, både inom förlagsvärlden och på andra sätt. Jacqueline Deval, en av de största förläggarna i USA, har varit en klippa av stöd och en källa till inspiration under många år. Hennes råd och uppmuntran har hjälpt mig att nå den potential jag har idag. Jag vill också tacka alla de som hjälpt mig att bygga upp min egen affärsverksamhet och gett mig förtroendet att utveckla den till något framgångsrikt.

Men kanske det viktigaste som jag har lärt mig genom denna resa är vikten av att omfamna och erkänna de människor som gör vårt arbete möjligt. Det handlar inte bara om tacksamhet i ord, utan också om att verkligen förstå och erkänna de osynliga händer som hjälper till att forma vår verklighet. Ibland ser vi inte själva vem som bär oss, men om vi stannar upp och reflekterar kan vi börja se alla de som stöttar oss på vår väg.

En viktig insikt för läsaren är att framgång inte handlar om att vara ensam i sina strävanden. Det handlar om att erkänna alla de som är med på resan, som utmanar oss, stöttar oss, och ibland till och med korrigerar oss på vägen. Vi lär oss inte bara av våra egna erfarenheter utan också av de vi delar vår resa med. Denna tacksamhet är grundläggande för att fortsätta växa och utvecklas, inte bara som individer, utan också i vårt arbete och våra skapelser.

Hur ska man tänka rätt under prototypfasen?
Hur kan BFT-konsensus implementeras på extremt minnesbegränsade IoT-enheter?
Hur simuleras isbildning och dess effekter på rotorblad och helikoptrar i flygning?