Jeremiaden är ett kraftfullt verktyg som kandidater ofta använder i sina kampanjer, en tradition som sträcker sig över hela den moderna politiska eran. Kandidater på båda sidor om det politiska spektrumet har genom åren utnyttjat detta grepp för att framställa sina motståndare som de största hoten mot nationens välstånd och stabilitet. Ett typiskt exempel på denna taktik är den anklagelsekampanj som John Kerry drev under sin presidentkampanj 2004. Han nämnde den dåvarande presidenten George W. Bush över 500 gånger, ständigt ifrågasättande hans misslyckade politik och brist på effektivt ledarskap. I sitt tillkännagivande av sitt kandidatur betonade Kerry tydligt att han förkastade Bushs "radikala" vision om ett styre som gynnade de rika på bekostnad av vanliga amerikaner och försvagade nationens internationella allianser.

På samma sätt använde Barack Obama under sin kampanj 2008 ett liknande grepp, där han gång på gång påpekade att en röst på hans republikanske motståndare, John McCain, i själva verket var en röst på de misslyckade politikernas politik som Bush-administrationen hade fört. McCain beskrevs som en förlängning av det misslyckade styret, och Obama byggde upp en tydlig bild av hur dessa "gamla" politiker hade försämrat livsvillkoren för vanliga människor och utsatt USA för internationella faror.

Mitt Romney 2012 gick ännu längre i sin kritik mot Obama, och attackerade honom över 700 gånger under sin kampanj. Här var målet att framställa Obama som en fullständig katastrof för landet, och att hans politik på alla nivåer hade misslyckats. På detta sätt var Romney inte bara kritisk mot Obama, utan även mot den demokratiska administrationen i stort. Denna typ av kritik har en mycket liten politisk risk, eftersom den sällan vänder sig emot egna partisympatisörer och sätter istället fokus på motståndarens misslyckanden.

Donald Trump tillämpade samma taktik under sin kampanj 2016, men på ett ännu mer intensivt och bitande sätt. Trump attackerade inte bara Hillary Clinton utan hela den demokratiska administrationen, med fokus på att beskriva deras politik som direkt skadlig för nationen. Hans kritik var dock mer vild, och han målade upp en bild av ett land som genomgår en massiv kris till följd av den politik som Clinton och Obama fört. Trump uttryckte gång på gång att Clinton och Obama hade förstört landet och tillåtit terrorgrupper som ISIS att växa. I Trumps retorik var alla motståndare lika med katastrof, och han presenterade sig själv som den enda som kunde rädda nationen från dess undergång.

En viktig aspekt i denna form av retorik är att den nästan alltid är riktad mot den motstående sidan, medan kandidater sällan är lika kritiska mot sin egen parti. Detta beror på att en sådan självkritik kan riskera att splittra partiets enhet och skada chansen att vinna valet. Traditionellt sett har kandidater inom sitt eget parti en tendens att framhålla de positiva sidorna av sin egen politik och ledarskap, för att försäkra sig om stöd från både partiets bas och dess etablissemang.

Donald Trump, däremot, var inte intresserad av att följa de traditionella spelreglerna. Hans relation till det republikanska partiet var komplicerad. Tidigare hade Trump varit registrerad som demokrat och haft en historia av att stödja demokratiska kandidater. Därför var hans kampanj från början präglad av motstånd från många republikanska etablissemangspersoner, som ifrågasatte hans konservativa trovärdighet. Men dessa attacker från hans egna partikamrater visade sig vara fördelaktiga för Trump, som inte strävade efter att vara en "traditionell" republikan. För Trump och hans anhängare var hans brist på lojalitet mot det etablerade partiet snarare ett sätt att vinna stöd från väljare som var trötta på det politiska systemet.

Denna dynamik är viktig att förstå för den som vill analysera politisk kampanjretorik på djupet. Att bygga upp en fiende är en central strategi för politiska kampanjer, och det handlar ofta om att framställa motståndaren som en existentiell fara för nationen, för att på så sätt rättfärdiga sina egna politiska visioner. Men det handlar också om att förstå den balansgång som varje kandidat måste gå för att inte alienera sina egna väljare och partimedlemmar. Det är den ständiga duellen mellan att attackera den andre och samtidigt framhålla sina egna idéer och lösningar.

Det är också viktigt att förstå att denna retorik ofta handlar om mer än bara politik; den handlar om att skapa en berättelse som engagerar och mobiliserar människor på en känslomässig nivå. I många fall är målet inte enbart att vinna debatten om policyfrågor utan att vinna det offentliga narrativet, att forma bilden av vem som verkligen är den bästa ledaren för landet i en tid av osäkerhet.

Hur Trump definierade "folket": En populistisk strategi för att dela nationen

Trump såg sig själv som den ultimata företrädaren för "folket", men hans definition av detta folk var långt ifrån allomfattande. För honom var "folket" inte hela den amerikanska befolkningen utan enbart de som stödde honom. Detta var kärnan i hans populistiska retorik: att skapa en distinktion mellan de verkliga amerikanska medborgarna, hans egna anhängare, och alla andra. Hans relation till folket under både kampanjen 2016 och under sitt presidentskap var både rörig och exklusiv, där han ofta framstod som den enda som kunde och ville tala för de förlorade, tysta majoriteterna – de som känt sig åsidosatta av den politiska eliten.

Trump upprepade ofta att han inte representerade sina egna intressen utan var folkets röst, de som under lång tid hade blivit ignorerade av etablissemanget. I en av sina tal påpekade han att det inte handlade om honom, utan om alla de som inte hade en röst. Hans uppdrag var att ge dessa människor en plats i den politiska diskussionen. "Jag är här för att vara deras röst", sade han och påstod att han genom sitt eget engagemang hade åtagit sig att tala för de "glömda" amerikanerna – de som han ansåg hade blivit åsidosatta under den tidigare presidentens ledarskap. Detta tema var genomgående under hans kampanj och hela hans presidentskap, där han ständigt återkom till idén om de "tysta majoriteterna" som nu skulle få sitt återupprättelse genom hans ledarskap.

Trumps känsla av att vara den enda representanten för den sanna amerikanska befolkningen förstärktes av hans ständiga antydningar om att han och hans anhängare var de verkliga patrioterna. De som verkligen hade byggt Amerika, som han uttryckte det, och som nu skulle återta makten. I sina tal under valkampanjen, såväl som under presidenttiden, betonade Trump att "det handlar inte om mig", men genom sina ord och handlingar ville han göra det klart att hans supporterskap var det som definierade honom som folkets röst. De andra – de som inte stödde honom – var inte längre en del av den grupp som han ansåg var den verkliga nationen.

För att förstärka denna uppdelning talade Trump ofta om sina anhängare som de "smarta" och "utbildade" som inte fick det erkännande de förtjänade från de "elitistiska" krafterna. Dessa eliter, ofta representerade av journalister, demokrater och anti-Trump-republikaner, var de som förhindrade den verkliga viljan hos folket att manifesteras. I Trumps värld var det dessa motståndare som inte förstod de verkliga värderingarna och behoven hos det amerikanska folket, och han framställde sig själv som den enda som var beredd att kämpa för deras intressen.

När Trump talade om den amerikanska nationen var det tydligt att han ofta inte talade om hela befolkningen. Hans retorik inkluderade ofta ett förtydligande att han menade just de som stödde honom, hans egna fans och anhängare. Han skapade en tydlig gräns mellan "oss" – hans folk, de som verkligen räknades – och "dem", de som var emot honom. Han definierade sin regering som en regering "av folket, för folket", men det var klart att för honom var detta folk hans egna lojala supporters. De andra var hans motståndare, och att vara hans motståndare var synonymt med att vara emot själva idén om Amerika som han såg det.

Det är också viktigt att förstå den djupare effekten av denna polariserade syn på folket. Genom att ständigt framhäva sitt engagemang för en specifik grupp av människor, de som stödde honom, och marginalisera alla andra, skapade Trump en stark vi-mot-dem-narrativ. Detta narrativ stärkte hans anhängares känsla av att vara utvalda, validerade och oförstådda av resten av samhället. Det gav dem en gemensam identitet och ett gemensamt mål: att ta tillbaka makten, och göra det på Trumps villkor.

Men denna vision för Amerika, där han och hans supporters utgjorde "folket", har sin baksida. Förutom att det skapar en farlig polarisering, undergräver det också idén om ett inkluderande demokratiskt samhälle där alla medborgare, oavsett politisk åsikt, har en plats och ett värde. Detta var en av de största utmaningarna för Trump under hans presidentskap: hur han skulle balansera sin populistiska retorik med den verkliga, breda majoriteten av amerikaner som inte stödde honom. Hans svar på denna utmaning var att till stor del ignorera eller förlora kontakten med de amerikaner som inte delade hans åsikter.

Det är också viktigt att reflektera över hur denna populistiska vision av "folket" påverkade det amerikanska politiska landskapet. När Trump presenterade sig själv och sina anhängare som de enda sanna företrädarna för den amerikanska nationen, skapade han inte bara ett politiskt utrymme för sig själv, utan också för en ny typ av politisk kultur. En kultur där kampen inte bara var mellan politiska idéer utan också mellan identiteter: den riktiga amerikanen (Trumps supporters) mot den falska (alla andra).

Hur den konservativa mediaresonansen förstärkte Trumps "exceptionella jag"-strategi

Under sin kampanj visade Donald Trump en ny typ av politisk strategi där han och hans presidenskap blev central för den konservativa media, och på så sätt skapades en stark symbios mellan honom och flera av de mest inflytelserika mediepersonligheterna. Denna nya, aggressiva närvaro i media bidrog till att cementera hans "exceptionella jag"-narrativ, vilket snabbt blev en dominant del av hans offentliga persona. Vid ett MAGA-rally i början av hans presidentskap blev det uppenbart att denna strategi inte bara var ett sätt för honom att framställa sig som den bästa presidenten i USA:s historia, utan också ett sätt att förena konservativa röster bakom hans vision.

När Trump mitt i sitt tal på scen kallade upp Sean Hannity, en av de mest inflytelserika talarna på Fox News, blev det ett tydligt tecken på hur de två världarna – den konservativa medievärlden och Trumps politiska maskineri – nu var helt sammanflätade. Hannity, som annars ofta hade framställt Trump som en exceptionell president, gick längre än någonsin när han sa: "Mr. President, jag gjorde ett öppningstal idag, och jag visste inte att du skulle bjuda upp mig hit. Och det som har definierat ditt presidentskap mer än något annat: Löften hållna." Detta var inte bara en hyllning, utan ett uttryck för den kampanjens slogan – "löften hållna" – som snabbt blev en symbol för Trumps politiska framgångar.

Det dröjde inte länge innan Jeanine Pirro, ännu en prominent figur från Fox News, också klättrade upp på scenen och spädde på med liknande lovord. "Tycker du om att vi nu är inne i den längsta och starkaste ekonomiska tillväxtperioden i amerikansk historia?" frågade hon publiken, som svarade med vilda applåder. Det var inte bara Trump som framhöll sin egen betydelse, utan nu började även hans medieallierade tala om hans ledarskap som ett av de mest exceptionella i historien.

Den här dynamiken, där Trump och hans medieförespråkare i Fox News började utgöra en enad front, var inte unik. Lou Dobbs, Griff Jenkins, och andra mediepersonligheter inom konservativa kretsar bidrog regelbundet till att förstärka bilden av Trump som en president som inte bara hade uppnått enastående framgångar, utan som också omdefinierat vad som var möjligt för USA. De hävdade att han var den mest framgångsrika presidenten i modern tid, och att hans politiska beslut hade omvandlat amerikansk ekonomi på sätt som ingen tidigare hade lyckats med.

Det var också tydligt att det konservativa partiets röster började konvergera med Trumps egna uttalanden. Från tidigare skarpa kritiker som senatorer Jeff Flake och Bob Corker, som valde att inte ställa upp för omval, till politiker som Senator Lindsey Graham, som tidigare kallat Trump för "rasismens och främlingsfientlighetens ansikte", men som nu aktivt började försvara honom på scenen. Trumps "exceptionella jag"-strategi fick även konservativa republikaner att omfamna hans ledarskap fullt ut. Graham, som först var en skeptiker, blev en av Trumps starkaste försvarare, och det var klart att den politiska risken för många inom partiet nu var att inte stödja presidenten.

Så småningom kom partiets stöd för Trumps ledarskap att återspegla de övertygelser som hans medieanhängare spred. Personer som House Minority Leader Kevin McCarthy, senator Ted Cruz och guvernör Ron DeSantis uttryckte gång på gång hur Trumps politik hade åstadkommit ett historiskt ekonomiskt uppsving och stärkt både arbetarklassen och den amerikanska militären.

Detta skifte inom det republikanska partiet speglade en större förändring i det amerikanska politiska landskapet, där medier och politiska ledare nu i hög grad sammanfogats. Den konventionella politiska verkligheten för de som valde att motsätta sig Trump hade försvunnit: antingen anpassade man sig till hans retorik, eller så förlorade man sin plats vid bordet.

Det är viktigt att förstå att den här typen av medieengagemang inte bara handlar om att stärka en individs politiska karriär. Det handlar om att bygga en politisk rörelse där personer i maktpositioner genom att repetera och förstärka varandras budskap skapar en cyklisk effekt. Med tanke på detta blev Trumps sätt att använda konservativa medier en modell för hur politiska narrativ kan formas och förstärkas genom samarbete mellan medier och politiker. Detta skifte skapade också nya normer för hur politiska figurer kan använda medier för att både definiera och befästa sin politiska identitet.

Hur Trump omdefinierade amerikansk undantagsstatus och dess långsiktiga konsekvenser

Om Obamas omdefinierade version av den amerikanska undantagsstatusen fick spelrum att utvecklas, skulle minoriteter börja ta makt från den vita majoriteten i takt med att de fick mer rättvis representation. Trump stod fast för en demografisk majoritet som var på väg att minska, som höll fast vid makten med alla medel, inklusive genom att undergräva den amerikanska demokratin. Trump förändrade grundläggande den republikanska partiets uppfattning om vad amerikansk undantagsstatus stod för, men eftersom partiet behövde skydda sitt maktinnehav, fanns det få röster inom partiet som var villiga att motsätta sig honom. Trumps öppna förakt för demokratiska normer och kontrollmekanismer under hans presidentskap förändrade också i grunden vad det betydde för landet att vara en "lysande stad på en kulle." När USA:s president offentligt ifrågasatte legitimiteten i landets demokrati, skadades tanken på att Amerika var en symbol för demokratisk excellens.

Världen fortsatte att titta på, men en ny grupp människor började ta anteckningar. Det var inte längre de framväxande demokratierna runt om i världen som tog sina cues från den amerikanska presidenten; det var auktoritära och autokratiska ledare som började efterlikna Trumps attacker på sitt eget demokratiska system och hans karaktärisering av nyhetsmedia och det demokratiska partiet som "folkets fiender." Det verkade även gå åt båda håll. Trumps själv-exceptionalism och påståenden om att den amerikanska undantagsstatusen var dömd utan honom speglade mer en auktoritär ledare än en demokratiskt vald amerikansk president. Hans partis brinnande stöd för honom och hans exceptionella strategi legitimerade ytterligare uppfattningen att han, Trump, och den amerikanska undantagsstatusen var oupplösligt länkade.

I slutändan betydde det att när Trump försvann, skulle det sannolikt komma en uppgörelse. Oavsett om Trump var där eller inte, skulle hans bas inte försvinna och, ännu viktigare, de var nu inriktade på hans vision av amerikansk undantagsstatus. Endast tiden skulle utvisa om någon av dessa konkurrerande visioner skulle få fäste och påverka de generationer som följer. Av de två verkar Obamas vision vara mer hållbar och reflektera de oundvikliga förändringarna inom den amerikanska väljarkåren, men Trumps exkluderande vision har visat en motståndskraft bortom vad de flesta politiska observatörer trott var möjligt.

En sak är dock klar: den amerikanska undantagsstatusen är långt ifrån död. Det kommer sannolikt att komma fler förutsägelser om dess undergång, men den amerikanska undantagsstatusen är levande och väl i den amerikanska psyken och den kommer inte försvinna inom den närmaste framtiden. Politiker under generationer framöver kommer att använda dess idéer för att inspirera den amerikanska allmänheten och föra dem till sitt följe. Den kommer att omdefinieras, naturligtvis, men dess kärna kommer att förbli intakt så länge det finns människor i Amerika som tror på den. Den amerikanska undantagsstatusen kommer alltid vara större än en enda person. Det handlar om nationen, inte narcissism.

Det är möjligt att Trumps version av den amerikanska undantagsstatusen, som dominerar den moderna republikanska politiken, kommer att fortsätta att härska, men på den långa historiebågen är han troligen bara ett flyktigt fenomen i den amerikanska undantagsstatusens radar.

Vad kännetecknar integralkalkylens fundament i en variabel och dess kopplingar till kontinuitet och approximation?
Hur Blockchain Kan Förenkla Processer och Skapa Tillit Mellan Intressenter och Konsumenter
Hur ska man tänka vid lösning av problem och abstrahera i datorprogrammering?